Svenska med Kalles Podcast

Den finska konstnären Hanna Vihriälä har en utställning i Göteborg. Den är i Stenhallen, en del av Göteborgs konstmuseum. Det första man ser är en form av hängande band. Det är en blandning av vita och gula band. De har fransar längst ner. De gula banden skapar formen av en bil inne i det vita. Verket heter Mercedes Benz G-klass. Det är en exklusiv och kraftfull SUV. SUV kallas också stadsjeep. Jag läser i verkets beskrivning att banden är sorgband. Jag antar att de används vid begravningar på något sätt. En svävande lyxbil av sorgband alltså.
Utställningens beskrivning av verket associerar bilmodellen till maskulinitet och militarism. SUV:ar får mig även att tänka på lyxkonsumtion och klimatförstörelse. Man har inte en stor jeep inne i stan för att man behöver det. Det är mer en statussymbol. En statussymbol som bränner onödigt mycket bensin. Detta är ganska specifika tolkningar. Titeln inbjuder visserligen till det. Kanske kan vi röra oss kring verket mer varligt.
En bil är tung och består av metall. Den är hård, kompakt och materiell. Konstverket lockar fram bilens form som en gyllengul skugga i ett hav av skira band. Den blir lätt, mjuk och riskerar att blåsa bort. Den blir närmast eterisk, som en skugga eller dimma, snarare än ett fast objekt.
Bilens hela funktion bygger på markkontakt. Den står stadigt på vägen. Jag gissar att denna modell har fyrhjulsdrift. Den kan ta oss framåt långa sträckor och över utmanande terräng. Här har den dock lyfts från underlaget. Svävar den? Eller flyger den framåt? Har den berövats sin förmåga att förflytta oss? Eller kan den transportera oss någon annanstans? Har den kommit till oss i en dröm, som en svävande skugga?
Och så sorgbanden då. Det finns en optimism kopplad till bilen som fenomen, eller hur? Drömmen att kunna resa vart som helst. Bilen som en egen värld av frihet. Sätt på stereon och kör iväg vart du vill. Världen är din! Men här tycks bilens potential desarmerad. Hjulen snurrar i luften. Det kan vara den som ska begravas. Eller står vi inför ett minnesmärke? Visst kan det finnas skäl att sörja. Moderniteten, tekniken och utvecklingen lovade oss något. Vi verkar ha fått något annat. Löftet om framsteg har förbytts i förödelse. Drömmen om utveckling har blivit en hägring, som vår svävande bil.
Vad mer kan lämna marken?
Inte bara konstnärer kan få ting att levitera. Det står oss var och en fritt. Jag ser krukväxterna i mitt rum lyfta. Stolen jag sitter på lösgör sig från golvet. Böckerna i hyllan lyfter försiktigt från hyllplanen. Utanför fönstret ser jag husen frigöra sig från marken. De lyfter långsamt som luftballonger i slow motion. Gravitationen släpper taget om människorna på gatan. De tumlar runt som astronauter i luften.
Och jag funderar på vad mer som skulle må gott av att lätta. Mäktiga personer i styrelserum. Ansvarets tyngd lyfts från axlarna, men också maktens självrättfärdighet. Politikerna i parlamentens korridorer. Ett luftdrag under fotsulan. Käkarnas spänning släpper. Slipsknuten lättar. De kan få en paus. Det verkar inte gå så bra med styrandet ändå. För att inte tala om de krigförande presidenterna och världsledarna. De kanske vi kan släppa taget om helt. Månne gör de sig bäst som satelliter i omloppsbana på behörigt avstånd?
Livets lätthet
Graviationen är inte allenarådande. Det finns mycket omkring oss som lättar, svävar och flyger. Lampan som hänger över bordet. Fiskmåsarna över staden. Skira moln på himlen. Gräsens vippor på fältet som ett tyngdlöst skum. Öarna borta vid horisonten som verkar ha lyft från vattenytan. Har du sett det?
Och kanske även barnens lätta steg över skolgårdar, gräsmattor och fotbollsplaner. Har de inte något av tyngdlöshet kvar trots allt?
