Svenska med Kalles Podcast

Träffade på en kollega i kapprummet på jobbet. Vi känner inte varandra särskilt väl. Vi började prata om vädret. “Usch, vad kallt det är idag”, sådana fraser. Sedan frågade hon: “är du en sommarperson eller vinterperson?”. Det tyckte jag var smart. Att samtala är en konst. Det är svårt att få ett samtal att fortsätta efter artighetsfraserna:
* Hur är läget?
* Nu börjar det bli kallare?
* Hur går det på jobbet?
* Hur är det med familjen?

Men vad säger man sen? Frågan om vilken årstidsperson jag är gjorde just samtalet 3% personligare. Det gjorde också att vi kunde stanna upp och prata lite mer. Att gå från artighetsfraser till början på ett samtal handlar delvis om mängd. Man måste använda fler ord än “God morgon!” och “Allt bra tack!”. Då finns också möjligheten att något mer dyker upp som går att bygga vidare på.
I det här fallet var det jättebra att vi började prata. Jag har fått ett nytt uppdrag på jobbet och behövde prata med just hennes roll. Det gav mig ny information som gjorde att jag kunde kontakta fler personer. Det kanske låter konstigt men vi är en stor arbetsplats. Ibland är det effektivare att prata informellt med personer, jämfört med att vänta på rätt möte. Informella samtal har hjälpt mig i en massa lägen.
Där lever något av mitt lärarengagemang kvar. Folk som lär sig svenska vill lyckas med studierna, få jobb och hitta nya sociala sammanhang. Jag tror informella samtal är oerhört viktigt i detta. Traditionella studier och vanliga språkkurser förbereder inte alltid så bra för dessa. Det är därför jag fortsätter skriva och diskutera om det här. Jag hoppas att jag kan hjälpa till lite.
På samhällsnivån tror jag också samtal spelar en roll. Pratar vi mer med varandra över olika gränser kommer vi förstå varandra bättre. Så måste det väl ändå vara? Samtal borde vara en medicin mot fördomar och intolerans. Jag har skrivit om det förr, jag vet.
1-minutssamtal
Sedan ett tag har vi en ny städerska på jobbet. Vi brukar tjingsa (heja) på varandra i korridorerna. Vi hinner vanligtvis med samtal på en fråga, ett svar. Jag försöker komma på sätt att föra samtalet ett steg framåt, när det passar. Senast frågade jag vad hon skulle göra i helgen. Hon skulle träffa sin syster. Nästa gång kan jag fråga vad systern gör.
Ett begrepp för den här typen av relationer som vare sig är djupa eller involverade är “tunna band”. Det är pappa som lärt mig det men det används i lite olika sammanhang. Det handlar om återkommande, tämligen ytliga, relationer i vardagen. Ett exempel för mig är killen i korvkiosken på Järntorget. Jag har köpt mat där då och då i mer än 30 år. Vi säger mest hej till varandra och byter ett leende. Ett annat exempel är grannen jag kan växla ett par ord med ibland, utan att vi känner varandra närmare.
När man säger att svensk kultur är lite enslig och ensam tror jag en faktor är att vi inte är så bra på tunna band. Många håller sig på sin kant (för sig själva). Har du exempel på tunna band från din vardag?
