Överlevarna

- När jag var tio år, 1948, såg jag tre flygplan som flög på rad. Sedan delade de på sig. Jag sprang hem och berättade för min mormor vad jag sett. Innan jag hade hunnit avsluta min mening började de bomba. Min mamma kom bort i kaoset, så mormor och jag flydde på egen hand över bergen till Libanon.
- Jag gick med i fatah 1969 (skrattar). Jag tycker inte om krig, men
jag tycker om mitt land. Motstånd är fortfarande nödvändigt, eftersom
vi vill ha tillbaka vårt land. Ge oss vårt land, så ska vi sluta slåss. Vi vill
återvända till Palestina. Om inte jag får uppleva det, så mina barn. Om
inte mina barn, så mina barnbarn.
- When I was ten years old, in 1948, I saw three airplanes flying in a row. Then they split up. I ran home and told my grandmother what I had seen. Before I could even finish my sentence, the bombing started. My mother got separated from us in the chaos, so my grandmother and I fled on our own across the mountains to Lebanon.
- I joined Fatah in 1969 (laughs). I don’t like war, but I love my country. Resistance is still necessary because we want our country back. Give us our country, and we will stop fighting. We want to return to Palestine. If I don’t live to see it, then my children will. If not my children, then my grandchildren.

- De mördade barnen i Gaza, ser jag som mina egna, säger Aydin Amir Hashimi, gatuartist och chef för Motståndsteatern.
Under de senaste två åren har hans gatuteater varit ett återkommande inslag under Palestina-demonstrationerna i Stockholm.
- Jag tycker om att provocera med min konst, men jag räknade aldrig med att Gaza-skylten skulle väcka så starka reaktioner, säger Aydin Amir Hashimi.

- Pappa var gabai i synagogan i Kristianstad. Ofta saknade de en man, så pappa gick in på Grand Hotell och ringde mamma och så jag fick cykla i väg till synagogan klockan åtta på lördagsmorgonen, gömma cykeln i någon port och sitta av en och en halv timma. Sedan fick jag vänta på att alla gick förbi. För de hade också gömt sina bilar på bakgården. Och så fick man cykla hem och sova vidare, säger Semmy Rülf.

På 1950-talet var det många som talade jiddisch på Lindvallsplan 4. En av de var min morbror Isse.
Han föddes i polska Rajgrod 1926. Han fick namnet Jisrael Mordechai Albert. På 1930-talet utvandrade familjen till Sverige och här kom han att kallas Isse. När han senare utvandrade till USA tog han namnet Irving.
Innan jag var född bodde han hos oss på Lindvallsplan 4. Isse var mångbegåvad. Han gick i lära hos en silversmed. Han spelade och sjöng, komponerade sånger, skrev dikter, målade och skulpterade i trä.
I USA bodde han och Luba och deras dotter Rose i ett litet hus på Long Island. På dagarna hade Isse ett kontorsjobb på New York Telephone Company. På lediga stunder satt han uppe på vinden där han inrett en liten studio. En av hans specialiteter var att översätta svenska sånger och dikter till jiddisch. Han hade en livslång kärlek till Evert Taube och Dan Andersson.
Han uppträdde aldrig för publik, den tanken var honom främmande. Men varje gång vi träffades, antingen i USA eller i Sverige, sjöng han gärna och oombedd sina sånger för oss i familjen. Han försåg oss också regelbundet med kassettband och textblad.
Kanske var det meningen att hans arbete med att översätta sånger och dikter till jiddisch en dag skulle få sitt hem här på Det judiska Högalid.
Här är ett par inspelningar på kassettband, som Isse gjorde uppe i sin studio, gissningsvis någon gång på 90-talet.
Först hör vi ”Der Klezmer” (Spelmannen) av Dan Andersson. Sedan läser han upp dikten ”Di miltzkrankeyt” (Mjältsjukan) av Esaias Tegner och till slut Johan Ludvig Runebergs ”Der Poier Adam” (Bonden Paavo).

- De som har levt i det förgångna lever vidare i mig, säger Lennart Weiss.