Historia.nu med Urban Lindstedt

Under den tidiga medeltiden betraktade kyrkans lärda föreställningar om flygande häxor som vidskepelse och villfarelser. Djävulen ansågs ha lurat människor att tro på nattliga flygfärder. Men i takt med att föreställningen om djävulen växte fram kom synen på trolldom och häxeri att förändras i grunden.

Teologer, inkvisitorer och jurister att kom att förena äldre föreställningar om trolldom med läran om kätteri, demoner och djävulens makt. Den trollkunniga grannen förvandlades till medlem av en hemlig satanisk sammansvärjning. Omkring år 1500 fanns den tankevärld på plats där blotta rykten ledde till fruktansvärd tortyr och obligatoriska dödsdomar.

I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet och författare till Ondskans tid – En historia om trolldom och häxeri.

Föreställningar om magi var mycket äldre än kristendomen. Sjukdomar, missväxt och dödsfall kunde förklaras med förbannelser och övernaturliga krafter. Men folklig tro var en sak och den lärda kyrkliga traditionen en annan.

Den kyrkorättsliga texten Canon Episcopi, som är belagd hos Regino av Prüm omkring år 906, behandlade kvinnor som trodde sig färdas genom natten tillsammans med den hedniska gudinnan Diana. Slutsatsen var inte att de verkligen kunde färdas på detta sätt. De ansågs ha blivit vilseledda av demoniska illusioner.

Det betydde inte att kyrkan accepterade magi. Trolldom och spådom fördömdes, men under äldre medeltid saknades ännu den fullt utvecklade föreställningen om en organiserad häxsekt i förbund med Satan.

De stora europeiska häxprocesserna var därför framför allt ett tidigmodernt fenomen. Deras intellektuella och juridiska förutsättningar växte däremot fram under senmedeltiden. Under 1200- och 1300-talen intensifierade kyrkan kampen mot kättare. Inkvisitoriska rättsformer utvecklades samtidigt som teologerna ägnade allt större uppmärksamhet åt djävulen och demonerna. Därmed uppstod en ödesdiger fråga: kunde den som använde magi egentligen samarbeta med djävulen?

Under påven Johannes XXII:s pontifikat togs viktiga steg i denna riktning. År 1320 tillsattes en teologisk och juridisk kommission som behandlade frågan om demonisk magi och kätteri. I Super illius specula, vanligen daterad till 1326 eller 1327, fördömdes människor som offrade till demoner, dyrkade dem eller ingick förbund med dem.

Skillnaden var fundamental. Tidigare kunde någon anklagas för att skada en granne genom magi. Nu kunde magin också uppfattas som ett angrepp på den kristna ordningen. Djävulen hade flyttat in i rättssalen. Det fick stora rättsliga konsekvenser. Om häxor ansågs ingå i en organisation räckte det inte längre att finna en misstänkt. Domarna började också söka efter hennes medbrottslingar.

Under 1400-talets första hälft blev västra Alperna ett centrum för den nya typen av förföljelse. Processerna i Valais i dagens Schweiz, som inleddes 1428, hör till de första stora systematiska häxjakterna i Europa.

Här anklagades människor inte bara för enskilda trollkonster utan också för att ha slutit förbund med djävulen och deltagit i hemliga sammankomster. Under förhören kunde de pressas att bekänna sådant som domarna redan förväntade sig att höra. Tortyr kunde också användas.

Om häxorna antogs mötas tillsammans måste också andra ha varit närvarande. Den misstänkta kunde därför pressas att ange grannar och bekanta. En process kunde föda nästa. Häxjakten hade fått en mekanism som gjorde att den kunde sprida sig.

Bild: Ett enbladstryck från 1555 berättar om en häxbränning i Derenburg i grevskapet Reinstein. Så spreds dramatiska skildringar av häxprocesser till en bred publik och bidrog till föreställningarna om trolldom i 1500-talets Europa. Upphovsperson okänd. Digitalisering: R. Decker. Public domain via Wikimedia Commons.

Musik: Timeless Shores av Jackchai Tilakoon, Storyblock Audio

Klippare: Emanuel Lehtonen
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Ensamhet, tystnad och bön skulle få brottslingen att ångra sig och börja ett nytt liv. Under 1800-talet satsade Sverige stora resurser på moderna cellfängelser. Reformen framställdes som ett humanitärt framsteg, men bakom celldörrarna kunde isoleringen bli en mardröm för själen.

I avsnitt 154 av Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med historieprofessorn Roddy Nilsson vid Göteborgs universitet, som har undersökt fängelsernas historia i flera böcker.

Det moderna fängelsesystemet växte fram under 1800-talet. Upplysningens reformidéer förenades med kristna föreställningar om ånger och omvändelse. Fången skulle förbättras genom disciplin, arbete och religiös vägledning. Isoleringen skulle också skydda den intagne från andra fångars skadliga inflytande.