Samtalets spik
Att bygga ett samtal kan vara som att koka soppa på en spik. Vad betyder det uttrycket? Det betyder att göra något av nästan ingenting. Det bygger på en folksaga. En luffare kommer till en gumma och säger att han kan koka soppa på en spik. Sedan lurar han henne att ta fram fler och fler saker ur skafferiet. Till slut blir soppan jättegod och full av ingredienser. Som jag minns sagan tycker gumman att det är fantastiskt att man kan koka så god soppa på en spik. Du kan läsa mer om uttrycket här på Wikipedia och lyssna på en version av sagan här.
Samtal är likadana. Man börjar med en spik. En fras. En kommentar om jobbet. En suck över regnet i Göteborg. Sedan får man börja locka fram saker ur skafferiet. Vad finns det mer för matnyttigt som vi kan prata om? Det kan vara svårt på ens modersmål och ännu svårare på ett nytt språk.
Jag tänker att man borde kunna öva på detta i språkundervisning. Diskutera exempel på situationer i vardagen och vad som går att säga i dem. Det är ett slags kreativ förmåga. Sådan går ofta att utveckla i grupp och genom att man tänker tillsammans.
Och när vi ändå pratar om spikar
Det finns fler uttryck med spikar. Om någon säger: “där slog du huvudet på spiken” menas att du träffade helt rätt. Det du sa stämde precis. Den tjockare delen på en spik kallas huvud. Det är den du vill träffa med hammaren när du spikar. Det förklarar uttrycket.
“Sista spiken i kistan” är ett uttryck för att något negativt inte går att återkalla. Den negativa situationen går inte att undvika. När du ska begrava någon lägger du personen i en kista och sedan spikas kistan igen. När man spikar sista spiken är kistan redo att sänkas i jorden. Det finns ingen återvändo.
“Spikat och klart” eller “det spikar vi” betyder att något är bestämt, att vi bestämmer det. När man spikar något sitter det fast. Det blir en metafor för att ett beslut eller en mötestid nu är fastslagen.
Man kan också spika en avhandling (alltså en doktorsavhandling vid universitet). Det är en ritual för att offentliggöra en ny avhandling på universitetet. Traditionellt spikar man faktiskt upp ett exemplar av avhandlingen på en särskild anslagstavla.
I min familj kallar vi en smal bit av en kaka eller tårta för en spik. Du vet när man inte orkar mer egentligen men bara vill ha lite lite till. Då kan man be om en spik, i min familj. Jag tror inte det är ett allmänt vedertaget uttryck.
Vilka samtal bygger du i din vardag för tillfället? Har du några som pågått länge? Har du några nya på gång? Samtal är förmodligen en av våra viktigaste verktyg för att bygga social trygghet. De är något att vårda och ta på allvar. Bidra gärna till samtalet här med en kommentar eller ett mejl.
I övrigt hoppas jag att du hittar något närande och värmande i söndagssoppans samtalsbuffé./Kalle


