Guds mediala barnbarn - min egen andliga resa
"Hon skriver bra, men du kan ju se förbi det där med Gud och så." Jag råkade se vad de skrev om mina texter i ett forum i sociala media. Det är länge sedan nu, men jag minns det så väl. Det är inte lätt att prata om Gud, tro och andlighet. De ord som öppnar för någon, stänger för en annan. Att sätta ord på den andliga dimensionen är för den ene djupt berörande medan det för den andre gör det helt ointressant. Det går inte att göra rätt, man kan bara göra det som känns rätt för en själv just där och just då. Andligheten har alltid varit väldigt viktig för mig. Det heliga är mig nära och min verkligaste verklighet. Det är som om jag lever i en osynlig och en synlig värld samtidigt och det är inte alltid så lätt att få ihop det. Idag har jag lust att dela något om min tro och min relation till Gud. Kärleken. Det heliga. Det passar den det passar. Att ta mig tid för att vara nära, öppna upp och ta emot, påminna mig om vem jag är i Guds ögon, är oändligt viktigt för mig. I det här avsnittet berättar jag om hur den här kärleken förändrat mitt liv många gånger om. Jag är ett Guds barnbarn, ett medialt sådant som bärs dit jag ska av en änglavinge. Jag går vilse, blir rädd, sorgsen, sårbar och undrar om jag någonsin ska hitta hem igen. Men det gör jag, alltid, för varje gång jag vågar mig ut i tomheten så upptäcker jag efter en stund att den är öppen. En portal, en ingång, en öppning där jag också är buren och mottaglig. Älskad. Så älskad. Jag tappar bort mig, tappar kontakten, försöker bevara mig själv bland intryck, relationer och gamla traumarester. Jag blir överväldigad, trött och överlämnar mig. Faller in i kärleken som möter upp, igen och igen. Välkommen att lyssna! Med värme, Evalotta. Mer information om mig och min verksamhet finner du på www.evalottastiernholm.se Där hittar du gratismaterial på bloggen, onlinekurser och annat som jag håller på med.
Sverige