Tidigare hade böter, kroppsstraff och dödsstraff dominerat det svenska straffsystemet. Under medeltiden användes inlåsning främst i väntan på rättegång eller straffets verkställande. Senare fick frihetsberövande och tvångsarbete större betydelse. På fästningsfängelserna levde fångarna under hårda förhållanden, ofta tillsammans med andra intagna.

1800-talets reformatorer ville ersätta denna miljö med ordnade anstalter där varje fånge hade en egen cell. Sverige hämtade inspiration från Philadelphiasystemet, som byggde på att fångarna hölls åtskilda. Mellan 1846 och 1880 uppfördes 45 nya cellfängelser i landet.

Vissa anstalter utrustades med för tiden avancerade bekvämligheter. Rannsakningsfängelset i Stockholm, som öppnade 1852, hade exempelvis vattenklosetter, vattenledningar och centralvärme. Den tekniska moderniteten gick hand i hand med en långtgående kontroll över fångarnas vardag.

Men den påtvingade ensamheten kunde bryta ned människorna som den skulle förbättra. När förhoppningarna om minskad brottslighet och moralisk omvändelse inte infriades fick ordning, disciplin och säkerhet allt större betydelse. Enligt Roddy Nilssons forskning tillbringade omkring 90 procent av fångarna hela sin strafftid i ensamcell vid sekelskiftet 1900.

Under 1900-talet luckrades cellsystemet gradvis upp. Med reformen som trädde i kraft 1946 övergavs isoleringen som grundprincip för straffverkställigheten. Fångarna skulle i större utsträckning vistas tillsammans och förberedas för ett liv utanför murarna.

Läs mer: Roddy Nilsson, En välbyggd maskin, en mardröm för själen: det svenska fängelsesystemet under 1800-talet, Lund University Press, 1999.
Musik: Classical Classical av Bobby Cole, Storyblocks Audio.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Dr Hans Frank (1900-1946) var Adolf Hitlers personliga advokat. Den bildade och kulturellt intresserade juristen deltog i den misslyckade ölkällarkuppen 1923 och hjälpte senare Hitler att montera ned den tyska rättsstaten.

Trots att Hans Frank aldrig tillhörde nazistpartiets inre kärna, blev han utsedd att leda den civila administrationen av det ockuperade Polen – generalguvernementet Polen. Hitler ville ha en lojal beundrare på plats i Polen för att hänsynslöst exploatera landet, samt underlätta förintelsen.

Hans Frank gav åklagarna i Nürnbergrättegången tillgång till sina detaljerade arbetsdagböcker i 38 volymer – för att han trodde att det skulle rädda honom från galgen. Han hängdes 1946 för brott mot mänskligheten.

I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med författaren Artur Szulc om Hans Franks väg till makten och hans ansvar för terrorn i Polen. Szulc är aktuell med boken Hitlers jurist: Berättelsen om Hans Frank, utgiven av Historiska Media.

Juristen Hans Frank blev tidigt medlem i Nazistpartiet och deltog i periferin av Hitlers ölkällarkupp 1923. Men trots att han under kampåren var Adolf Hitlers personliga advokat tillhörde han inte partiets inre kärna. Han var en bildad man med kulturella ambitioner. En karriärist och ideologiskt övertygad nazist som bidrog till att omsätta diktaturens principer i dödlig praktik.

När nazisterna försökte nå makten genom val och inom den parlamentariska ordningen fick Frank en viktig roll. Som advokat företrädde han Hitler och NSDAP i ett stort antal rättsprocesser och blev en av partiets ledande jurister. Efter Hitlers maktövertagande 1933 blev han bland annat bayersk justitieminister och president för Akademin för tysk rätt. År 1934 utsågs han till riksminister utan portfölj. Han framställde sig som den nationalsocialistiska rörelsens främste jurist.

Hans uppgift var emellertid inte att försvara rättsstaten, utan att förändra rättens innebörd. Nazisterna avskaffade inte alla lagar över en natt. I stället förändrades lagstiftningen, domstolarnas självständighet urholkades och rättsliga principer anpassades till den nya regimen. Frank var en ivrig förespråkare för denna utveckling.

Föreställningen att staten var bunden av lagen ersattes av tanken att rätt var det som tjänade det tyska folket, vars vilja nazistpartiet och ytterst Hitler påstods representera. Domaren skulle inte enbart fråga vad lagen sade, utan också vad den nationalsocialistiska världsbilden krävde.

Efter Tyskland angrep Polen den 1 september 1939 förändrades införlivades delar av landet med Tyska riket, medan stora delar av centrala och södra Polen organiserades som det så kallade Generalguvernementet. Hans Frank blev ansvarig för den civila administrationen av generalguvernementet den 26 oktober 1939.