This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit svenskamedkalle.substack.com

Jag börjar med ett app-tips. Jag hade själv inte koll på denna. Med appen Libby kan du låna E-böcker och ljudböcker med ditt lånekort. Den kräver alltså att du har ett svenskt lånekort. Kanske funkar den i andra länder? Någon som vet?
Jag laddade ner boken Dagarna, dagarna, dagarna av Tone Schunnesson. Hon verkar ganska hajpad (= får mycket uppmärksamhet). Förutom att böckerna uppskattas är hon med i TV-programmet Cyklopernas land på SVT. (Mamma gillade inte hennes bok Ultravåld för övrigt.) Så jag blev nyfiken.
Två saker möter en när man läser en text. Innehållet och formen/stilen. Vad handlar det om? Hur är det skrivet? Jag kan vara intresserad av innehållet men ogilla stilen. Jag kan vara likgiltig inför innehållet men gilla hur det är skrivet. I bästa fall uppskattar jag båda. I värsta fall vare sig det ena eller det andra.
När det kommer till Schunnesson är jag kluven 100 sidor in i boken. Men jag börjar nog landa i (≈ komma fram till) att jag gillar hennes stil. Jag har inte analyserat saken närmare. Men det är fart och fläkt i språket. Två saker som kan bidra till det är det informella språket och de korta meningarna.
Innehållet då? Schunnesson börjar nog vinna över mig (≈ övertyga mig) även här. Huvudpersonen är långt ifrån ett dygdemönster (= en moralisk förebild). Hon ljuger, utnyttjar människor och är oansvarig med pengar. Ett slags modern antihjälte i storstaden. Romanen utspelar sig i Stockholm.
Bibbs som hon kallas (kort för Elisabeth) är något slags B-kändis. Hon har haft en populär blogg när det var inne (=trendigt). Hon har varit programledare på MTV och deltagit i något slags kändisprogram på TV. När vi möter henne i bokens början verkar hon mest ha problem med pengar och sin pojkvän.
Först kände jag distans till huvudpersonens liv. Varför ska jag bry mig om någon kändis i Stockholm? Sen började det kännas intressant ändå. Vi ser de här personerna på TV, i sociala medier och i skvallerblaskor (tidskrifter om kändisar). Det är en värld som är okänd för många av oss, definitivt mig. Därför kan det vara intressant att få följa ett subjektivt perspektiv inifrån i litteraturens form. Schunnesson har troligtvis egen erfarenhet av detta.
Jag reflekterar också kring språk och kommunikation här. Den värld som beskrivs i boken är inte min. Jag kommer i princip aldrig i kontakt med den. Jag är tveksam till att jag skulle ha mycket att säga till karaktärerna i boken. De verkar leva i en annan verklighet, med andra värden och prioriteringar. Det verkar vara en värld som handlar mycket om status och prestige. Det påminner lite om Prousts sätt att levandegöra samhällshierarkier.
Jag tillåter mig också en mer generell litterär spaning. Jag har nyligen läst böcker av Ottessa Mosfegh från USA och Constance Debré från Frankrike. Liksom Schunnesson skriver dessa författare fram kvinnliga huvudkaraktärer som ytterst självmedvetet bryter mot normer om hur kvinnor ska bete sig. Tittar vi lite tillbaka i Skandinavien så har vi författare som Birgitta Stenberg (Sverige), Suzanne Brøgger (Danmark) och Vigdis Hjorth (Norge) som på olika sätt bryter med normer för kvinnors sätt att vara och agera. Jag har bara läst den sistnämnda, för att vara ärlig. Mitt intryck är att självmedvetenheten i normbrotten hos de yngre författarna jag nämnde först är än mer övervägda och självmedvetna jämfört med tidigare generationers författare.
Häng på om du vill. Dagarna, dagarna, dagarna verkar värd att läsa. Och jag blir nyfiken på Schunnessons övriga böcker. Kanske något några av er vill diskutera.
Kommer du att tänka på några sociala världar som du inte har tillgång till? Finns det några sammanhang du tillhör som många andra är uteslutna från? Träffar du några kändisar till vardags rentav? Skriv gärna en kommentar eller ett mejl. Alltid roligt att få ta del av olika perspektiv.
Jag önskar dig en lagom normbrytande söndag!
/Kalle


