Historia.nu med Urban Lindstedt

Västra Aros – dagens Västerås – växte fram vid Svartåns mynning i Mälaren under sent 900-tal. Västra Aros blev en del av ett långväga handelsnätverk och staden skulle med tiden bli ett viktigt administrativt och kyrkligt centrum.

Anundshög kom att förstöras – oklart om det handlar om en maktkamp med Gamla Uppsala eller en kristen vrede. Den äldsta skriftliga hänvisningen till Västerås som biskopsstad sker någon gång mellan cirka 1103 och 1120. Detta är ett betalt samarbete med Västerås stad inför 500-års jubileet av Västerås riksdag 1527.

I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med arkeologen Andreas Hennius, forskningssamordnare vid Västerås museer. Detta är ett betalt samarbete med Västerås stad inför 500-års jubileet av Västerås riksdag 1527.

Relationen mellan Anundshög och det medeltida Västerås är ett tydligt exempel på hur politisk och ekonomisk makt kan flytta och omformas i ett föränderligt landskap. Under järnålderns kulmen var Anundshög ett centralt nav i trakten, men kring 1000-talets slut och 1100-talets början började tyngdpunkten förskjutas mot Svartåns mynning och Västra Aros.

Landhöjningen gynnade Västerås mer lättillgängliga hamnläge vid Svartån. Kristnandet skapade samtidigt ett behov av nya administrativa och religiösa strukturer. Västerås blev biskopssäte och domkyrkostad, och därmed etablerades en ny typ av urban auktoritet – annorlunda än den äldre, ättbaserade monumentaliteten vid Anundshög.

Anundshög tycks dessutom ha utsatts för omtolkningar i brytningen med kristen medeltid. Trots denna förskjutning tycks Anundshög ha behållit sin roll som tingsplats under lång tid. Medeltida dokument belägger ting på platsen under 1300-talet, vilket antyder att den gamla maktplatsen bevarade en juridisk och symbolisk legitimitet som inte omedelbart kunde ersättas av den framväxande staden.

Vid Anundshög reser sig också ett av Västmanlands mest imponerande runstensmonument: Anundshögsstenen, över tre meter hög och rest på 1000-talet. Inskriften lyder: ”Folkvid reste alla dessa stenar efter sin son Heden, Anunds broder. Vred högg runorna.” Stenen fungerar som både vägmarkering och minnesmärke – ett budskap riktat till resenären: se, förstå och minns.

Namnet ”Anund” kan ha burit särskild prestige i bygden. Om det syftar på en samtida storman eller lokal makthavare blir runstenen mer än ett gravminne: den blir också en markering av rang, nätverk och tillhörighet. Ändå är Anundshögs kanske mest avslöjande drag dess seglivade funktion som tingsplats. Västerås kunde ta över handel, biskop och administration – men rättens ritualer och landskapets symboliska centrum var trögflyttade. Ting hölls där man ansåg att ting ”alltid” hållits: vid storhögarna, där minnet av ordning och förfäder satt i marken.

Samtidigt tog Västerås steg mot att bli tydlig stiftsstad under 1100-talet. Makt började kanaliseras genom kyrkliga och urbana strukturer snarare än genom ätter, gravmonument och processionslandskap – men i skuggan av Anundshög levde den äldre platsens auktoritet vidare.

De klassiska årtalen – Lindisfarne 793 och Stamford Bridge 1066 – riskerar att dölja de långsamma processerna bakom det som ofta kallas ”vikingafenomenet”. Forskning betonar i dag brytningen mellan vendeltid och vikingatid och hur mycket av det som syns tydligt under 800-talet byggs upp tidigare, i organisation, kontakter och krigarkultur. Uppsala universitets långsiktiga forskningsprojekt Vikingafenomenet är ett tydligt exempel på hur fokus allt oftare flyttas mot förhistoria och framväxt.

Bild: Västerås stads sigill (belagt 1307) med Mariamonogram, troligen ”AM” för Ave Maria, som senare blev kärnan i stadens vapen. Foto: Okänd. Bild ur Bo Annuswer (red.), Västerås: 1000 år i centrum (1990). Licens: ej angiven, via Kulturarv Västmanland.

Musik: Medieval World Video Game av Aparat Blue, Storyblock Audio

Klippare: Emanuel Lehtonen
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Vid Anundshög, utanför Västerås, ligger en av de största gravhögarna i Sverige bredvid fem stora skeppssättningar och en vacker runsten. Denna imponerande fornplats signalerade makt och var en knutpunkt för resande och utbyte – kanske i konkurrens med Gamla Uppsala.