Från det kungliga slottet Wawel i Krakow byggde Frank upp ett hovliknande liv, samtidigt som befolkningen utsattes för en allt brutalare ockupation. Polen skulle exploateras ekonomiskt, leverera arbetskraft och livsmedel till Tyskland och underordnas nazismens raspolitik.

Terrorn riktades tidigt mot människor som kunde tänkas leda ett framtida motstånd: lärare, akademiker, präster, politiker och jurister. Under våren och sommaren 1940 intensifierades förföljelserna genom AB-Aktionen, Außerordentliche Befriedungsaktion. Tusentals polacker greps; många avrättades och andra skickades till koncentrationsläger.

Bild: Hans Frank, generalguvernör för det tyskockuperade Generalguvernementet i Polen, vid en polisparad i Kraków under andra världskriget. Foto: Bundesarchiv, Bild 121-0270, CC BY-SA 3.0 DE, via Wikimedia Commons.

Musik: Prelude In F Minor av Eul, Storyblock Audio

Klippare: Emanuel Lehtonen
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Riddarna växte fram som en militär och social grupp under tidig medeltid, när bepansrade ryttare fick en allt viktigare roll i ett politiskt splittrat Europa. Med hästar, lansar, svärd och efter hand allt mer avancerade rustningar blev de en betydande kraft på slagfältet. Under flera århundraden kom riddarväsendet att prägla Europa militärt, socialt och kulturellt. Från 1100-talet utvecklades också en hövisk kultur kring riddarna, med ideal om bland annat mod, trohet, artighet och självbehärskning.

Men riddarnas militära dominans var inte beständig. Infanteri beväpnat med bland annat pikar, långbågar och armborst kunde under rätt förutsättningar stå emot tungt kavalleri. Från senmedeltiden förändrade dessutom krutvapnen krigföringen i grunden. Riddarna försvann inte över en natt, men deras roll på slagfältet förändrades och deras relativa militära betydelse minskade.

I avsnitt 159 av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med historikern och arkivarien Charlotte Borgerud. Hon är författare till Riddarna och deras värld, som gavs ut av Natur & Kultur 2021. NOK

De höviska ideal som hade vuxit fram kring riddarväsendet blev däremot betydligt mer långlivade. Föreställningar om ridderlighet, plikt och att skydda de svaga levde vidare långt efter medeltiden. Ett ofta använt exempel är katastrofen med Titanic 1912, då kvinnor och barn prioriterades vid evakueringen.

Riddarna utvecklades efter hand från professionella, tungt beväpnade ryttare till en grupp som i stora delar av Europa kom att förknippas med aristokratin. Alla riddare var dock inte från början adliga, och alla adelsmän var inte riddare. Från 1100- och 1200-talen blev riddarskapet allt tydligare knutet till börd, jordägande och social status. Privilegier kunde följa med denna ställning, men de varierade mellan olika tider och områden.

Kring riddarna utvecklades samtidigt en hövisk kultur med ideal om elegans, ädelhet, trohet, fromhet och gott uppförande. Riddaren förväntades visa mod, skydda svaga och uppträda behärskat. Dessa ideal stod ofta i skarp kontrast till verklighetens krigföring, där plundring, övergrepp och massakrer kunde drabba civilbefolkningen.
Just denna motsättning är en av riddarväsendets mest intressanta paradoxer. Den samhällsgrupp vars främsta uppgift var att utöva organiserat våld omgavs samtidigt av en ideologi som betonade självbehärskning och höviskhet. Riddaridealet knöts också till den kristna tron. Under korstågen kunde striden framställas som en religiös plikt, och färden till det heliga landet som ett uttryck för både fromhet och tapperhet.

Med tiden utvecklades nya sätt att möta tungt kavalleri. Bågskyttar, armborstskyttar, pikenerare och andra infanteriförband kunde, beroende på terräng och taktik, orsaka stora problem för riddare till häst. Under 1300-talet kunde förbättrade armborst dessutom tränga igenom delar av dåtidens skyddsutrustning, vilket i sin tur drev utvecklingen mot allt mer heltäckande plåtrustningar. Omkring 1420 var kompletta plåtrustningar i bruk.

Det var alltså inte ett enskilt vapen som gjorde riddarna föråldrade. Förändringen berodde på en kombination av nya vapen, nya taktiker, större infanteriförband och framväxten av mer centraliserade arméer.

