Historia.nu med Urban Lindstedt

I Ukraina sommaren 1943 plundrar ett SS-kommando på uppdrag av Heinrich Himmler 18 odlingsanläggningar på jakt efter fröer i världens första genbank. Fröerna skulle bli grunden till det tusenåriga rikets superfröer för att föda det onda imperiet.

Fröerna hade samlats in av den berömde växtförädlaren Nikolaj Vavilov på expeditioner runt om i världen. Men Vavilov hade dött i Stalins fängelser i början av året, eftersom han inte ville underordna vetenskapen den sovjetiska ideologin.

I avsnitt 124 av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med journalisten och författaren Jens Nordqvist som är aktuell med boken Den stora fröstölden - Svält, plundring och mord i växtförädlingens århundrade.

Den moderna växtförädlingen tog fart i början av 1900-talet med återupptäckten av den österrikiske munken Gregor Mendels teorier kring korsning av växter från 1860-talet. Världens växande befolkning behövde efter mer tåliga och högavkastande spannmål och grönsaker.

Tyskland, Sovjetunionen, USA och Sverige var de länder som i början av 1930-talet kommit längs i arbetet med växtförädling. En gemensam nämnare var det statliga stödet, och inblandningen, i växtförädlingen.

Nikolaj Vavilov såg den ständigt föränderliga biologiska mångfalden som resultatet av ett samspel mellan människan och naturen. Trots att blomkål, grönkål, brysselkål, vitkål, rödkål och broccoli ser helt olika ut stammar de alla från samma art, vildkål (Brassica oleracea). I människans tjänst har den vilda arten utvecklats till vitt skilda grönsaker. Växtförädlingens historia var full av storartade bedrifter.

Nikolaj Vavilov stötte på många hinder i sin kamp mot svälten. Han och de andra växtförädlarna kämpade mot torka och väta, skadedjur och virussjukdomar. I hans väg stod även Lysenkos pseudovetenskap, brutala partibossar och politiska tjallare. Ändå var han en obotlig optimist. Han trodde verkligen att förnuftet till slut skulle segra och han trodde på växtförädlingens förmåga. Naturen var rik nog att föda människan, och den vetenskap han älskade mer än livet gav honom de redskap som behövdes för att resurserna skulle kunna nyttjas.

Nazityskland har slängt avundsjuka blickar på Sovjetunionens växtförädlingsprogram. Utan en livsmedelssektor som kunde försörja det tyska riket och dess militärapparat skulle expansionen österut aldrig gå att genomföra.

Ledare för SS:s frökommando är den unge växtförädlaren och SS-officeren Heinz Brücher, som med hjälp av de ryska fröerna ska ta fram nya supergrödor. Nazisterna bedriver redan en omfattande växtförädling i flera koncentrationsläger, bland annat Auschwitz.

I krigets slutskede gömmer Brücher de värdefulla fröerna för att senare kunna användas. Med hjälp av just frösamlingen vill han köpa sig fri lejd till tryggheten i Sverige.

Musik: Po dolinam i po vzgoriam av S. Alimov och T. Aturov

Bild: NKDV:s fotografi av genetikern Nikolaj Vavilov ur NKVD:s utredningsakt. Vavilov greps 1940 under Stalins utrensningar och avled i fängelse i Saratov 1943. Foto: NKVD, Centrala arkivet vid Ryska federationens FSB, public domain, via Wikimedia Commons.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

De svenska böndernas långa representation i riksdagen är helt unik i ett internationellt perspektiv. Den svenska riksdagen kan räkna sin historia från medeltida herredagar då rikets förnämsta män möttes. Under unionsstriderna på 1400-talet blev det nödvändigt att brädda mötena till lågfrälse, borgare och bönder.

Att bönderna deltog i rikets beslutsfattande gjorde det möjligt att flerdubbla skatterna och öka utskrivningen av bondpojkar till stormaktens alla krig. Den långa traditionen av inflytande för ofrälse har också bidragit till samhällets stabilitet.

I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Joakim Scherp historiker vid Stockholms universitet som bland annat skrivit artikeln The Peasant Estate of Sweden – Its Rise and Early Modern Evolution

Böndernas representation har sitt ursprung i lokala och regionala som ockås hade makt över skatterna och lagstiftningen. Herredagarna rörde mer konstitutionella och storpolitiska frågor. Bland de ofrälse var det ekonomiskt starka grupper som Stockholms borgare och Dalarnas bönder och bergsmän som blev först blev kallade till de nationella mötena.

Riksmötena på 1400-talet var ännu så oorganiserade att de inte var en självständig maktfaktor, men det fanns en stark potential för de ofrälse eftersom de redan möttes vid lokala möten. Under Gustav Vasas regentskap utvecklas riksdagen till rikets centrala politiska arena, där de allra viktigaste besluten fattas. Kungamakten kom ofta att spela ut de olika stånden mot varandra, men med tiden blev bönderna politiska aktörer med en egen agenda.