Anundshög var ett regionalt maktcentrum under järnåldern, men helt frånvarande i sagor och andra skriftliga källor. Men i någon mening talar högarna ännu till oss och platsen går att ta som underlag för att ifrågasätta att vikingatiden skulle ha startat först år 793. Detta är ett betalt samarbete med Västerås stad inför 500-års jubileet av Västerås riksdag 1527.

I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med arkeologen Andreas Hennius, forskningssamordnare vid Västerås museer. Detta är ett betalt samarbete med Västerås stad inför 500-års jubileet av Västerås riksdag 1527.

Samhället var hierarkiskt under järnåldern. Resurserna var ojämnt fördelade, och vissa grupper hade kapacitet att organisera stora arbetsinsatser och uppföra monument som signalerade makt och kontinuitet. Gravhögar, stenskepp och runstenar var inte bara minnesmärken över döda; de var också uttryck för levandes anspråk på status, tradition och legitimitet.

Att sagor och andra skriftliga källor inte tydligare nämner Anundshög betyder inte att platsen var oviktig. Snarare visar den hur fragmentariskt det skriftliga källmaterialet är och hur selektivt minnet av det förflutna blev när det senare skrevs ned. Många betydande platser har helt enkelt inte lämnat tydliga spår i texttraditionen.

Anundshögen är en av Sveriges största gravhögar. Uppgifterna varierar något mellan källor, men storleksordningen ligger kring 68 meter i diameter och ungefär 9 meter i höjd. I direkt anslutning finns fem skeppssättningar. De två största är omkring 53 respektive 51 meter långa, och ingen annan svensk fornlämningsmiljö har lika många stora skeppssättningar samlade på ett ställe.

Gravhögar och skeppssättningar fyllde flera funktioner. De kunde markera gravar, men de var också offentliga monument som manifesterade släktens eller elitens rang, historia och anspråk på platsen. De knöt de döda till landskapet och gav därmed de levande en möjlighet att framträda som arvtagare till en mäktig förflutenhet.

Skeppssättningar förknippas ofta med symbolik kring resa, övergång och status. I ett samhälle där sjöfart, resande och vattenvägar hade stor betydelse blev skeppet också en stark kulturell symbol. När sådana monument placeras bredvid en enorm gravhög förstärks intrycket av att platsen hade funktioner långt utöver det rent begravningsmässiga. De kan ha fungerat i ritualer, offentliga samlingar, minnespraktiker och maktdemonstrationer.

Människorna som levde runt Mälaren under denna period tillhörde jordbrukande och boskapshållande samhällen, men deras liv präglades också av handel, hantverk, långväga kontakter och regional maktkamp. Det var inte isolerade bygder, utan socialt och ekonomiskt sammanlänkade miljöer där lokala eliter kunde bygga upp inflytande genom kontroll över jord, människor, kommunikationsleder och religiösa praktiker.

Anudshög ligger vid Badelundaåsen som var en naturlig ”landsväg” längs åsens rygg och en viktig färdväg mellan Mälarkusten och skogsbygderna i norr. Här möttes land- och vattenleder, och en hålväg i anslutning till området anses ingå i den medeltida Eriksgatan som passerade platsen.

Omslag: Anundshög i Badelunda utanför Västerås, Sveriges största gravhög från järnåldern, med två av de fem skeppssättningarna synliga i förgrunden. Platsen är ett centralt fornlämningsområde som speglar makt och kult under yngre järnålder. Foto: Christer Johansson, CC BY-SA 2.5, via Wikimedia Commons.

Musik: Electra To The Baltic Sea Full av Giuseppe Rizzo, Storyblock Audio

Klippare: Emanuel Lehtonen
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Dubbelmonarkin Österrike-Ungern hade sina rötter i medeltiden. Denna mulitetniska stadsbildning – med nära femtio miljoner invånare och ett lapptäcke av språk, religioner och lojaliteter – slets sönder efter att Österrike-Ungern hamnade på förlorarsidan i första världskriget. Men idag har statsbildningen omprövats av historiker och ses som en föregångare till EU.

Den habsburgska ätten hade sedan medeltiden styrt ett allt större rike. Dubbelmonarkin Österrike-Ungern som upprättades 1867 var ett kompromissbygge för att hålla ihop ett mångnationellt område i nationalismens tidevarv. Men när nationalism och industriellt storkrig pressade systemet till bristningsgränsen blev kompromissen både dess styrka – och dess dödsdom.

I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Leos Müller, professor i historia vid Stockholms universitet om Österrike-Ungerns sammanbrott. Han är aktuell med boken Europas vändpunkter – 1492, 1914, 1989.