Lyssna också på De engelska långbågarna vs tungt beväpnade franska riddare och De kristna korstågen utvecklade krigsföringen. Historia Nu

Bild: Illustration ur Codex Manesse, fol. 17r, föreställande hertigen av Anhalt i strid. Utförd av den så kallade Meister des Codex Manesse omkring 1305–1315. Public domain via Wikimedia Commons. Wikimedia Commons

Musik:Triumphant Opening – Arrival of the King av Emanuele Dentoni, Soundblock Audio.

Mer historia. Utan reklamavbrott.
Med Historia Nu Premium får du alla avsnitt reklamfria för 45 kronor i månaden. Du stödjer samtidigt podden och hjälper oss att fortsätta göra historien levande med kunniga gäster och berättelser som fördjupar vår förståelse av världen.
Bli premiumlyssnare – för historiens skull.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Japan är kontrasternas land. Höghastighetståg och gigantiska stadslandskap existerar sida vid sida med tempel, hantverk och ceremonier med månghundraåriga traditioner. Samtidigt som japansk populärkultur är starkare än någonsin minskar befolkningen.

Många specifikt japanska fenomen, som sumobrottning, teceremonin och japanska trädgårdar, är präglade av traditionen. En sumomatch inleds med omständliga ritualer trots att själva kampen kan vara över på sekunder. I ett tehus ägnas stor omsorg åt hur redskap hålls och används. I en stenträdgård kan växter och vatten ha reducerats till sten, mossa och krattat grus.

I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med författaren Stefano Foconi om japanska trädgårdar, teceremonin, mat och dryck samt sumobrottning. Han är aktuell med boken Japan – tio betraktelser över det svårbegripliga.

En japansk trädgård kan se ut som om naturen lämnats åt sig själv. Ett krokigt träd lutar över en damm, mossan breder ut sig mellan stenarna och en stig slingrar sig fram. Men bakom miljön finns ofta år av planering, beskärning och omsorg. Det som ser enkelt ut är ofta resultatet av omfattande arbete. En stenträdgård som utstrålar stillhet måste skötas. En teceremoni kräver lång träning. En teskål kan vara högt värderad just för sina ojämnheter.

Den japanska trädgårdskonstens historia sträcker sig tillbaka till Heianperioden, 794–1185, med stora dammar med öar centrala inslag i aristokratins trädgårdar. Senare utvecklades de torra landskapsträdgårdarna, karesansui, där stenar och grus kan frammana berg, öar och vatten. Den berömda trädgården vid Ryōan-ji i Kyoto består av femton stenar i krattat grus – en stark kontrast mot den europeiska barockträdgårdens fontäner, blomsterprakt och symmetri.

Från trädgården är steget inte långt till teceremonin. Den formella japanska tepraktiken kallas chanoyu, ungefär ”hett vatten för te”. Namnets enkelhet står i kontrast till den sofistikerade ritual som utvecklats kring drycken.

Te kom till Japan från Kina. Under 1400-talet fick temästaren Murata Jukō stor betydelse för den estetik som kom att prägla chanoyu. Under 1500-talet utvecklades traditionen vidare genom Sen no Rikyū, som förknippas med wabi-cha: enkelhet, återhållsamhet och uppskattning av rustika och asymmetriska föremål.
En teceremoni handlar bara delvis om att dricka te. Arkitektur, trädgård, keramik, blommor, kalligrafi och redskap är viktiga, men framför allt relationen mellan värd och gäst. Att lära sig teceremonin innebär därför också att träna uppmärksamheten på gästerna, årstiden, rummet och föremålen.

I sumobrottningen blir mötet mellan ritual och fysisk verklighet särskilt tydligt. Grundregeln är enkel: två brottare, rikishi, möts i en cirkelformad ring, dohyō. Den förlorar som först går utanför ringen eller vidrör marken med någon annan kroppsdel än fotsulorna. Men den som bara ser själva kampen missar mycket. Före matchen utför brottarna symboliska rörelser, stampar i marken och visar sina öppna händer.

Ringen är mer än en idrottsyta. Inför stora turneringar hålls dohyō matsuri, där böner framförs för säkerhet och framgång. Salt, ris och andra lyckobringande föremål begravs i ringens mitt. Sumon förenar därmed sport, religion, underhållning och historia.

Sumons ursprung försvinner in i myt och legend. De äldsta japanska krönikorna Kojiki från 712 och Nihon shoki från 720 innehåller kraftmätningar som senare knutits till sumons historia. Brottningen förekom också i riter kring årets skörd och blev senare en hovceremoni.

Bild: Sumoturnering i Edo-periodens Japan vid vårturneringen 1846. Kanjin-sumo förenade religiösa traditioner med offentlig underhållning och arrangerades historiskt bland annat till förmån för tempel och helgedomar. Nishiki-e av Utagawa Kunisada (1786–1865). Public domain via Wikimedia Commons.

Musik: In Ancient Japan av Yagull Music, Storyblock Audio.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.