Jag låter denna text sväva iväg i två låttips. Freddie Wadlings Nu lyfter vi från marken kontrasterar livets tyngd och lätthet på ett vackert sätt. Och Cornelis Vreeswijk konstaterar i Turistens klagan att “så länge det finns ungar så finns det hopp”.
Och så länge vi har språk kan vi skriva vad vi vill, nästan i alla fall. Som vanligt finns en inbjudan att respondera på detta som du finner för gott.
Jag önskar dig en fjäderlätt söndag med stuns i steget.
/Kalle


This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit svenskamedkalle.substack.com

Jag läste två korta böcker av Annie Ernaux i veckan. De heter Min far och Kvinnan på svenska. Den första handlar om Annies far och den andra om hennes mor. Det är autofiktiva böcker. Ernaux berättar på ett rakt och enkelt sätt. Hon sätter in föräldrarnas liv i ett sociologiskt sammanhang. Hon beskriver sin egen klassresa och hur det påverkat relationen med föräldrarna.
Klass är ett komplicerat begrepp. Vi kan dock förstå det intuitivt. Det är skillnad på om du har växt upp på en gård på landet, i en familj där alla arbetar med praktiska saker, en familj där alla är akademiker eller en familj där alla har mycket kapital och lever på att spekulera i valuta och aktier. Saker som arbete, utbildning och levnadsstandard påverkar hur vi ser på världen.
Klassresor har påverkat många av oss. Min far till exempel, var den enda från sin klass som läste vidare på gymnasiet. Jag har berättat om det tidigare. Hur ser det ut i din familj och din släkt? Finns det en tradition av att studera på högskola till exempel? Har folk bakåt haft lönearbete eller har det funnits egendomar och kapital? Har saker som kultur och bildning varit en självklarhet för dina föräldrar, för dina far- och morföräldrar?
Båda Ernauxs föräldrar kommer från enkla förhållanden. Hennes far börjar arbeta på en bondgård, hennes mor på en fabrik. Så småningom avancerar även fadern till en fabrik. Han slipper mjölka kor tidigt på morgnarna och jobbet tar slut på kvällen. Det är en anledning till att modern vill gifta sig med honom, att han är arbetare, inte lantbrukare. Ernauxs farfar lär sig aldrig läsa. Det gör fadern men han känner sig alltid främmande inför skolgång och utbildning. Modern är mer nyfiken på litteratur och kultur. Men hon känner sig alltid underlägsen gentemot folk med mer kulturellt kapital.
Vad är kulturellt kapital? Vad jag vet kommer det från den franska sociologen Pierre Bordieux. Ett enkelt exempel: Känner du dig bekväm att gå på ett konstgalleri? Vet du hur du ska göra? Vet du hur du hittar verkens titlar och ser om de är sålda eller inte? Och framförallt, vet du vad du ska säga om någon börjar prata med dig? Hur tittar man på konst och hur pratar man om den? Om du vet det har du kulturellt kapital. Du kan hävda dig i en värld där konst och kultur har status. Ernauxs pappa skulle inte känna sig bekväm på ett konstgalleri. Och han skulle förmodligen ifrågasätta dess värde men känna sig underlägsen inombords.
Ernauxs mor å andra sidan försökte lära sig och läsa kända författare. Ofta kände hon dock bara till deras namn. Litteraturens värld blev aldrig hennes på allvar.
Den personliga distansen
En viktig dimension i Ernauxs bok är hur relationen med föräldrarna förändras. Boken om hennes far börjar med att hon blivit accepterad till lärarutbildningen. Hon får studiekamrater där det är självklart att läsa “fin” litteratur. Hon gifter sig med en man från en bildad familj. Det uppstår ett avstånd, ett glapp, mellan hennes nya värld och föräldrarnas gamla. Båda föräldrarna uppmuntrar hennes framgångar i skolan. Men de känner sig osäkra för den person hon blir när hon utbildar sig, särskilt fadern.
