En oväntad historia

Brevduvan är en av våra äldsta följeslagare – och användandet av brevduvepost för kommunikation över långa avstånd är en urgammal företeelse. Vi kan se spår av detta i den bibliska berättelsen om Noas ark, där gubben Noa släpper ut en duva för att undersöka om syndafloden har dragit sig tillbaka. Duvan återvänder med en olivkvist i näbben, varpå Noa inser att jorden har blivit beboelig igen.

Det finns belägg för att brevduvor användes för fjärrkommunikation i både det forntida Egypten och Kina under Handynastin. Julius Caesar hade med sig brevduvor under fälttåget i Gallien och upprättade ett nätverk av strategiskt placerade duvslag för att hålla kontakt med sina olika arméenheter. Enligt den romerska naturhistorikern Plinius den äldre var brevduveuppfödning dessutom en hobby bland de rika. Eliten i Rom spenderade hundratals silvermynt på de starkaste exemplaren med de förnämaste stamtavlorna, för att inte tala om vad de betalade för de tornliknande duvslag som prydde taken på palats och villor.

Samtidigt är brevduveposten en märkvärdigt modern företeelse. Efter fransk-tyska kriget 1870–1871 – då brevduvorna bevisade sitt strategiska värde under belägringen av Paris – sköt duvslagen upp som svampar över hela Europa. Sverige fick sitt första militära brevduvepostväsen 1886 och under bägge världskrigen fungerade brevduvan som en integrerad del av de krigförande stormakternas kritiska infrastruktur.

I dagens avsnitt av En oväntad historia fördjupar sig historikerna Andreas Marklund och Olle Larsson i brevduvans heroiska historia. De lyfter fram obesjungna hjältar som Mercury och den okuvliga Cher Ami, men riktar också blicken mot framtiden och undrar om brevduveposten står inför en comeback som analog reservplan i situationer där de digitala systemen fallerar.

Bild: En buss av B-typ från London, ombyggd till ett duvloft för användning i norra Frankrike och Belgien under första världskriget, Wikipedia, Public Domain.

Lyssna också på Den optiska telegrafen – 1700-talets IT-revolution.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Den 27 februari 1933 började det brinna i riksdagshuset i Berlin. Få bränder i världshistorien har fått så ödesdigra konsekvenser för så många människor. Den inträffade i ett läge då den politiska situationen i Tyskland var minst sagt spänd.

I de tyska städerna slogs nazistiska råskinn med sina politiska motståndare på vänsterkanten. Den tyska koalitionsregeringen, där Adolf Hitler utnämnts till rikskansler i januari 1933, hade utlyst nyval. Tanken bakom nyvalet var att regeringen skulle få två tredjedelar av rösterna, vilket var vad som krävdes för att Weimarrepublikens grundlag skulle kunna ändras. En fullmaktslag skulle införas som lade all makt i händerna på regeringen och därmed göra riksdagen i princip maktlös.

Hittills hade allt gått lagligt till. Nazisterna hade blivit Tysklands största parti i demokratiska val och Hitlers utnämnande till rikskansler hade skett helt i enlighet med konstitutionen. Endast tre av tolv medlemmar i regeringen var nazister och Tyskland hade således ännu inte förvandlats till en nazistisk diktatur. Det som på allvar öppnade upp för den utvecklingen var riksdagshusbranden.

I dagens avsnitt av En oväntad historia samtalar historikerna Olle Larsson och Andreas Marklund om riksdagshusbranden i Berlin i februari 1933. Hur uppstod branden? Vem var det som låg bakom eldsvådan och hur utnyttjade nazisterna branden för att stärka sin makt?

Efterspelet efter riksdagshusbranden är en skrämmande historia som visar hur snabbt det kan gå att förvandla en demokrati till en diktatur.

Bild: Brandmän bekämpar riksdagsbranden i Berlin den 27 februari 1933. Fotograf okänd. Wikipedia, Public Domain.

Lyssna också på När demokratin gav upp – Tredje rikets uppkomst

Klippare: Emanuel Lehtonen
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Jean Baptiste Bernadotte valdes till Sveriges nya tronföljare av en enhällig riksdag den 21 augusti 1810. Han var en 47-årig fransman från tämligen enkla förhållanden som gjort militär kometkarriär under den franska revolutionen. Som officer hade han tjänat under Napoleon Bonaparte och 1804 utnämndes han till fältmarskalk.

Att Bernadotte dessutom hyste republikanska, öppet antirojalistiska böjelser var heller ingen hemlighet. 1797 hade han exempelvis skrivit följande i ett brev: ”Republikan både av princip och övertygelse vill jag till min dödsstund bekämpa alla rojalister.”

I dagens avsnitt av En oväntad historia fördjupar sig historikerna Andreas Marklund och Olle Larsson i det överraskande valet av Jean Baptiste Bernadotte – prinsen av Ponte-Corvo – till svensk tronföljare vid den urtima riksdag som sommaren 1810 hade samlats i Örebro för att rädda Sveriges framtid.

Det var en mörk och bister tid för riket, härjad av politiska intriger, sociala spänningar och en dystert defaitistisk undergångsstämning. Kort före tronföljarvalet hade Stockholm skakats av det så kallade ”Fersenska mordet”, då riksmarskalk Axel von Fersen hade lynchats av en upprörd folkmassa som anklagade honom för att ligga bakom den tidigare tronföljaren Karl Augusts lika plötsliga som oförklarliga död. Sverige var dessutom militärt förödmjukat efter det katastrofala Finska kriget 1808–1809, då Finland – Sveriges östra rikshalva – hade gått förlorat till ryssarna.

