Historia.nu med Urban Lindstedt

Under sommaren 1940 gick Frankrike från att vara en av Europas främsta stormakter till att bli ett ockuperat, förnedrat och ett politiskt söndertrasat land. Frågan är om Frankrike hade överlevt som nation utan general Charles de Gaulle (1890–1970) och hans idé om Frankrike som ett historiskt subjekt.

Han försvarade envist Frankrikes ställning i världen i kamp mot Vichyregimen och även mot sina allierade USA och Storbritannien. Fem år senare stod han i spetsen för en återupprättad fransk stat. Frankrike hade fått en egen ockupationszon i Tyskland och en permanent plats i FN:s säkerhetsråd.

I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Martin Hårdstedt, professor i historia, om Charles de Gaulles envisa kamp för Frankrike.

Under första världskriget tjänstgjorde de Gaulle som officer, sårades flera gånger och tillbringade över två år i tysk krigsfångenskap. Han läste, studerade kriget och höll föredrag för andra fångar om historia och krigföring. Erfarenheterna stärkte hans intresse för sambandet mellan teknik, rörlighet, eldkraft och ledarskap.

Under mellankrigstiden gjorde han sig känd som militärteoretiker. Han argumenterade för en mer rörlig och mekaniserad armé med stridsvagnar, i kontrast till den franska försvarsstrategi som i hög grad byggde på befästningar som Maginotlinjen.

Efter nederlaget 1940 ville marskalk Pétain rädda Frankrike genom vapenstillestånd med Tyskland. Medan De Gaulle menade att Frankrike endast kunde räddas genom att vägra acceptera nederlagets politiska konsekvenser.

De Gaulle sammanfattade senare sin historiesyn i inledningen till Mémoires de guerre: ”Toute ma vie, je me suis fait une certaine idée de la France” – hela sitt liv hade han burit på ”en viss idé om Frankrike”. Frankrike var för honom inte identiskt med en regering eller en statsförfattning. Nationen var ett historiskt kontinuum.

De Gaulle flydde till Storbritannien och talade den 18 juni i radio och uppmanade fransmännen att fortsätta kampen. Men De Gaulles ställning var svag. Han hade inget folkligt mandat och hade bara varit medlem av regeringen i några dagar. Hans första uppgift blev därför att skapa legitimitet och få fransmän och allierade att acceptera hans anspråk på att företräda nationen.

Förhållandet till den brittiske premiärministern Winston Churchill var motsägelsefullt. Men utan Storbritanniens stöd hade Fria Frankrike knappast överlevt 1940. Men de Gaulle vägrade acceptera rollen som brittisk klient.

Ännu svårare var relationen till Franklin D. Roosevelt. USA hade länge diplomatiska förbindelser med Vichy och ville inte automatiskt erkänna de Gaulle som Frankrikes ledare. Amerikanerna stödde under en period Giraud och misstrodde de Gaulles politiska ambitioner.

Sommaren 1940 hade de Gaulle bara några tusen fria franska soldater i Storbritannien. Han behövde territorium, administration och resurser. Här blev kolonialimperiet avgörande. Tchad anslöt sig till Fria Frankrike den 26 augusti under guvernören Félix Éboué. Därefter följde bland annat Kamerun, Kongo och Oubangui-Chari. Större delen av Franska Ekvatorialafrika blev därmed en territoriell bas för rörelsen.

De Gaulle kunde nu uppträda som ledare för territorier med administration, soldater och råvaror. Vägen tillbaka till Paris gick i stor utsträckning genom kolonialimperiet och bars också av koloniala soldater. När Frankrike befriades skulle det redan finnas en fransk regering som kunde ta över staten.

Bild: General Charles de Gaulle och hans följe tågar längs Champs-Élysées från Triumfbågen mot Notre-Dame efter Paris befrielse i augusti 1944. Fotograf okänd, Imperial War Museums (HU 66477). Public domain via Wikimedia Commons.