Jag associerar till ett tema vi diskuterat här tidigare: mellanförskapet. Då diskuterade vi i termer av hemland och kultur. Den som växer upp i två kulturer, föräldrarnas gamla och det nya landets, får två perspektiv. Den personen kan se med två glasögon på ett speciellt sätt. Föräldrarna förstår inte det nya landets kultur lika bra. Den som är infödd har inte heller samma dubbelseende.
I Ernauxs bok skildras något liknande vad gäller klass. Mannen hon gifter sig med förstår inte hennes föräldrar och den värld de kommer ifrån. Han kommer från en bildad och borgerlig familj där vissa saker är självklara. Ernaux däremot har fått ett dubbelseende. Hon kan se världen med föräldrarnas ögon. Hon kan också se den med ögon från sin nya värld, den hon har erövrat. Eftersom hon är författare kan hon också beskriva den här dubbelheten.
Kontext som medicin mot ensamheten
Något driver Ernaux att berätta om föräldrarna. Hon skriver på ett ställe i boken att det är ett sätt för henne att känna sig mindre ensam. Hon sätter in föräldrarna i ett samhälleligt sammanhang, i deras samhällskontext. De blir inte bara individer utan del av en större helhet som går att förstå. Jag gissar att glappet mellan Ernaux och föräldrarna därmed också blir mer begripligt, det går att tala om och får en mening.
Jag läser också in en respekt för föräldrarnas liv och perspektiv i boken. De blev de människor de blev utifrån sina omständigheter. De levde livet så gott de kunde utifrån dessa. De har kunnat ge sin dotter andra förutsättningar. Hon lever sitt liv utifrån dessa. I den förflyttningen uppstår ibland distans och dissonans. Det är något Ernaux delar med många som gjort en liknande resa som hon. Det blir mindre ensamt att se det så.
Kanske har du eller jag sådan ensamhet som behöver adresseras?
Farfar och farmor
Jag pratade lite med pappa nu på morgonen. Farfars bildning satt mycket i händerna, sade han. Farfar var snickare hela sitt liv. Men han var också aktiv socialdemokrat och kyrkvärd i kyrkan hela sitt liv. Han hade läst den svenska arbetarlitteraturen och hade en relation till bibeln och religionen. Han hade sin bildning. Han pratade bara inte så mycket om den, i alla fall inte med mig som barn.
Farmor hade läst allt som fanns i skolbiblioteket redan när hon var ung berättade pappa. Hon var först sömmerska och blev sedan hemmafru. Hon kunde sy, sticka och väva. Hon var grym på att laga mat och ta hand om trädgården. Hon läste också hela livet. Om detta pratade jag aldrig med henne om.
Vår klass, vår plats i samhället och vårt kulturella kapital säger inte allt om oss. Men det kan hjälpa oss att få en förståelse för oss själva och de som står nära oss. Ernauxs böcker var ett fint exempel på det. Jag rekommenderar dem
Dina reflektioner och personliga berättelser på det här temat är förstås välkomna som vanligt.
Vad annat? Joakim Berg (som var sångare i Kent) har släppt en ny skiva. Den heter Framtiden som aldrig blev av. Det låter fint i mina öron. Inte helt olikt Kent men mer avskalat. Det är bilder från Stockholm, en viss nostalgi och en underliggande politisk kritik av samtida Sverige.
Du var mitt land / Du var syrener och blandband / Och sommarloven på Stockholms solvarma asfalt […] Nu är alla gränser stängda / Alla flaggor är nedslitna brända / Rebellerna hängda och ingen tror att det kan hända / Du var mitt land
Lyssna gärna och berätta vad du tycker!
Med det önskar jag dig en kontextualiserad mindre ensam söndag!
/Kalle



This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit svenskamedkalle.substack.com

Idag är jag allt lite trött. (Ordet allt fungerar som faktiskt i den meningen). Jag kollade på matchen mellan Norge och England till klockan två ungefär. Somnade sent med andra ord. Norrmännen förlorade tyvärr, men de kämpade väl. Det var jämt hela vägen
Idrott kan väcka de skandinaviska och nordiska känslorna till liv. Mången svensk har nog hejat på Danmark eller Norge i fotboll, Finland i ishockey, om Sverige inte har presterat bra i ett mästerskap. Jag tror det var många svenskar som hejade på Norge igår.
