Historia.nu med Urban Lindstedt

Den svenska kyrkan har ända sedan reformationen haft en viktig roll som kungamaktens verktyg för att sprida information och propaganda. Under stormaktstiden blev propagandan ännu viktigare för att stödja krigsansträngningarna.

Kyrkan skulle med krigspropaganda hålla befolkningen på gott humör trots alla umbäranden. Knepet blev att skylla krigen på befolkningens syndighet.

Sverige lyckades trots en liten befolkning och knappa resurser bli en stormakt under 1600-talet. Detta medförde stora umbäranden för allmogen i form av höga skatter och utskrivningar till krigsmakten. En halv miljon svenska män förlorade sina liv i krigen mellan 1620 och 1720.

I detta avsnitt samtalar programledaren Urban Lindstedt med Anna Maria Forssberg som är historiker som arbetar på Vasamuseet. Hennes doktorsavhandling Att hålla folket på gott humör – Informationsspridning, krigspropaganda och mobiliering i Sverige 1655-1680 handlar just om kyrkans roll i krigspropagandan under Stormaktstiden. Hon har senare jämfört kyrklig krigspropaganda i Frankrike och Sverige i boken The Story of War – Church and Propaganda in France och Sweden 1610-1710.

Krigspropaganda spreds både i krigs- och fredstid. Statsmakten huvudbudskap var att krigen var ett gudomligt straff på grund av den syndiga befolkningen. Och världen var befolkad av onda fiender vars mål var att förstöra Sverige. Regenten var det bästa skyddet mot fienderna och alla måste bidra i krigsansträngningen.

Prästerna motsatte sig aldrig rollen som propagandister för kungamakten. Och anfallskrigen beskrevs som försvarskrig. Enligt prästerna var kungen utsedd av Gud och undersåtarna hade absolut trohets­ plikt mot överheten. I predikningar lade prästerna alltid skulden för kriget på undersåtarna.

Familjescen med Jonas Olofsson i Vallsta och hustrun Kerstin Jonsdotter med barn, troligen målad omkring 1680 och länge uppsatt i Arbrå kyrka i Hälsingland. Motivets släkttavla och kyrkliga kontext knyter an till avsnittets tema om präster, familj och lokalsamhälle. Foto: Nordiska museet, CC BY-NC-ND, via Nordiska museet.

Lyssna också på Gustav Vasas känsla för propaganda.

Musik: Nearer My God To Thee Church Organ av Bobby Cole, Soundblock Audio.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Det fransk-indianska kriget inleddes med en rad brittiska motgångar. Den 9 juli 1755 marscherade general Edward Braddock med kolonner genom Pennsylvanias skogar mot Fort Duquesne. Men europeisk ordning, artilleri och drill var självmord i kriget där motståndarna gömde sig bakom träd.

Men nederlaget vid Monongahela blev en vändpunkt. Under de följande åren tvingades britterna lära om, tänka större och samordna sin krigföring med flottan och sin ekonomiska uthållighet. När kriget var över hade Frankrike i praktiken förlorat sin ställning som kolonial stormakt på Nordamerikas fastland.

Detta är det andra av två avsnitt av podden Historia Nu om det fransk-indianska kriget i Nordamerika, en konflikt som globalt blev känd som sjuårskriget. Här samtalar programledaren Urban Lindstedt med Fredrik Charpentier Ljungqvist, professor i historia med särskild inriktning på historisk geografi vid Stockholms universitet.

Krigets djupaste drivkraft låg i kolonisternas territoriella expansion. Under 1700-talet växte befolkningen snabbt och marktrycket ökade längs Atlantkusten. När jorden utarmades och framtidshoppet riktades västerut framstod Ohiolandet som en bördig ”vildmark” att ta i bruk, även om området redan var befolkat och politiskt organiserat av flera urfolksnationer. Den koloniala hungern krockade med Frankrikes defensiva strategi.