Huset Habsburg regerade Centraleuropa under 650 år – från Rudolf I som kröntes 1273 till Karl I som avsattes 1918. Genom giftermål lyckades de bygga upp ett rike som sträckte över kontinenter. Det var ett stort och skiftande välde, sammanhållet av dynastin snarare än av språk och nation.

Josef II:s (1741-90) reformiver omfattade religionspolitik, utbildning och rättsväsende. Under 1780-talet ökade religionsfriheten för protestanter och grekisk-ortodoxa, och judarnas ställning förbättrades genom särskilda toleransedikt. Han var ingen 1800-talsliberal, men en statsbyggare som menade att staten blev starkare om människor fick större utrymme att verka – inom statens ramar.

Nationalismens idéer växte under 1800-talet och fick explosiv kraft revolutionsåret 1848. Upproret slogs ned – med rysk hjälp – men visade att imperiet måste förändras. Kejsare Franz Josef (1830-1916), som tillträdde 1848, drev på modernisering: likhet inför lagen, avskaffande av livegenskapens sista rester, järnvägar och lärosäten. Gründerzeit-epoken gav många av rikets städer en gemensam, igenkännbar stadsbild.

Nationalitetskriserna fortsatte, och nederlagen 1859 och 1866 försvagade monarkin. För att behålla Ungern blev kompromissen 1867 nödvändig. Österrike-Ungern skapades då som två rikshalvor i personalunion. De delade utrikespolitik och krigsmakt och hade gemensamma ministerier för detta, liksom ett gemensamt finansministerium för de gemensamma utgifterna – men saknade ett gemensamt parlament och en gemensam regering i modern mening. Eftersom centrala uppgörelser dessutom behövde omförhandlas återkom kriserna med jämna mellanrum.

Kompromissen gav ungrarna en särställning utan att ge motsvarande inflytande till rikets övriga folk. I Ungern drevs dessutom en magyariseringspolitik som ökade bitterheten bland minoriteter. I den österrikiska rikshalvan blev politiken mer pluralistisk, men parlamentet tyngdes ofta av blockeringar.
När skotten i Sarajevo 1914 tände stormaktskriget ställdes dubbelmonarkin inför industriellt totalkrig. Kriget mot Serbien och hotet från Ryssland blottade svagheter i ledning och resurser, och beroendet av Tyskland växte.

Bild: Militärparad genom Prag omkring år 1900, när staden var en del av Kungariket Böhmen inom Österrike-Ungern. Bilden fångar den kejserliga arméns närvaro i det offentliga rummet – en bakgrund till avsnitt om Centraleuropas politik och nationalism vid sekelskiftet. Målning: Emanuel Salomon Friedberg-Mírohorský. Public domain, via Wikimedia Commons.

Musik: 1910-talsinspelning av “Gott erhalte, Gott beschütze” (Kaiserhymne), den österrikiska kejsarhymnen som förknippas med Habsburgmonarkin och Österrike-Ungern. Den skrevs 1797 med musik av Joseph Haydn och text av Lorenz Leopold Haschka som en lojalitets- och patriotisk sång till kejsar Frans II. Public domain, via Wikimedia Commons.

Klippare: Emanuel Lehtonen
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Sommaren 1943 stod östfronten i ett kritiskt läge. Efter Stalingrad var det tyska fälttåget i Sovjetunionen hårt prövat, men ännu inte krossat. Adolf Hitler ville återta initiativet i ett avgörande slag vid Kursk i södra Ryssland som omfattade två miljoner man och nästan 6000 stridsvagnar.

Operation Zitadelle blev historiens största planerade pansaroffensiv, där tiotusentals stridsvagnar, tusentals flygplan och miljoner soldater ställdes mot varandra i en strid som skulle avgöra kriget på östfronten. Trots tysk teknisk förmåga och initial framgång stelnade offensiven mot de sovjetiska försvarslinjerna. När dammet lagt sig hade Nazityskland förlorat sin sista realistiska chans till offensiv seger i öst.