Folk till fots
Jag hann inte skriva om folket vi mötte i fjällen i förra texten. Det var faktiskt rätt många. Att gå på tur i Norge är ett socialt fenomen. Som jag nämnde bor många på hytta i fjällen. Där finns det gott om tid att småprata och socialisera på kvällarna.
Ett par i hyttan
Första kvällen åt jag och Philip middag på hyttan i Bjørnhollia. Vi placerades på ytterändan av ett bord. Bredvid oss satt ett par, en man och en kvinna i 60-årsåldern. Innanför dem satt ett annat par. De var något yngre.
Det andra paret ägnade sig åt uthållighetssport. Philip hade träffat kvinnan ute på fjället. Hon sprang och gick fort utan nästan någon packning. Hon tillryggalade (gick/färdades) ungefär dubbelt så långa sträckor som vi varje dag, upp emot 4 mil alltså. Hennes partner gick samma sträckor i raskt tempo.
Paret närmast oss var mer klassiska norska tur-vandrare. De hade en egen hytta någonstans i Norge. Ändå ville de komma ut och vandra i andra områden. De var medlemmar i DNT (Den norska turistföreningen). De hade inte semester än. De använde helgen för att komma ut. De hann två dagsturer med en övernattning på det sättet.
Med folk som är lite äldre fungerar det ofta att prata om barn. Det här paret hade tre om jag minns rätt. (Preteritumet hade syftar på samtalets dåtid, inte på att de inte har barn längre. Det är lite konstigt men ett möjligt sätt att uttrycka sig i svenska. Ett alternativ hade varit att skriva: “de berättade att de har 3 barn”.)
Jag minns bara vad de berättade om sin yngsta son. Han utbildade sig till någon form av ingenjör. Nu hade han jobb eller praktik på ett vattenkraftverk i norra Norge någonstans. Vi pratade lite om hur arbetsmarknaden ser ut för nyutbildade i Norge och Sverige. Det verkar finnas en viss osäkerhet i båda länderna. Det kan vara svårt för nyutbildade att få jobb.
Kvinnan berättade att hon hade bott i Lund under en kortare period. Hon hade skrivit sitt examensarbete där när hon tog universitetsexamen. Mannen var ivrig att tipsa om olika områden där det var fint att vandra. Han nämnde flera ställen i Norge och hur man kunde gå där.
Philip och mannen kom också in på en diskussion om vandringsskor. Mannen hade grova vandringskängor som är vanligt bland traditionella vandrare. Philip gick hela turen i trailskor (gymnastikskor för terräng). Vandringsskor skyddar fotleden bättre men är tyngre. De är också i princip vattentäta. Filosofin med trailskor är att det är lätt material som torkar fort om man blir våt. Det är två skolor kan man säga.
Carl längs vägen
Jag nämnde att jag träffade en ung kille redan på bussen. När jag kom till Bjørnhollia var han redan där. Han satt vid ett bord utomhus och jag slog mig ner. Vi pratade lite om hur vi skulle vandra de närmaste dagarna. Hans plan var att vara ute 3 veckor. Han skulle gå 5 dagar i Rondane/Dovre. Sedan skulle han resa vidare först till Hardangervidda och sedan norrut för att vandra med olika vänner. En semester på tur alltså.
Han visade mig två olika kart-appar han använde. Den ena var norska turistföreningens app UT och den andra hette Organic Maps. Den senare fungerar bra i Sverige också. En bra kartapp för Sverige är annars Min Karta från lantmäteriet som du också hittar på nätet här.
Carl gick vidare innan Philip kom. Innan han gick berättade han att han skulle fiska. Han fiskade med en speciell teknik där han han använde fiskeflugor tillsammans med kastflöte.