This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit svenskamedkalle.substack.com

Mina föräldrar frågade trädexperten: “ska vi hugga ner eken i trädgården”. Experten på träd svarade: “en ek växer i 400 år och dör i 400 år, jag skulle inte hugga ner den”.
Tidsperspektivet svindlar. Jag är glad om jag får leva i 100 år. Och när jag dör, dör jag knall och fall (= direkt). Ekens logik är en annan.
Orden är gåtfulla. Lever man så lever man väl? Hur kan man dö i 400 år? Jag kan för lite om biologi i allmänhet och träd i synnerhet för att tolka uttalandet.
Det finns minst två sätt att betrakta människans litenhet, rumslig och tidslig. Människan är en minimal prick i ett oändligt universum. En människas liv är försvinnande litet på en oändlig tidslinje Hela mänsklighetens historia är mindre än en millimeter.
Även den höga eken står sig kort. Rymden expanderar. Eonerna sträcker ut sig.
Trädets sammanhang är ofattbart. Tänk på solens ljus. Tänk på en enda foton (fotåån) Den ska färdas hela vägen genom rymden till bladets yta. Tänk på vattenmolekylen. Den ska färdas från markens fukt, genom stammen till kvistens yttersta spets. Lövet behöver ljus och vatten. Och luftens syre som omger det. Så kan det skapa näring åt trädet.
Trädets sammanhang är både astronomiskt och mikroskopiskt. Det lever i två dimensioner som vi människor är utestängda från. Och dess tid är oöverskådlig. Eken kan födas innan mig och dö långt efter mitt sista andetag.
Minns du dikten Jag knackar på stenens dörr?
Ändå är de nära oss, träden. Jag ser dem från fönstret i min lägenhet. Jag kan känna deras doft. Jag kan röra vid deras bark. Deras massa ligger pressad på bordet bredvid mig, i böckerna jag läser.
Och ändå berättar träden om ett sammanhang som är större än mitt. De är inte bara temat för en filosoferande svensklärares text. De utgör också hem och föda åt fågeln, ekorren och skalbaggen. Myran klättrar upp och ner längs dess stam. Jag vet inte varför. Syftet är okänt för mig.
Filosofen Horatius fantiserade om att hans ord skulle motstå tidens tand. Ordet är poetens ek. Poeten fantiserar om att leva i evighet genom ordet. En story på Instagram lever i 10 sekunder. En text i din inkorg/på Substack varar i 10 minuter om jag har tur.
De flesta av oss är vare sig ekar eller poeter. Vi gör saker här och nu. Vi lagar lunchlåda till imorgon. Vi planerar nästa veckas möten.
Men våra handlingar ekar in i framtiden.
De som kommer efter kan höra deras eko.*
Som att jag ofta tänker på min farfar. Han var en lugn och plikttrogen man. Det var flera år sen han gick bort nu. Men jag minns hans småländska dialekt och hur han satt med sitt korsord. Hans sätt att vara skapar en återklang, ett eko i mig.
Eken kommer eka även efter 400 + 400 år. Även den här texten är ett eko av alla ekar som ekat. Så kommer också våra ekon klinga en stund efter att sista tonen är spelad.
Låt din söndags eko av forna söndagar klinga vidare till söndagar som komma skall, dina och efterkommandes.
Lite grammatik:
en ek / många ekar - ett namn på ett träd