De tretton brittiska kolonierna var demografiskt starka men politiskt splittrade och utan enhetlig militär organisation. För London var kolonierna framför allt merkantila tillgångar som skulle leverera råvaror och konsumera brittiska industriprodukter, och när hotet från Frankrike växte tvingades Storbritannien för första gången i större skala skicka betydande reguljära styrkor till kontinenten.

Nya Frankrike hade en annan karaktär: demografiskt svagare men mer centraliserat och militariserat. Fransmännen byggde ett nätverk av fort och handelsstationer som band samman Kanada med Louisiana längs flodsystemen, och för att kompensera sin numerära underlägsenhet knöt den franska kolonialledningen djupa diplomatiska och kommersiella relationer med regionens urfolksnationer.

År 1758 vände krigslyckan när britterna erövrade Louisbourg, följt av Québec 1759 och Montréal 1760. Parisfreden 1763 bekräftade den nya ordningen, där Frankrike avstod Kanada till Storbritannien, vilket i sin tur bidrog till de långsiktiga förutsättningarna för Kanadas tvåspråkiga och tvåkulturella utvecklingslinjer.

Kriget förändrade också kolonisternas självbild. De hade sett att brittiska reguljära styrkor kunde besegras, och de hade själva fått erfarenhet av samordning, mobilisering och krigsekonomi. När London efteråt försökte hantera krigets kostnader genom skatter och hårdare imperiekontroll, och samtidigt försökte begränsa expansionen västerut, reagerade allt fler kolonister inte som tacksamma undersåtar utan som medborgare vars rättigheter kränktes. Kriget som utkämpades för att säkra imperiet bidrog därmed till att skapa en ny nation.

Bildtext: George Washington till häst under slaget vid Monongahela (1755), där han som ung officer i Braddocks expedition blev känd för sitt mod och sin kyla i strid—en erfarenhet som bidrog till hans senare militära och politiska auktoritet. Målning av Jacques Auguste Regnier, 1834. Public domain, via Library of Congress / Wikimedia Commons.

Musik: ”Three Little Drummers” ur ”George Washington Show”, framfört av The United States Army Old Guard Fife and Drum Corps (inspelat 19 april 2011). Stycket anknyter till amerikansk militärmusikalisk tradition från 1700-talet. Foto/ljud: The United States Army Old Guard Fife and Drum Corps, public domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Det fransk-indianska kriget i Nordamerika (1754–1763), mellan de två kolonialmakterna Storbritannien och Frankrike, startade med en lokal gränskonflikt i Ohiodalen i Nordamerika och växte till ett imperiekrig som i praktiken raderade ut Nya Frankrike från kartan.

Storbritanniens framgångar blev samtidigt fröet till koloniernas frigörelse från den brittiska kronan. Snart skulle kolonisterna vänd vapnen mot moderlandets trupper. Kriget hade svetsat samman de brittiska kolonierna och gav dem ett ökat självförtroende.

Detta är det första av två avsnitt av podden Historia Nu om det fransk-indianska kriget i Nordamerika – en konflikt som globalt blev känd som Sjuårskriget. Här samtalar programledaren Urban Lindstedt med Fredrik Charpentier Ljungqvist, professor i historia med särskild inriktning på historisk geografi vid Stockholms universitet.

Sjuårskriget (1756–1763) var ett globalt krig som utkämpades i Europa, Indien, Amerika och till sjöss. I Nordamerika stred Storbritannien och Frankrike – tillsammans med olika urfolksnationer som allierade – om överhöghet i det som i efterhand ofta kallas det fransk-indianska kriget (1754–1763).

Det brittiska Nordamerika bestod i mitten av 1700-talet av tretton kolonier med skilda ursprung, styrelseformer och ekonomiska profiler under den brittiska kronan. För de tretton kolonierna innebar konflikten en förskjutning: från ett djupt beroende av moderlandets militära beskydd till en växande insikt om den egna styrkan – och om gemensamma koloniala intressen. För fransmännen betydde krigets utgång slutet för Nya Frankrike, och för urfolken försvann i stor utsträckning möjligheten att spela ut kolonialmakterna mot varandra.