På morgonen två dagar senare träffade vi Carl på stigen. Vi hade sett ett tält som stod på väldigt sned mark. Det var Carl som tältat där och han berättade att marken var så mjuk att han inte behövde liggunderlag. Vi slog följe och pratade om ditt och datt. Det blev mycket snack om utrustning och mat på turen. Vi pratade också om en norsk äventyrare som heter Lars Monsen. Det finns en tv-serie på SVT Play med honom som heter Monsen och nationalparkerna. Carl hade med sig ett paket kall gröt som vandringssnacks. Det var Monsens eget turmatsmärke.
Vi skiljdes åt så småningom. Carl skulle stanna till och undersöka ett fiskevatten. Vi stötte på varandra en gång till ytterligare en dag senare. Då hade vi precis tagit oss igenom ett hiskeligt (hemskt/utmanande) bergspass.
Två ungdomar på stigen
Tredje dagen gick vi ikapp en ung tjej och kille längs leden. De visade sig vara kompisar, inte ett par som man lätt trodde. De var i 20-21-årsåldern. Han var från Danmark och hon bodde i Schweiz, fast hennes föräldrar var från Californien och London.
Vi gick tillsammans en ganska lång stund och åt även lunch tillsammans innan vi skiljdes åt. Jag fick god tid att prata med båda ungdomarna. Hon berättade om sina problem att få Schweiziskt medborgarskap. De har speciella regler som kräver att man bor i samma region under minst fem år. Vi pratade också en del om att hon tyckte om att måla och konstlivet i staden Basel, där hon bodde nu.
Han å andra sidan berättade om kollektivboendet där han hade bott sedan han var nio. Det var ganska speciellt med familjer som bodde i egna hus i ett område men delade matlagning och vardagssysslor. Han sa att han därför var van att prata med olika vuxna. Vi kom också in på föräldraskap och vad som överförs från förälder till barn. Han hade själv en ganska utmanande relation till sin far. Det blev ett förtroligt samtal på den stund vi vandrade jämsides.
Det räcker att förändra förutsättningarna lite så kan vi prata med folk vi i vanliga fall bara skulle passera på gatan eller i kollektivtrafiken.
Två cykelnördar, en snickare och en storfiskare
Sista kvällen åt vi också middag på hyttan i Snøheim. Det var ett litet sällskap som samlades kring bordet. Två tjejer på max 30 och en ung man med rufsig frisyr. Han visade sig vara snickare som reparerade och renoverade hyttan. En trevlig fyr. Tjejerna var främst intresserade av att cykla i fjällen. Den ena berättade att hon ägde fem olika cyklar. De bodde båda i ytterkanten av Oslo så de hade nära till naturen där också. Även här visade sig den större världen närvarande. Tjejen med cyklarna kom egentligen från Minneapolis och hade flyttat till Norge när hon var 23. Hon pratade fascinerande bra norska.
Vi fortsatte hänga med cykeltjejerna efter middagen. I sällskapsrummet satt en man som gärna ville vara med i diskussionen. Han berättade framförallt om alla fiskar han fångat. Han hade fått en vid hyttan som han stolt visade på bild. Han var den där typen som kan hålla igång ett samtal själv utan att få några frågor. Jag träffade honom på morgonen igen och då fick jag hälften av hans historier en gång till. Vissa har den där talangen att bara köra på.
Världen är full av folk och filurer. Många är trevliga att snacka med en stund. Ofta behöver vi en ny inramning för att nya samtal ska komma till stånd (bli verklighet). Jag tror det är en färdighet man kan öva sig på också. Min kompis Philip till exempel är grym på att småprata med främlingar. Vi kan lära oss av varandra. Vi kan också fundera på vilka sammanhang som skulle hjälpa oss att få mer kontakt med folk. Jag tror inte det finns en lösning på den frågan utan tusen små lösningar. I vilka sammanhang får du tillfälle att prata med nya människor?
Jag önskar dig en lagom social söndag. Kanske har du träffat tillräckligt med nytt folk bara genom att läsa den här texten.