ett eko / många ekon (substantiv)|att eka (verb) - när ljudet studsar tillbakaekar (presens)har ekat (perfekt particip)



This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit svenskamedkalle.substack.com

Att fylla jämnt är en grej. I alla fall här i Sverige. I fredags fyllde jag 50 år. När jag började skriva här var jag 46 år. “Age is nothing but a number”, som Aaliyah diktade.
Skriver detta hos mamma och pappa. Ska käka middag och fira med dem. Vi satt uppe och snackade ikväll.
Livet är en serie vägskäl, säger mamma. Hon tänker på när hon flyttade till Sverige. Det var inget planerat. Livet blev som det blev, steg för steg.
Du har ju gjort ganska mycket, säger pappa. Han tycker att jag hunnit med mycket i livet.
På spårvagnshållplasten ropar något “Hej!”. Jag tittar upp och ser en man i 30-årsåldern som puttar en barnvagn framför sig. “Jag lyssnar på dina poddar”, säger han. Det värmer får jag erkänna. Skönt att något gör skillnad för någon.
Förra fredagen käkade jag middag på City Kebab i Göteborg. En kille känner igen mig. Han bjuder på en öl. Vi snackar lite. Han kommer från Eritrea. Han jobbar som snickare. Han har sett mig på YouTube. ”Du borde komma tillbaka till YouTube”, tycker han. Jag lovar att jag ska göra mitt bästa. Borde jag?
Man hinner möta många människor under 50 år. Många har lärt mig något. Ni som är här lär mig något varje gång ni kommenterar. När perspektiven bryts. Det är då man lär sig något. Jag är tacksam för varje gång det händer.
“GRATTIS på födelsedagen min bror”, skriver Sahro på WhatsApp. Det var längesedan som jag var hennes lärare. Jag berättar om Sahro ibland. Hon lärde mig något om att vara förälder. Hon lärde mig något om att vara förälder i ett nytt land. Ibland/alltid är barnen det viktigaste. Jag hoppas att det går bra för henne och hennes barn.
Det gläder mig att min son är vuxen. Vi pratar om allt möjligt. Livet. Litteratur. Vi läser den chilenska författaren Isabel Allende tillsammans. Andarnas hus. Kanske har jag läst den förut. Han pushar mig att läsa nytt och läsa om. Jag vill kunna diskutera med honom.
Lyssnar på Bob Dylan när jag skriver detta. Om gudarna vill så ska jag, min son och pappa se honom imorgon. Dylan kommer till Göteborg. Jag ärvde Dylan från pappa. Fint att kunna dela honom vidare till nästa generation.
“Jag tycker om dina inlägg och den existentiella smak som ligger i bakgrunden av dina ord”, skriver Edwige i en kommentar. Orden värmer. Att lära sig ett språk är existentiellt. Det berör livet. Det berör identiteten. Vem var jag och vem kan jag bli?
“I was born here and I’ll die here, against my will”, sjunger Dylan. Ingen av oss valde det här. Vi behöver varandra här. Jag tänker på Athena Farrokhzad. Jag tänker på Zadie Smith. Jag söker en gemensamhet.
Medan jag skriver rör sig föräldrarnas hund i rummet. Saku heter han. Vi tycker om varandra. När jag kliar Saku i nacken behöver jag inte fundera på vem jag är. Språk blir oväsentligt (= inte viktigt). Han går och lägger sig på mattan igen.
Pappa har rätt. Livets kapitel har varit många. Mamma har rätt. Det har varit många vägskäl. Jag har valt och vandrat vidare. Som jag tänker mig att du har, kära läsare. Längs vägen möts vi och behöver varandra.
“I know I can’t win / But my heart just won’t give in”. Sången fortsätter. (Jag vet att jag inte kan vinna / Men mitt hjärta kan inte bara ge upp”). Vår längtan överlever oss.
Dylan det alltså. Och Anne Carson har vunnit nobelpriset i litteratur. Hon skriver i Autobiography of red:
A refugee population is hungry for words and aware that anything can happen. Words bounce. Words if you let them, will do what they want to do and what they have to do.
Jag ska försöka översätta: “Gruppen av flyktingar hungrar efter ord och är medvetna om att vad som helst kan hända. Ord studsar. Om du tillåter orden, kommer de göra vad de vill göra och vad de måste göra”.
Jag ska inte låtsas att jag är flykting. Jag har det ganska tryggt. Men även jag hungrar efter ord. Sällan känner jag mig hemma i språket. Svenskan sviker mig. Det spelar ingen roll vem jag pratar med.
Men orden kommer göra det de vill och måste. Vi kan följa med språket.
Mitt namn är Karl Aksel Cederblad. Varför Aksel? Mamma döpte mig efter sin favoritförfattare Aksel Sandemose. Han vill inte ha X i sitt namn. Det påminde honom korset. Korset påminde honom om döden. Han ville inte ha döden i sitt namn. Han skrev boken En flykting korsar sitt spår. Det är i den boken jantelagen formuleras. Jag borde läsa om boken.
Aksel Sandemose flyr från den lilla ort där han växte upp. “I can’t even remember what it was I came here to get away from”, sjunger Dylan. (Jag kan inte ens minnas vad det var jag flydde ifrån för att komma hit). Jag vet inte om jag skulle säga att jag flytt från någonting. Har du? Kanske korsar jag mitt spår, nu när jag fyller 50. Många saker känns bekanta, om jag jämför med när jag var 25, hälften så gammal.
Jag minns när jag bodde i Haga i Göteborg. Min vän Patrik hade sökt till scenskolan och misslyckats. Vi lyssnade på den här skivan, Time Out of Mind med Dylan. Sedan dess har vi bara setts en gång. Ett vägskäl.
Det blev dags att gå och lägga sig här. Mamma och pappa var trötta. Vi konstaterade att vi älskar varandra. Jag satte mig att skriva.
Och jag önskar dig en söndag som korsar sitt spår utan att fly.
/Kalle.