Musik: La Marseillaise av Band of the Garde Républicaine med dirigent François-Julien Brun. Inspelad i Théâtre des Champs-Elysée 1950, Wikimedia Commons, Public Domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Så sent som på 1970-talet serverades kvällsgröt i riksdagens restaurang. Gröten, som länge hade varit en klassöverskridande kvällsmat, har sedan dess nästan försvunnit från vardagsmenyn. Under senare decennier blev färska grönsaker betydligt vanligare, samtidigt som mjölken började förlora sin ställning som självklar måltidsdryck.

Färska salladsgrönsaker fick exempelvis ett tydligare genomslag under 1970-, 80- och 90-talen, medan mjölkkonsumtionen började minska markant från 1980-talet.
Under det senaste århundradet har det mesta som rör våra måltider förändrats: våra kök, hur vi handlar, hur vi lagar maten och hur vi äter den. En av de mest påtagliga förändringarna är att den gemensamma middagen har blivit mindre självklar. Många äter i dag framför tv:n eller en annan skärm – ibland ensamma.

Måltider handlar också om oskrivna regler och vardagsrutiner. Skillnader i hur svenskar och danskar diskar har till och med använts inom etnologisk forskning som exempel på hur till synes obetydliga vanor kan utvecklas till markörer för nationell identitet.

Samtidigt har svenska matvanor visat sig vara mycket mottagliga för influenser utifrån, inte minst i form av nya kryddor, råvaror och maträtter. Maten ska inte längre bara mätta. Den kan också signalera livsstil, identitet och status.

I avsnitt 134 av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Håkan Jönsson, docent i etnologi vid Lunds universitet med mat och måltidskultur som specialitet. Jönsson är författare till Svensk måltidskultur, utgiven av Carlsson Bokförlag 2020. Svensk måltidskultur hos Carlsson Bokförlag

Samtalet handlar bland annat om hur mjölken relativt sent blev en självklar svensk måltidsdryck. Den slog igenom från slutet av 1800-talet och fick en särskilt stark ställning från 1930-talet, innan vatten och andra drycker började ta över under 1980-talet. Vi söker också julbordets ursprung och frågar oss vad en människa från 1800-talet skulle sakna på ett modernt julbord.

Bild: Familjen Skötsner-Edhlund äter julgröt, Östhammar, Uppland. Fotograf: Skötsner-Edhlund, Uppladsmuseet, public domain

Musik: Upbeat Cheerful Electro Swing av Volodymyr Piddubnyk.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Pingströrelsen växte fram som en udda, högljudd och känslostyrd rörelse under samma period som fascismen växte fram i Europa. Pingstledaren Lewi Pethrus var en av 1900-talets mest inflytelserika religiösa ledare i Sverige. Hans tolkningar av profetior i bibeln gjorde att han såg nazismen som ett led i judarnas återvändande till Israel och Jesus återkomst till jorden.

När övriga frireligiösa rörelser tog starkt avstånd från nazismen och förföljelsen av judar teg Levi Pethrus. Efter andra världskriget betraktade han förintelsen som ett rättmätigt straff för judarna. Senare skulle flera nazister var med att grunda partiet Kristen Demokratisk Samling, senare Kristdemokraterna, som Pethrus tog initiativ till.

I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Markus Lundström, professor i sociologi vid Karlstads universitet. Han är aktuell med Sista brevet till Hitler: En berättelse om Sverige och pingstfolket (Polaris) som han skrivit med sin bror Tomas Poletti Lundström, docent i religionssociologi och doktor i religionshistoria. Boken bygger på forskningsprojektet Frikyrkan och Förintelsen: Den svenska pingströrelsens förhållande till antisemitism 1930–1974.

Pingströrelsen blev snabbt en av Sveriges mest betydelsefulla frikyrkliga miljöer och kan idag räkna 700 miljoner följare i världen. Dess styrka låg inte bara i medlemsantalet, utan också i förmågan att skapa egna institutioner. Den byggde en parallell offentlighet med press, musik, mission, ungdomsverksamhet, socialt arbete och politisk opinionsbildning.