/Kalle


This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit svenskamedkalle.substack.com

Jag tog nattbussen upp till Oslo. Därifrån tog jag tåget vidare till Ringebu station. Det vackra norska landskapet utanför rutan. Jag bytte till en buss som körde till Straumbu. Vi var bara fyra passagerare. Två steg av efter halva sträckan. En ung kille åkte vidare till Straumbu som jag. Bussen snirklade sig upp längs den krokiga vägen upp för fjället. Kalfjället bredde ut sig. Plötsligt tvärbromsade bussen. Ett litet lamm hade kommit ut på vägen. Det sprang stressat rakt framför bussen.
Väl framme vid Straumbu plockade jag ut min ryggsäck. Det gjorde även den unge killen. Han frågade vilken tur jag skulle gå. Jag förklarade att jag skulle möta en kompis på fjällstationen Bjørnhollia. Vi skulle fortsätta vandra därifrån. Killen sa att han skulle gå femdagarsturen. Jag visste inte exakt vad det var. Vi sa hejdå och att vi kanske ses senare på turen.
Jag hittade skyltarna mot Bjørnhollia. Precis när jag skulle börja gå mötte jag en sportig man på stigen. Han började fråga om vart jag skulle gå och tipsade om bra tältplatser, väldigt entusiastisk. I Norge har de en stark kultur kring att gå på tur. Många hälsar och vill prata om vandring, fjället och vart man är på väg.
Jag hittade ett ställe där jag kunde ta vatten från älven. Jag pausade kort, åt en ölkorv och en proteinbar och drack lite vatten, innan jag började vandra på allvar. Stigen upp mot Bjørnhollia gick genom låg fjällbjörkskog. Det var fint väder men luften var sval. Perfekt vandringsväder. Jag gick hela sträckan till fjällstationen på två och en halv timme med en paus i mitten. Där satte jag mig att vänta på min vän Philip.
Hyttorna på fjället
Det vanligaste i Norge verkar vara att vandra mellan hyttor. Det är inte lika vanligt att tälta. Hytta är ungefär samma sak som stuga. Nu säger de också fjällstation. I de områden vi vandrade i fanns en blandning av privata hyttor och de som ägdes av den norska turistföreningen.
Konceptet är att du betalar för helpension, det vill säga både husrum och mat. Du kan sova i ett rum för en eller flera personer. Du kan också sova i en sovsal med flera personer. I priset ingår middag på kvällen, frukost på morgonen och att du kan packa med dig lunch till dagens vandring. Du kan också betala för bara middag eller frukost. Det gjorde Philip och jag några gånger.
Hyttekulturen är väldigt social. När du äter middag placeras du vid borden med andra personer du inte känner. På det sättet får du lära känna nya människor som är ute och vandrar. Det kan vara en extra hjälp om du vandrar själv. Det gör det lättare att få social kontakt och sällskap på kvällarna. Jag vet inte hur det fungerar i svenska fjällstugor nuförtiden. Men jag tror att det här är speciellt för Norge. Det blir ett väldigt trevligt inslag i fjällvandringen.
Själva vandringen
Vi vandrade 8-10 timmar om dagen. Sträckan varierade lite. Någon dag gick vi cirka 25 kilometer. Flera dagar tog vi en längre paus mitt på dagen på någon fjällstation. Min kompis hade varit ute och vandrat sex dagar när vi möttes. Vi gick fem dagar tillsammans. Han hade valt en ganska tuff tur. Det var mycket uppför och nerför och terrängen var utmanande. Långa passager var underlaget bara stenblock. Man fick vara mycket noga med var man satte fötterna. Det var lätt att vricka sig.
När man måste koncentrera sig på underlaget blir vandringen meditativ. Du tittar på var du ska sätta nästa fot eller stav. Jag vandrar oftast med en eller två vandringsstavar. Du hinner inte tänka på så mycket annat. Du tvingas att fokusera på det du gör i nuet. Det hjälper också att hela kroppen är aktiverad. När du långsamt går upp för en brant backe i en timme känner du hur armar och ben blir tröttare och tröttare och ryggen värker. Medvetenheten fastnar inte i tankarna och huvudet.