Bild: Tre skattebönder i Sverige tecknade år 1674 av den italienska diplomaten Lorenzo Magalotti i skriften Notizie di Svezia.

Musik: Gildentaverne (Hurdy Gurdy, Nyckelharpa, Guitar Music. CC BY 4.0, Soundcloud.

Lyssna också på När bångstyriga bybor störde kyrkofriden under stormaktstiden

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Den svenska kyrkan har ända sedan reformationen haft en viktig roll som kungamaktens verktyg för att sprida information och propaganda. Under stormaktstiden blev propagandan ännu viktigare för att stödja krigsansträngningarna.

Kyrkan skulle med krigspropaganda hålla befolkningen på gott humör trots alla umbäranden. Knepet blev att skylla krigen på befolkningens syndighet.

Sverige lyckades trots en liten befolkning och knappa resurser bli en stormakt under 1600-talet. Detta medförde stora umbäranden för allmogen i form av höga skatter och utskrivningar till krigsmakten. En halv miljon svenska män förlorade sina liv i krigen mellan 1620 och 1720.

I detta avsnitt samtalar programledaren Urban Lindstedt med Anna Maria Forssberg som är historiker som arbetar på Vasamuseet. Hennes doktorsavhandling Att hålla folket på gott humör – Informationsspridning, krigspropaganda och mobiliering i Sverige 1655-1680 handlar just om kyrkans roll i krigspropagandan under Stormaktstiden. Hon har senare jämfört kyrklig krigspropaganda i Frankrike och Sverige i boken The Story of War – Church and Propaganda in France och Sweden 1610-1710.

Krigspropaganda spreds både i krigs- och fredstid. Statsmakten huvudbudskap var att krigen var ett gudomligt straff på grund av den syndiga befolkningen. Och världen var befolkad av onda fiender vars mål var att förstöra Sverige. Regenten var det bästa skyddet mot fienderna och alla måste bidra i krigsansträngningen.

Prästerna motsatte sig aldrig rollen som propagandister för kungamakten. Och anfallskrigen beskrevs som försvarskrig. Enligt prästerna var kungen utsedd av Gud och undersåtarna hade absolut trohets­ plikt mot överheten. I predikningar lade prästerna alltid skulden för kriget på undersåtarna.

Familjescen med Jonas Olofsson i Vallsta och hustrun Kerstin Jonsdotter med barn, troligen målad omkring 1680 och länge uppsatt i Arbrå kyrka i Hälsingland. Motivets släkttavla och kyrkliga kontext knyter an till avsnittets tema om präster, familj och lokalsamhälle. Foto: Nordiska museet, CC BY-NC-ND, via Nordiska museet.

Lyssna också på Gustav Vasas känsla för propaganda.

Musik: Nearer My God To Thee Church Organ av Bobby Cole, Soundblock Audio.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Det fransk-indianska kriget inleddes med en rad brittiska motgångar. Den 9 juli 1755 marscherade general Edward Braddock med kolonner genom Pennsylvanias skogar mot Fort Duquesne. Men europeisk ordning, artilleri och drill var självmord i kriget där motståndarna gömde sig bakom träd.

Men nederlaget vid Monongahela blev en vändpunkt. Under de följande åren tvingades britterna lära om, tänka större och samordna sin krigföring med flottan och sin ekonomiska uthållighet. När kriget var över hade Frankrike i praktiken förlorat sin ställning som kolonial stormakt på Nordamerikas fastland.

Detta är det andra av två avsnitt av podden Historia Nu om det fransk-indianska kriget i Nordamerika, en konflikt som globalt blev känd som sjuårskriget. Här samtalar programledaren Urban Lindstedt med Fredrik Charpentier Ljungqvist, professor i historia med särskild inriktning på historisk geografi vid Stockholms universitet.

Krigets djupaste drivkraft låg i kolonisternas territoriella expansion. Under 1700-talet växte befolkningen snabbt och marktrycket ökade längs Atlantkusten. När jorden utarmades och framtidshoppet riktades västerut framstod Ohiolandet som en bördig ”vildmark” att ta i bruk, även om området redan var befolkat och politiskt organiserat av flera urfolksnationer. Den koloniala hungern krockade med Frankrikes defensiva strategi.

De tretton brittiska kolonierna var demografiskt starka men politiskt splittrade och utan enhetlig militär organisation. För London var kolonierna framför allt merkantila tillgångar som skulle leverera råvaror och konsumera brittiska industriprodukter, och när hotet från Frankrike växte tvingades Storbritannien för första gången i större skala skicka betydande reguljära styrkor till kontinenten.