I början av kriget besegrade fransmännen, med stöd av kanadensisk milis och urfolksallierade, flera brittiska attacker och erövrade ett antal brittiska fort. Urfolken var starka regionala maktaktörer – inte passiva offer eller enkla bundsförvanter. Samtidigt var de splittrade av egna konflikter och ställdes mot kolonialmakter vars befolkning, ekonomi och territoriella expansion till slut blev övermäktiga.

Bild: Handkolorerat träsnitt som visar det franska lägret vid Great Meadows som anfölls av George Washingtons styrkor från Fort Necessity under inledningen av det fransk-indiska kriget 1754. Bild: Raymond K. Bluhm. Public Domain.

Musik: ”Three Little Drummers” ur ”George Washington Show”, framfört av The United States Army Old Guard Fife and Drum Corps (inspelat 19 april 2011). Stycket anknyter till amerikansk militärmusikalisk tradition från 1700-talet. Foto/ljud: The United States Army Old Guard Fife and Drum Corps, public domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

När Danmark 1675–1676 försökte ta tillbaka landskapen Skåne, Halland och Blekinge blev det snabbt ett krig som utkämpades både på stigar, gårdsplaner och i skogsbryn mellan skånska friskyttar och svenska trupper som i stora fältslag mellan reguljära danska och svenska trupper.

Snapphanarna, eller friskyttarna, bedrev en effektiv gerillakrigföring under skånska kriget med bakhåll, sabotage och stöld av den svenska krigskassan. Men utan kvinnorna hade det varit svårt att hålla igång det skånska motståndet. Gårdarna måste skötas och hemliga budskap transporteras. Och kvinnor kom att författa många protestskrivelser.

I detta avsnitt av podden Historia Nu Premium samtalar programledaren Urban Lindstedt med historikern Jojan Vadenbring, som skrivit ett stort antal vetenskapliga artiklar om Snapphanarna. Detta är början på ett Historia Nu Premium-avsnitt. Vill du lyssna på hela avsnittet blir du medlem på www.historia.nu/premium. Det kostar 75 kr/mån och då får du två extra avsnitt samt alla vanliga avsnitt reklamfria.

Genom freden i Roskilde 1658 blev Skåne, Halland och Blekinge svenska. Danmark tvingades avträda en tredjedel av sitt territorium till den svenska stormakten.

För många skånska bönder handlade konflikten mindre om stormaktspolitik och mer om vardagens villkor: skatter, inkvarteringar och övergrepp från soldater som såg bygden som fientlig. När danskarna landsteg 1676 öppnades en möjlighet att återvända till ”den gamla ordningen” – och det gav näring åt ett motstånd som kunde slå till och försvinna.

”Snapphane” var i grunden ett svenskt skällsord, använt för att göra motståndet kriminellt och opolitiskt: rövare snarare än kombattanter. Samtidigt fanns mer organiserade förband – friskyttar – som stod på dansk sida och kunde vara formellt knutna till Danmarks krigföring, medan andra grupper bestod av lokala bondeuppbåd eller rena stråtrövare som levde på plundring.

Den distinktionen spelar roll när vi ska förstå kvinnornas insats. Kvinnor var sällan formellt inskrivna som soldater – men de var ofta helt avgörande för att gerillakriget skulle fungera i praktiken.

Gerillakrig i skog kräver mat, kläder, krut och gömställen. Friskyttarna kunde inte bära allt själva. Kvinnor drev gårdar vidare under extrem press, gömde proviant och såg till att män som levde ”på skogen” kunde komma tillbaka, få mat och utrustning och sedan försvinna igen.