Att gå brant nerför kan förresten vara lika utmanande som att gå uppför. Du måste bromsa varje steg. Det tröttar ut knäna. Det kan också vara hisnande att se branten nedåt hela tiden. När du går uppför ser du bara vägen om du inte vänder dig om.
Att tälta
Det här var första gången jag tältade i enmanstält. Det finns lagom plats för en person plus några saker inne i tältet och ryggsäcken i yttertältet (absiden). Det är en härlig känsla att få plats med allt du behöver i en ryggsäck och ett tält du kan slå upp. Tältet kallas Lanshan och är ett relativt billigt lättviktstält. Det är lite komplicerat att sätta upp. Philip är mer erfaren och kunde hjälpa mig dock. Det var väldigt mysigt att ligga på kvällen i sovsäcken och lyssna på alla ljud från fjället. Ibland tog det en stund att somna för att sinnet skulle vänja sig vid den nya miljön.
Det är också mysigt att laga mat i tältet. Det gäller att vara försiktig så att inget välter eller fattar eld. Vi hade med oss frystorkad mat som bara behöver varmt vatten för att bli färdig. Efter en lång dags vandring smakar den enkla födan underbart.
Monotonins nåd
Att skala ner livet till det allra enklaste ger själen en viss lindring och avkoppling. Att bara tänka på nästa steg i flera timmar ger tankarna en chans att stillna. Att låta dagarna växla mellan vandra, äta och vila gör att stressen lägger sig. Effekten förstärks av det storslagna landskapet. Det är också ganska enformigt i grunden. Vitt, grått, grönt och blått. Berg, vatten, snö och låg växtlighet. Mer än någonsin behöver vår hjärna paus från alla intryck i vardagen. Norrmännen har hittat något här i sin turkultur.
Jag vandrade i fjällen en hel del när jag var tonåring, med min familj. Nu har jag vandrat några gånger med vänner. Jag är verkligen ingen expert men om någon vill ha tips eller inspiration försöker jag gärna hjälpa till. Det finns förstås en massa information på nätet och sociala medier för den som är intresserad. Det finns många fina vandringsleder på många platser i Sverige. Man måste inte åka till fjällen i Norge eller norra Sverige.
Med det får jag önska dig en vilsamt enformig söndag!
/Kalle



This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit svenskamedkalle.substack.com

En vän från förr sitter framför mig. Hans hand skakar när han lyfter glaset. Jag har hört att han genomgått en personlig tragedi. Han ser mig först när han ska gå. Vi växlar några ord. Det känns inte läge att ta upp något mer personligt.
Några dagar tidigare står jag i kassan på Hemköp. Kvinnan framför mig står böjd över kortmaskinen. Hennes huvud är i konstant skakning. Den är subtil men tar inte paus. Jag undrar hur det är att leva i en kropp som ständigt darrar.
På spårvagnen ser jag ett bekant ansikte. Det tar en stund att placera det. Skägget är längre. Han ser sliten ut. Blicken är tom. Han ser jagad ut. Så minns jag en kille jag träffade i mitt förra jobb. Han försökte hålla sig borta från alkohol och droger. Han hade varit nykter i nästan ett år då. När han går av är gången instabil.
Killen jag börjat prata med berättar om sitt ex (förra partner). Det var drickat, säger han. Jag älskar alkohol. Att gå på spelningar är ju en hobby. Men så ingår det här. Han lyfter lätt på glaset. Så berättar han att han har en ny flickvän. Jag undrar om han dricker mindre. Han skakar på huvudet. Nä nä, men hon hanterar det bättre säger han.
Vi hanterar livet. Andra människor hanterar oss.
Människor omkring mig kämpar. Någon har social ångest. Någon försöker komma tillbaka efter sjukskrivning. Någon har en sjuk förälder. Någon återhämtar sig efter en operation. Någon har blivit arbetslös. Någon oroar sig för sitt barn. Någon oroar sig för släktingarna i hemlandet.
