Harrisons dramatiska historia

En aspekt av vikingatidens historia som lämnade starkast möjliga spår i eftervärlden var riksbildningen. Det var nu Sverige, Norge och Danmark framträdde som kungariken i nivå med de redan etablerade rikena på kontinenten och på brittiska öarna. De första fröna såddes till det som långt senare skulle utvecklas till nationalstater. Vikingatidens mest framgångsrika vikingatida hövdingar gick följaktligen till historien som riksbildare och landsfäder.

Men varför? Att förena flera bygder och herravälden till ett rike var inget som gjordes i en handvändning, och att dessutom ge härskarämbetet en radikalt ny image genom mynt, kristendom, kröningsritualer, militära bastioner och städer var svårsmält för hela den gamla järnålderseliten. När de jylländska kungarna Harald Blåtand och Sven Tveskägg under andra hälften av 900-talet underlade sig hela den danska övärlden och Skånelandskapen och upprättade ett överhöghetsvälde över Norge var det en revolution uppifrån som svepte bort gamla dynastier och maktcentra och etablerade en härskarordning efter tyskt mönster som aldrig tidigare existerat i Norden. En liknande process ägde några decennier senare rum i Norge under Olav Tryggvason och Olav Haraldsson, sedermera hyllad som ”Sankt Olav”. Men hur gick det till? Och varför skedde det just då?

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om riksbildningen under vikingatiden, från begynnelsen i 960-talets Danmark till avslutningen i 1000-talets och 1100-talets Sverige.

Bild: Olav Tryggvasson koras till norsk konung. Målning av Peter Nicolai Arbo (1860). Wikipedia, Public Domain.

Klippare: Aron Schuurman

Producent: Urban Lindstedt
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Under andra hälften av 1700-talet förändrade människan grundbetingelserna för sin existens och sitt samhälle. Förändringen skedde på ett sätt, och med konsekvenser, som endast kan jämföras med introduktionen av jordbruk under yngre stenålder. Med början i England och Skottland tog våra förfäder ett stort och avgörande kliv in i industrialismens era. Vi vände den gamla världen ryggen och inträdde i nutiden.

Industriella revolutionen i Storbritannien är en av de mest genomanalyserade och omdiskuterade händelserna i världshistorien, och det med rätta. Det var på en och samma gång en halsbrytande hastig förändring av produktionsmetoder och brutalast möjliga omvandling av mänskliga levnadsvillkor. Men varför skedde allt detta just på 1760-talet och 1770-talet, och varför just i Storbritannien? Varför inte i Kina på 1200-talet eller i Italien på 1600-talet? (Tekniskt sett hade det varit fullt möjligt.) Varför inleddes utvecklingen just inom textilbranschen, med arbetsbesparande maskiner för bomullsspinnare? Vilka entreprenörer och uppfinnare gick i spetsen? Frågorna är många, och för att få svar måste vi lära känna män som James Hargreaves, Richard Arkwright, Samuel Crompton och James Watt – uppfinnare som förvisso inte är på allas läppar idag, men som tog initiativ som bröt upp dörren till nutiden.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om industriella revolutionens begynnelseskede.

Bildtext: Mekaniska vävstolar i arbete i Storbritannien 1835 – en central teknik i bomullsindustrins genombrott under industrialiseringen, som förändrade produktionstakt, arbetsvillkor och stadsliv. Illustration av T. Allom, gravyr av J. Tingle. Public domain, via Wikimedia Commons.

Klippare: Emanuel Lehtonen
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Alla har hört talas om Oden, Tor, Loke, Freja, Balder, Njord och de andra gamla asagudarna. De flesta tror sig också känna till de lika ryktbara som beryktade offerhandlingarna – bloten – med vilka vikingarna firade dem och offrade till dem. Men vad vet vi egentligen om den fornnordiska religionen? Vilka gudar vördade man på riktigt, och hur gick offren till?

Sanningen är att vikingatidens förkristna religion var mångfacetterad, med flera olika typer av kulter. Här fanns det småskaliga alvablotet, privata högtider på gårdarna, som främlingar inte fick ta del av, men också de stora riksbloten på platser som Lade, Lejre och Uppsala, där representanter från flera bygder förväntades delta. Här fanns också det kvinnliga sejdandet, då völvor försatte sig i trans och skådade in i framtiden.