I denna teaser av avsnitt av Historia Nu Premium samtalar programledaren Urban Lindstedt med militärhistorikern Anders Frankson. Anders Frankson har bland annat skrivit standardverket Slaget om Kursk : historiens största pansarslag (2002) tillsammans med Niklas Zetterling. Frankson är aktuell med Achtung panzer! Stalingrad och Charkov – två slag som förändrade andra världskriget. Vill du höra hela avsnittet blir du medlem på https://historianu.supercast.com/

Slaget vid Kursk var inte bara ett nederlag i markstrid för Nazityskland – det var en strategisk kollaps. Efter juli 1943 skulle Tyskland aldrig mer kunna genomföra en större offensiv på östfronten. Initiativet låg nu hos Röda armén, som metodiskt började pressa tyskarna västerut – hela vägen till Berlin.
Den 22 juni 1941 inledde Nazityskland invasionen av Sovjetunionen under kodnamnet Operation Barbarossa. Offensiven förde Wehrmacht djupt in på sovjetiskt territorium, men logistiska problem, det ryska vintervädret och hårt motstånd bromsade framryckningen. Slaget vid Stalingrad (augusti 1942–februari 1943) blev en katastrof för tyskarna och visade att kriget i öst inte längre kunde vinnas snabbt.
Trots detta planerade Hitler en ny sommarsatsning år 1943. Målet var att slå ut den utbuktning i frontlinjen runt Kursk och därmed omringa stora delar av Röda armén. Operation Zitadelle var resultatet av en kompromiss mellan fältmarskalk Erich von Mansteins mer försiktiga strategi och Hitlers krav på ett kraftfullt offensivt genombrott. Idén var enkel: Armégrupp Nord skulle anfalla söderifrån och Armégrupp Syd norrifrån och därefter mötas öster om Kursk för att sluta en kniptång runt de sovjetiska styrkorna.
Men beslutet att fördröja anfallet för att invänta leveranser av nya tyska vapen som Tiger- och Panther-stridsvagnar gav sovjeterna tid att bygga upp ett omfattande försvar i djupet med lager av minor, skyttegravar, flera motståndslinjer och stora reserver.

Bildtext: Sovjetiska soldater från Voronezjfronten genomför en motoffensiv bakom T-34-stridsvagnar vid Prochorovka den 12 juli 1943, under slaget vid Kursk. Slaget vid Kursk är känt som ett av historiens största pansarslag och markerade en vändpunkt på östfronten under andra världskriget. Prochorovka blev särskilt beryktat för de intensiva striderna mellan sovjetiska och tyska pansarförband. Bild: Mil.ru Wikipedia / CC BY 4.0
Musik: Red Army 25th Anniversary Song framförs av Röda arméns kör under ledning av A. V. Alexandrov. Sången är ett exempel på patriotisk sovjetisk musik under andra världskriget, där Röda arméns kör spelade en viktig roll i att höja moralen. Kompositören Alexandrov är även känd för att ha skrivit Sovjetunionens nationalsång. Skivan (katalognummer 3005-B, matrisnummer ST-103) spelades in i Sovjetunionen 1943 och digitaliserades av George Blood, L.P. Källhänvisning: Internet Archive, public domain – ingen känd upphovsrätt gäller.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Världen var bara minuter från utplåning i november 1983. De sovjetiska ledarna fruktade att Natoövningen Able Archer 83 var förspelet till en kärnvapenattack mot Sovjetunionen. Många historiker ser händelsen som en av de farligaste kärnvapenkriserna under kalla kriget – i en tid då misstänksamheten mellan blocken var närmast total.

Efter ett årtionde av avspänning blev det kalla kriget allt hetare när Sovjetunionen invaderade Afghanistan 1979. Temperaturen steg ytterligare när Ronald Reagan blev president i USA och 1983 beskrev Sovjetunionen som ”ondskans imperium”.

I avsnitt 127 av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med historikern Olle Larsson, som har skrivit en rad historieböcker och nu arbetar på en bok om 1980-talet.

Redan under andra världskriget var slitningarna mellan västmakterna och Sovjetunionen stora – trots alliansen mot Nazityskland. Efter krigsslutet blev brytningen total och det stod klart att världen delats in i ett västligt kapitalistiskt block och ett östligt kommunistiskt block. Kalla kriget var ett faktum.

Kapprustningen med kärnvapen mellan väst och öst gjorde det möjligt att utplåna jorden flera gånger om. När den amerikanske presidenten Ronald Reagan dessutom lanserade tanken att det skulle kunna gå att skydda sig mot kärnvapen, skakade det den ömtåliga balansen i avskräckningen. Det blev inte bättre av att det åldrande sovjetiska ledarskapet bar på egna erfarenheter av Nazitysklands utrotningskrig i Sovjetunionen. De väntade sig ständigt det värsta från väst.

Bild: Amerikanska M113-bandvagnar rullar genom Stockhausen i Hessen under Natoövningen REFORGER 1983, en del av USA:s snabba förstärkningsplaner för Västtyskland under kalla kriget. Foto: SSGT Jim Pearson. Public domain, via Wikimedia Commons.

Musik: Darkness closing av Jon Purdey, Storyblocks Audio.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.