Vi omges av kamp och lidande. Det räcker att lyfta blicken på spårvagnen för att se det. Ibland kommer det fram i samtal. Vissa bär sina problem synligt, andra strax under ytan. Ibland är det ingen som ser vad en människa brottas med.
Män och psykisk hälsa
En kollega till mig berättar att hon jobbar som volontär på en självmordslinje. Människor som funderar på att ta sitt liv ringer in. Jag undrar om det blir många samtal på ett pass. Tyvärr, säger hon. Här hittar du kontaktinformation. Det är viktigt att söka hjälp om du eller eller någon du känner är i den situationen. Det står också att man ska ringa 112 om risken är akut.
Den svenska artisten Janice var under en tid ambassadör för organisationen Suicide Zero. Hennes pappa tog sitt liv som hon berättar om i den här artikeln och hon skrev också en vacker låt till sin pappa. I artikeln pratar hon om hur viktigt det är att prata om psykisk ohälsa. Den tar också upp att risken för självmord är större bland män. Män står för ca 70% av självmorden i Sverige. Det är olika riskfaktorer som bidrar. Därför är det extra viktigt att vi stöder män att prata om sitt mående och våga söka hjälp.
En person som engagerar sig i mäns mående som en jämställdhetsfråga är Anna Blixt. Hon skriver om det på Linkedin om du är intresserad av temat. Hennes arbete riktar sig till ledare och företag. Det anknyter också till diskussionen om hur unga män påverkas av manosfären. Det är manliga influencers på internet som ofta för fram en problematisk bild av manlighet. De marknadsför också en väldigt aggressiv syn på kvinnor. Det som Anna och många andra lyfter fram är att de här värderingarna även skadar män.
Särskilt oroande är hur många unga män påverkas. Ofta lyfts manliga ideal som individualism, dominans och aggressivitet fram. Det är precis sådana saker som gör män sårbara för psykisk ohälsa. Måste man alltid vara stark och klara sig själv kan man inte söka hjälp. Det blir som män förlorar sin mänsklighet. Alla är svaga och sårbara ibland. Ingen kan alltid klara sig själv.
Den här debatten tog ny fart när Netflix släppte en dokumentär om manosfären. Har du sett den? Här är en artikel från BBC som diskuterar filmen.
Jag tror det här är en viktig fråga för oss alla. Vi har alla fäder, bröder, manliga partners, söner och vänner omkring oss. En organisation som arbetar med frågan är föreningen MÄN. Läs mer på deras hemsida om du blir nyfiken. Vi kan också följa Anna Blixt rekommendation i vardagen och fråga män i vår närhet om hur de mår.
Det finns hur mycket som helst att läsa och lyssna på om det här. Jag slänger in ett sista tips. Poeten Faysa Idle har skrivit en självbiografisk bok: “Ett ord för blod”. Där beskriver hon hur det är att vara kvinna och anhörig nära gängvåldet som är ett stort problem i Sverige. Det är också en berättelse om männen i hennes liv, särskilt hennes bröder och vänner, och hur det påverkar henne och dem. Om du googlar på Faysa Idle hittar du intervjuklipp och poddavsnitt. Läs boken! Den är berörande och skrämmande.
Jahapp! Jag hade ingen aning om att dagens text skulle handla om det här. Det bara kom ur de små observationerna jag gjorde i veckan. Kanske har du tankar om det här. Du är som vanligt välkommen att fråga och kommentera. Du kan göra det för att du vill träna din svenska eller för att du vill dela dina tankar.
En man jag ser upp till är sångaren i metalbandet Napalm Death, Barney Greenway. Musiken är hård men han är en mjuk kille med vettiga värderingar. Han avslutar ofta sina konserter med orden “take care of yourself and the ones around you”. Så det gör jag också.
Ta hand om dig själv och människorna omkring dig denna söndag! Vi människor är sköra varelser och behöver varandra.
/Kalle


This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit svenskamedkalle.substack.com