I de tidigmedeltida kristna redogörelserna för bloten dominerar kusliga exposéer av blodiga människooffer i heliga lundar och tempel, medan de norska kungasagorna snarare låter oss se festliga sammankomster med rituellt drickande och inmundigande av helgade köttgrytor. Vilken bild är mest korrekt? I takt med att arkeologerna hittar de gamla templen – ”kulthusen” – kan vi lägga ihop allt fler pusselbitar till bilden av de religioner som gick i graven när kristendomen segrade på 1000- och 1100-talen.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om vikingatidens asagudar och de kulter som tillägnades dem.

Bild: 1800-talsskildring av ett forntida Disablot. Illustration av August Malmström från sent 1800-tal. Wikipedia, Public Domain.

Klippare: Aron Schuurman

Producent: Urban Lindstedt
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Under de senaste åren har antalet totalitära stater ökat kontinuerligt. I stora delar av världen är folk skeptiska mot demokrati och föredrar att lyda under starka ledare, även om det sker till priset av personlig frihet och internationell fred. Kort sagt, det våras för diktatorerna.

Diktaturer är inget nytt, men basen för, och logiken bakom, envåldshärskarnas maktinnehav har förändrats betydligt under seklernas gång. I det republikanska Rom var ”diktator” en titel som bara fick innehas i som mest ett halvår, när staden befann sig i djupast möjliga kriser – och ju snabbare diktatorn lämnade ifrån sig ämbetet, desto större ära fick han. Några sekler senare utvecklade emellertid de romerska kejsarna allt större ambitioner – de länkade sitt ämbete till himlen, framställde sig som gudomliga viceregenter och krävde all makt på livstid. På medeltiden, 1500-talet och 1600-talet övertog många europeiska kungar dessa pretentioner, men därtill kom nya idéer: tänkare som Thomas Hobbes och 1700-talets ”upplysta despoter” menade att diktatorn härskade i kraft av sitt överlägsna förnuft, att envälde var bästa möjliga statsskick. I nästa fas, på 1800-talet och 1900-talet, tillkom ännu en aspekt: idén att makt är rätt, att makten i sig legitimerar diktatorn. Resultatet av denna utveckling har varit fruktansvärd, något alla med ett minimum av kunskap om det senaste århundradets tragiska historia kan intyga.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om diktatorer och diktaturer från antiken till nutiden.

Bildtext: Italiens respektive Tysklands diktatorer, Benito Mussolini och Adolf Hitler, vid Mussolinis ankomst till München den 28 september 1938, på tröskeln till Münchenöverenskommelsen som styckade Tjeckoslovakien och blev en vändpunkt i Europas väg mot krig. Foto: Bundesarchiv, Bild 146-1969-065-24, CC BY-SA 3.0 DE, via Wikimedia Commons.

Klippare: Emanuel Lehtonen
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Vikingatiden brukar ofta förknippas med krig, sjöröveri och plundring, men det var också en av de största fredliga expansionstiderna i vår historia. Vanliga jordbrukare och boskapsskötare lämnade sina hem på jakt efter större marker, samtidigt som stormän och furstar som skrämdes av de nya kungamakterna satte segel mot väster för att finna nya länder att kolonisera, och därmed bevara sin frihet.

Den vikingatida kolonisationen förändrade Nordeuropas historia för alltid. Shetlands- och Orkneyöarna, Färöarna, Island, Grönland och många andra områden fick en skandinavisk befolkning. Nordbor slog sig ned på Hebriderna och Isle of Man, i norra Skottland, södra Wales och vid flera nygrundade städer på Irland, medan andra bosatte sig i norra och östra England (”Danelagen”) och i Normandie. Majoriteten av kolonisterna var bönder och handelsmän som valde att lämna sina gamla bygder i förhoppning om att kunna bygga sig en ny och bättre framtid på andra sidan havet. De grundade städer – till exempel Dublin – och påverkade såväl konsthantverk som ortnamnsskick i alla bygder de rotade sig i. Än idag är arvet efter kolonisationen fullt synligt i många delar av Västeuropa. På andra håll, som på Grönland, är det endast synligt i form av ruiner, eftersom kolonisternas ättlingar till slut försvann från scenen på sätt som ännu inte har klarlagts.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om den vikingatida kolonisationen, framför allt i västerled.

Bild: Sommar på Grönlandskusten ca. 1000 e.kr. Oljemålning av Carl Rasmussen (1875). Wikipedia, Public Domain.

Klippare: Aron Schuurman

Producent: Urban Lindstedt
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.