Rörelsen gav människor utanför samhällets etablerade elit möjlighet att tala, leda, skriva och organisera. Den formade generationer av svenskar genom väckelsemöten, sång, predikningar, missionärsbrev och starka moraliska ideal. Samtidigt präglades den av en tydlig kamp mot det som uppfattades som samhälleligt förfall: alkohol, nöjesliv, sexualmoralens uppluckring, sekularisering och kommunism.

Det var i denna kulturkamp som kontaktytorna mot tidens högerradikala språk ibland uppstod. Kritiken mot ”förfall”, ”smutslitteratur” och nationell upplösning var inte i sig nazistisk. Men under 1930- och 1940-talen var sådana föreställningar också centrala i fascistiska och nationalsocialistiska miljöer.

Frågan om pingströrelsens relation till nazismen måste förstås i sin svenska samtid. Under 1930-talet fanns flera nazistiska och fascistiska rörelser i Sverige. De blev aldrig massrörelser i parlamentarisk mening, men antisemitiska och auktoritära idéer förekom långt utanför de öppet nazistiska partierna. Tyskvänlighet, antikommunism, kulturkonservatism och antisemitism kunde överlappa utan att alltid benämnas som nazism.

Den historiska frågan blir därför inte bara om pingstvänner var medlemmar i nazistiska organisationer, utan också hur religiösa tolkningar kunde samspela med politiska idéer som var auktoritära, nationalistiska och antisemitiska.

Forskningen visar inte att Lewi Pethrus var medlem i någon nazistisk organisation. Däremot menar delade Pethrus idévärld med radikalnationalistiska miljöer och hade kontakter med personer i sådana sammanhang. Kretsen kring Lewi Pethrus, rörde sig i ett idélandskap där kristen sionism, antijudiska föreställningar, moralisk kulturkamp och kontakter med radikalnationalistiska miljöer kunde flyta samman.

Bildtext: Pastor Lewi Pethrus predikar i Filadelfiaförsamlingen, sannolikt i Uppsala 1948. Som centralgestalt i den svenska pingströrelsen blev Pethrus en tongivande frikyrklig röst under 1900-talet. Foto: Uppsala-Bild. Licens: CC BY-NC-ND.

Musik: Jag är främling, framförd av Einar Ekberg med Filadelfiaförsamlingens blandade kör i Stockholm och utgiven på Hemmets Härold i maj 1932. Bild/etikettfoto: Public Domain, via Internet Archive.

Klippare: Emanuel Lehtonen
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Sverige har bara haft tre regerande drottningar: Margareta I, Kristina och Ulrika Eleonora d.y. Drottningarnas främsta uppgift var vanligen att föda en arvprins, men de kunde under vissa förhållanden få ett stort politiskt inflytande – antingen som rådgivare åt kungen eller som förmyndare åt en minderårig regent.

Drottningarna var dessutom viktiga brickor i arbetet med att skapa allianser med utländska kungahus. Positionen i det svenska hovet som ung drottning från ett främmande land kunde vara mycket utsatt.

I avnitt 130 av podden Historia Nu samtalar programledare Urban Lindstedt med Karin Tegenborg Falkdalen, idéhistoriker och författare till flera böcker om svenska drottningar och prinsessor. Hon är aktuell med boken Svenska Drottningar – I blickfånget från Vasatiden till idag.

Bild: Drottning Kristina till häst, målning av Sébastien Bourdon från 1653. Målningen skänktes av drottning Kristina till Filip IV av Spanien, wikipedia.

Musik: The Time Of Elegance av Neil Cross, Soundblock Audio

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Långt innan Norge fick sina moderna gränser var Finnmarken ett nordligt gränsland där människor rörde sig mellan fjäll, älvdalar och fjordar. Här jagade, fiskade, odlade och handlade samer, norrmän och kväner. På många platser blev de finskspråkiga kvänerna en tydlig del av befolkningen där språk och sedvänjor levde vidare.