Ett konkret exempel finns i material kring ”Sven i Boarp”, där hans hustru enligt domboksuppgifter under en månads tid mältade, gjorde ost och smör och höll gårdens produktion igång – samtidigt som hon bidrog till att förse männen med livsmedel. Det är vardagsarbete som samtidigt blir krigföring: den som kontrollerar maten kontrollerar möjligheten att slå till.

I andra fall tycks kvinnor ha agerat som spårare, budbärare och lokala ”nätverk”. Och i den svenska föreställningsvärlden kunde kvinnors rörlighet och kontaktytor vändas mot dem: de kunde misstänkliggöras som spioner – eller till och med som ”spionhäxor”, ett begrepp som lyfts i modern historieskildring om perioden.

Kriget skapade en pappersflod. Kvinnor skrev – eller lät skriva – suppliker och brev till myndigheter: om skattelättnader när män dött eller dragit i fält, om nåd för fängslade anhöriga eller om tillstånd att driva verksamhet vidare. Här framträder kvinnor som administrativa aktörer i krigets skuggsamhälle, där familjens överlevnad kunde avgöras av rätt formulering och rätt mottagare.

Bild: Snapphanen Svend Poulsen Gønge (t.h.), känd som Göingehövdingen, lockar den svenske översten Sparre i ett bakhåll genom att uppträda förklädd till svensk. Illustration ur Carit Etlars roman Gjøngehøvdingen, 1903. Illustration: Poul Steffensen (1866–1923). Public domain, via Wikimedia Commons. Färglagd

Musik: Hybrid March av Boris Skalsky, Storyblock Audio

Klippare: Emanuel Lehtonen
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Kalmarunionen var ett grunden omöjligt politiskt projekt att genomföra. Utan den danska drottning Margaretas (1353-1412) långa erfarenhet i skuggan av män och hennes politiska geni hade sannolikt kaoset i Norden fortsatt.

Efter digerdödens härjningar i mitten på 1300-talet kom årtionden av kaos och maktvakuum i Norden. Utifrån denna anarki lyckades drottning Margareta skapa ordning genom personalunionen Kalmarunionen. På pappret var styvsonen Erik unionskung, men det var Margareta som styrde.

I avsnitt 144 samtalar programledaren Urban Lindstedt med Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, som skrivit böckerna Kalmarunionen och Sveriges medeltid.

Drottningen Margareta var dotter till Valdemar Atterdag och bortgift som tioåring till den norska kungen Håkan Magnusson. Hon blev en av de mäktigaste personerna som funnits i Norden som styrde över Sverige, Norge samt Danmark.

Kalmarunionen etablerades år 1389 och bestod av Norge, Danmark och Sverige med Finland. Formellt etablerades trestatsunionen först vid unionsmötet i Kalmar 1397 och levde vidare med vissa avbrott till Gustav Vasas val till svensk kung år 1523.

Före Kalmarunionen fanns en personalunion från år 1319 mellan Norge och Sverige, 1332–60 även omfattande de östdanska landskapen, och mera direkt den union mellan Danmark och Norge som etablerades 1375, när Olof, son till Håkon VI Magnusson i Norge och drottning Margareta, valdes till dansk kung.

Trots att Olof dog redan 1387 resulterade Margaretas målmedvetna dynastiska politik i en samlad nordisk union, sedan en svensk adelsfraktion i opposition mot kung Albrekt genom Dalaborgstraktaten 1388 erkänt henne som rikets ”fullmäktiga fru och rätta husbonde”. Maktkampen avgjordes genom slaget vid Falköping (Åsle) 1389, även om det dröjde innan Sverige i sin helhet kom i Margaretas händer.

Lyssna också på avsnitt 83 Kalmars historia från skyltfönster till provinsstad och avsnitt 47 När digerdöden hotade att utplåna Europa.

Bild: Margareta, 1353-1412, drottning av Danmark Norge och Sverige – Nationalmuseum, public domain.

Musik: Medieval World Video Game av Marius Serdan, Soundblock Audio

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.