This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit svenskamedkalle.substack.com

Förra texten handlade om att inte ha koll. Någon nämner ett namn som alla andra verkar känna till. Eller en låt eller ett tv-program. För mig händer det ofta med komiker. Inte skådespelare generellt alltså utan komiker som gör stand-up och tv-serier. Det intresserar mig inte så mycket bara.
Ett annat stort hål i min sociala kompetens är fotboll. Väldigt många är intresserade av fotboll. Och det gäller folk från hela världen. Att heja på ett lokalt och ett internationellt lag, att ha koll på ligor och matcher och de senaste spelarna är en social tillgång. Folk verkar kunna prata om fotboll i all evighet. Jag kan bara inte engagera mig. Jag har försökt.
Att inte ha koll på det gemensamma kan bidra till social ensamhet, i högre eller mindre grad.
Det omvända då
Det är lika vanligt att ha intressen som ingen annan delar. För länge sedan jobbade jag för föreningen Fältbiologerna i Hälsingland, Gästrikland och Dalarna. Jag hjälpte en klubb med tre tjejer i Söderhamn, en liten stad strax norr om Gävle. En av tjejerna var Söderhamns enda punkare i sin ålder. I alla fall kände hon så. Hon hade ungefär samma stil som sångaren i The Cure. Det enda hon kände för Söderhamn var att hon vill flytta därifrån. Hon upplevde inte verklig gemenskap med någon. Så minns jag det.
Så kan det nog vara för oss lite till mans (för många/de flesta). Jag köpte till exempel tre böcker i torsdags. Det var Birgitta Lillpers nya roman och diktböcker av Fredrik Nyberg och Marie Silkeberg. Jag har läst delar av alla nu i helgen. Men om någon frågar vad jag gjort är det knappast något jag kommer ta upp. Jag har några få vänner som är intresserade av litteratur, ännu färre som läser poesi. På jobbet har det i princip noll värde som social valuta.
På en arbetsplats kan folk skapa allianser kring gemensamma intressen. Det kan vara intressant att studera. Två personer hittar varandra kring träning, några andra pratar om sina katter och en tredje konstellation (grupp) formas kring matlagning. Innan semestern hamnade jag på lunch med två kollegor med stort och liknande musikintresse. Plötsligt kunde vi sitta och prata musik i över en timme oavbrutet. Det hade inte varit lika lätt om en fjärde varit med som inte haft vårt intresse.
De få nyfikna
Jag har en kompis med en talang för att vara nyfiken. Jag minns första gången vi träffades under en flytt. Jag nämnde något om att jag var språklärare. Han började genast ställa intresserade följdfrågor. Jag insåg hur sällan jag är med om det. Om man hittar någon med gemensamma intressen kan ett samtal lätt fördjupas. Men att någon börjar fråga nyfiket om något som är nytt för dem, det är ovanligt. Jag försöker öva mig på det. Men det är inte så lätt. Jag kan tänka mig att det är ännu svårare på ett språk man lär sig.
Å andra sidan borde det vara okej att fråga om en kultur som är ny för en. Min erfarenhet är att inte så många gör det. Jag vet inte varför. Känns det kanske ofint på något sätt? Vet man inte vad man ska fråga? Jag minns en kvinna som frågade om hur svenskar ser på hennes hemland. Det var en intressant fråga som var svår att besvara. Men det blev en intressant diskussion.
Det egna
Att vara ensam med sitt eget borde rimligen drabba många som är nya i ett land. Har du erfarenhet av det? Det måste vara en speciell situation att vara ensam från ett land eller ett helt kulturområde på till exempel en arbetsplats eller i en klass. Jag antar att det är personligt hur mycket man ser det som ett problem. Jag har en kille på jobbet som har väldigt smal musiksmak. Jag tjuvkikar ibland på vad han lyssnar på på jobbet. Han pratar gärna om det om han får frågan. Men jag gissar att ha inte förväntar sig det. Det hör till en annan sfär med andra människor. Antar att en del förhåller sig lika till sin nationella och kulturella tillhörighet på till exempel jobbet och i skolan.
Men är det inte lite trist att man inte tar vara på folks olika erfarenheter. Både specialintressen och olika kulturella erfarenheter är berikande tänker jag. Vill vi inte ha ett klimat där det är lätt för folk att berätta om sina intressen och det som är viktigt för dem? När det gäller olika kulturer verkar det hjälpa med en större mångfald i en grupp. Min förra arbetsplats var sådan. På mitt nuvarande jobb finns en arbetsgrupp där flera har invandrarbakgrund. Det gör det mer naturligt att frågor om kultur och identitet kommer upp. Och det är ofta intressant att diskutera och lära sig mer om.
Olika allmänbildningar
Jag frågor kollegan om det var en bra omgång av På spåret. Hon hade kunnat en 10-poängsfråga om Warszawa. En annan anslöt och berättade att han aldrig såg programmet i efterhand. Jag berättade att jag tagit en kebabrulle på City Kebab och slagit mig i slang med en ung eritreansk kille som kände igen mig från Svenska med Kalle. “En annan slags allmänbildning”, lade jag till. Och det är ju så det är tänker jag. Våra intressen och nyfikenheter drar oss åt olika håll. I den bästa av världar kan vi mötas och berätta om våra upptäckter och upplevelser. Alltför ofta håller vi oss på vår kant istället.
Ja, vad tycker du? Är det utopiskt att önska sig bryggor över olikheter och mellan människor med skilda intressen och erfarenheter? Kanske vi bara ska låta folk vara ifred och sköta sitt. Jag tycker ändå en nyfiken värld låter mer intressant. Förhoppningsvis vill du vara med och göra den snäppet mer nyfiken.
Skulle någon till äventyrs vara intresserad att läsa det senaste från Lillpers, Nyberg eller Silkeberg diskuterar jag förstås gärna de böckerna. Men vill du berätta något om de senaste nyheterna inom fotbollen funkar det också.
Jag önskar dig en söndag i balans mellan det egna och det gemensamma.
/Kalle


This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit svenskamedkalle.substack.com