Men vid Norges nationalstatsbygge på 1800-talet gick kvänerna från efterfrågade nybyggare till misstänkliggjord minoritet. Från tidigt 1800-tal och långt in på 1900-talet drev en hårdhänt förnorskningspolitiken på språkbyte via skola, vardagsspråk och rätten att äga jord. Idén om en “finsk fara” bidrog till en politik som skulle göra dem språkligt och kulturellt osynliga.

I det här avsnittet av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med historikern Einar Niemi, professor emeritus vid UiT Norges arktiska universitet i Tromsø.

Ordet kven hör till Nordens äldre folkbeteckningar. Kväner nämns redan i Ottars berättelse från slutet av 800-talet. På fornnordiska kallades de kvenir eller kvænir, och på fornengelska cwenas. Namnet Kvenland förekommer både hos Ottar och i Snorre Sturlasons sagor. Det syftar troligen på de låglänta områdena längst in i Bottenviken; namnet kan ha betydelsen ungefär ”lågt och fuktigt land”. Senare kom Kvenland också att användas om Tornedalen och närliggande områden.

När flyttvågorna tar fart på allvar under 1700-talet hänger de ihop med en enkel, hård logik: befolkningen ökar i de nordliga finska och tornedalska bygderna, men jord och försörjningsmöjligheter räcker inte till. Västerut finns ledig mark, fiske och nya arbetsmarknader. Kvänerna bosätter sig ofta samlat, vilket gör det lättare att bevara språk och sedvänjor i generationer.

Under 1800-talet förstärks flyttningen av nya näringar: gruvdrift, utbyggda fiskerier och handelsliv i nordnorska samhällen. I folkräkningar och lokalstudier framträder kvänerna som en betydande del av befolkningen i delar av Troms och Finnmark – i vissa områden som en fjärdedel eller mer.

Det mest avgörande blir ändå den långvariga förnorskningspolitiken. Målet formuleras som en fullständig språklig och kulturell assimilering i “utsatta gränstrakter”, och skolan blir ett av de viktigaste redskapen. Stortinget beslutar om en sådan politik under 1850-talet och skapar också en finansieringsmotor i form av Finnefondet, som riktas mot både samer och kväner.

Resultatet blir språkskifte över tid: många familjer slutar föra kvänsk/finska vidare till barnen – ibland av tvång, ibland av socialt tryck och skam, ofta av en kombination.

Från mitten av 1800-talet förändrades statens hållning. I stället för pragmatisk tolerans växte en nationalistisk idé fram om ett folk och ett språk. I ett gränsområde där Norge kopplade säkerhet och lojalitet till språk och kultur kom kvener – liksom samer – att misstänkliggöras. Den logiken gav fornorskningen sin skärpa.
Skolan blev den mest genomgripande arenan. Barn lärde sig tidigt att norska öppnade dörrar – och att kvenska kunde markera utanförskap. Den så kallade Wexelsenplakaten (1898), en språkinstruktion utformad av kyrkoministern Wilhelm Andreas Wexelsen, innebar en tydlig åtstramning: användningen av samiska och kvenska i skolan skulle kraftigt begränsas. Den omtalade jordsalgsloven (1902) knöt rätten att köpa jord i Finnmark till krav på kunskap i – och daglig användning av – norska.

Bild: Kvänska pojkar på Vardøveien i Vadsø 1917–1918, med Larsenhuset i bakgrunden. Bilden ingår i Lars Ryghs album från minsveparen ”Fridthjof” i Varangerfjorden.

Foto: Lars Rygh. Public Domain Mark, via Vadsø museum – Ruija kvenmuseum.
Musik: No Illusion av Ananta Kongka, Storyblock Audio.
Lyssna också på Tornedalningarna – riksprängningens första offer.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.