Nya Frankrike hade en annan karaktär: demografiskt svagare men mer centraliserat och militariserat. Fransmännen byggde ett nätverk av fort och handelsstationer som band samman Kanada med Louisiana längs flodsystemen, och för att kompensera sin numerära underlägsenhet knöt den franska kolonialledningen djupa diplomatiska och kommersiella relationer med regionens urfolksnationer.

År 1758 vände krigslyckan när britterna erövrade Louisbourg, följt av Québec 1759 och Montréal 1760. Parisfreden 1763 bekräftade den nya ordningen, där Frankrike avstod Kanada till Storbritannien, vilket i sin tur bidrog till de långsiktiga förutsättningarna för Kanadas tvåspråkiga och tvåkulturella utvecklingslinjer.

Kriget förändrade också kolonisternas självbild. De hade sett att brittiska reguljära styrkor kunde besegras, och de hade själva fått erfarenhet av samordning, mobilisering och krigsekonomi. När London efteråt försökte hantera krigets kostnader genom skatter och hårdare imperiekontroll, och samtidigt försökte begränsa expansionen västerut, reagerade allt fler kolonister inte som tacksamma undersåtar utan som medborgare vars rättigheter kränktes. Kriget som utkämpades för att säkra imperiet bidrog därmed till att skapa en ny nation.

Bildtext: George Washington till häst under slaget vid Monongahela (1755), där han som ung officer i Braddocks expedition blev känd för sitt mod och sin kyla i strid—en erfarenhet som bidrog till hans senare militära och politiska auktoritet. Målning av Jacques Auguste Regnier, 1834. Public domain, via Library of Congress / Wikimedia Commons.

Musik: ”Three Little Drummers” ur ”George Washington Show”, framfört av The United States Army Old Guard Fife and Drum Corps (inspelat 19 april 2011). Stycket anknyter till amerikansk militärmusikalisk tradition från 1700-talet. Foto/ljud: The United States Army Old Guard Fife and Drum Corps, public domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Det fransk-indianska kriget i Nordamerika (1754–1763), mellan de två kolonialmakterna Storbritannien och Frankrike, startade med en lokal gränskonflikt i Ohiodalen i Nordamerika och växte till ett imperiekrig som i praktiken raderade ut Nya Frankrike från kartan.

Storbritanniens framgångar blev samtidigt fröet till koloniernas frigörelse från den brittiska kronan. Snart skulle kolonisterna vänd vapnen mot moderlandets trupper. Kriget hade svetsat samman de brittiska kolonierna och gav dem ett ökat självförtroende.

Detta är det första av två avsnitt av podden Historia Nu om det fransk-indianska kriget i Nordamerika – en konflikt som globalt blev känd som Sjuårskriget. Här samtalar programledaren Urban Lindstedt med Fredrik Charpentier Ljungqvist, professor i historia med särskild inriktning på historisk geografi vid Stockholms universitet.

Sjuårskriget (1756–1763) var ett globalt krig som utkämpades i Europa, Indien, Amerika och till sjöss. I Nordamerika stred Storbritannien och Frankrike – tillsammans med olika urfolksnationer som allierade – om överhöghet i det som i efterhand ofta kallas det fransk-indianska kriget (1754–1763).

Det brittiska Nordamerika bestod i mitten av 1700-talet av tretton kolonier med skilda ursprung, styrelseformer och ekonomiska profiler under den brittiska kronan. För de tretton kolonierna innebar konflikten en förskjutning: från ett djupt beroende av moderlandets militära beskydd till en växande insikt om den egna styrkan – och om gemensamma koloniala intressen. För fransmännen betydde krigets utgång slutet för Nya Frankrike, och för urfolken försvann i stor utsträckning möjligheten att spela ut kolonialmakterna mot varandra.

I början av kriget besegrade fransmännen, med stöd av kanadensisk milis och urfolksallierade, flera brittiska attacker och erövrade ett antal brittiska fort. Urfolken var starka regionala maktaktörer – inte passiva offer eller enkla bundsförvanter. Samtidigt var de splittrade av egna konflikter och ställdes mot kolonialmakter vars befolkning, ekonomi och territoriella expansion till slut blev övermäktiga.

Bild: Handkolorerat träsnitt som visar det franska lägret vid Great Meadows som anfölls av George Washingtons styrkor från Fort Necessity under inledningen av det fransk-indiska kriget 1754. Bild: Raymond K. Bluhm. Public Domain.

Musik: ”Three Little Drummers” ur ”George Washington Show”, framfört av The United States Army Old Guard Fife and Drum Corps (inspelat 19 april 2011). Stycket anknyter till amerikansk militärmusikalisk tradition från 1700-talet. Foto/ljud: The United States Army Old Guard Fife and Drum Corps, public domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.