I detta läge var det många svenska militärer som tittade längtansfullt mot Napoleon och hans närmaste män, med drömmar om revanschkrig mot den ryska ärkefienden. Med en fransk general eller till och med fältmarskalk på tronen skulle en återerövring av Finland kanske inte vara omöjlig, trots allt.

Men att Bernadottes hamnade på listan över valbara kandidater var ändå ingen självklarhet. Här spelade en ung svensk löjtnant vid namn Carl Otto Mörner en viktig roll. Sommaren 1810 skickades han av regeringen som kurir till Paris för att söka utröna Napoleons hållning gällande den svenska tronföljdsfrågan. Mörner hade emellertid en egen agenda och inom loppet av några dagar hade han erbjudit den svenska kronan till den karismatiske fältmarskalk Jean Baptiste Bernadotte.

Bild: Marskalk Bernadotte i fransk marskalksuniform med kraschan för Hederslegionen på bröstet. Kopia efter målning av François Joseph Kinson, 1804. Wikipedia, Public Domain.

Lyssna också på Napoleonkrigen II 1809-1815: Den slutliga konfrontationen.

Litteraturtips
Martin Hårdstedt. Omvälvningarnas tid: Norden och Europa under revolutions- och Napoleonkrigen. Norstedts, 2010.

Anna Larsdotter: ”Karl XIV Johan: Frälsaren från Pau.” Populär Historia, 2017.

Klippare: Emanuel Lehtonen
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Den 16 mars 1792 sköts Gustav III i samband med en maskeradbal på Operan i Stockholm. Bakom dådet låg en grupp konspiratörer och den som höll i pistolen var adelsmannen och militären Jacob Johan Anckarström.

Under flera år hade missnöjet med kungen ökat. Ett olagligt krig mot Ryssland och det faktum att Gustav III gjort sig i princip enväldig 1789 fick till slut bägaren att rinna över. De sammansvurna ville vrida klockan tillbaka och återinföra frihetstidens statsskick med en mycket svag kungamakt. För att detta skulle kunna förverkligas var det nödvändigt att kungen röjdes ur vägen.

Gustav III dog inte omedelbart utan avled i sårfeber knappt två veckor efter attentatet. Polismästaren Nils Henric Liljensparre lyckades snabbt spåra ut dem som låg bakom mordet och den 27 april fördes mördaren till avrättningsplatsen för att halshuggas. De övriga konspiratörerna fick behålla livet men gick olika öden till mötes.

I dagens avsnitt av En oväntad historia samtalar historikerna Olle Larsson och Andreas Marklund om mordet på Gustav III. Vilka motiv låg bakom mordet? Vilka var konspiratörerna och varför fick samtliga utom Anckarström behålla livet?

På Livrustkammaren i Stockholm förvaras idag några kvarlevor från mordkvällen. Där finns mördarens vapen och ammunition i form av kulor, blybitar och tapetnubb, en kniv samt ett tygstycke fläckat med Gustav III blod. En makaber samling föremål som bidrar till att göra historien närvarande och verklig.

Bild: Anckarströms mask och mordvapnen, Livrustkammaren, Wikipedia, Public Domain, LSH 47763 (lm_t07962)

Lyssna också på Gustav III:s statsvälvning 1772 satte stopp för frihetstiden.

Klippare: Emanuel Lehtonen
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Den moderna terrorismen såg dagens ljus under andra hälften av 1800-talet. Den var ett barn av det framväxande industrisamhället: av växande klassklyftor, våldsbejakande ideologier, sensationslystna medier – och svenskproducerad dynamit.

Mordet på den ryske tsaren Alexander II 1881 blev startskottet för den våg av politiskt motiverat våld som av många nutida historiker räknas som första guldåldern för den moderna terrorismen. Ingen gick säker för terroristernas blodtörst. De spektakulära våldsdåden – med hemmagjorda bomber, knivar och revolvrar – riktade sig både mot vanligt folk och samhällspyramidens toppskikt. Utgångspunkten var idén om ”dådets propaganda”. Bloddrypande illgärningar som skapade rubriker i pressen var enda sättet att väcka massorna och åstadkomma verklig samhällsförändring.

I dagens avsnitt av En oväntad historia fördjupar sig historikerna Andreas Marklund och Olle Larsson i den moderna terrorismens historiska tillblivelse. De börjar med mordet på Alexander II och följer terroristernas blodiga fotspår genom det sena 1800-talets europeiska historia: en nedblodad väg som slingrar genom det så kallade ”kungamordens decennium” fram till 1900-talets början och de ödesmättade skotten i Sarajevo.

Bild: Mordet på Alexander II av Gustav Broling, Wikipedia, Public Domain.

Litteraturtips
Mats Fridlund. ”Det nya gränsöverskridande våldet. Terroristen och den tidiga globaliseringen.” I Birgitta Svensson och Anna Wallette (red.) Individer i rörelse. Kulturhistoria i 1880-talets Sverige. Makadam, 2012.

Barbara Tuchman. The Proud Tower. A Portrait of the World Before the War, 1890 –1914. H Hamilton, 1966.

Klippare: Emanuel Lehtonen
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.