Harrisons dramatiska historia

Det fanns en tid – och den ligger bara några decennier bort – då bananbåtarna som fraktade solmogna frukter till Sverige från fjärran länder var närmast legendomsusade. Folk flockades till kajerna i Göteborg för att få en skymt av dem. Andra läckerheter – som ananas, kiwi, mango och passionsfrukt – var det bara ett fåtal förunnat att ens ha sett, än mindre smakat.

De exotiska frukter som i dag kan köpas i snart sagt varje speceriaffär och livsmedelsbutik var länge okända för majoriteten av våra förfäder. De fick hålla till godo med äpplen och päron.

När och hur kom de exotiska frukterna egentligen hit? Och varför heter de som de heter? Ofta döljer sig en spännande berättelse i frukternas förflutna – inte minst i deras namn. Varför talar engelsmännen om orange, medan vi säger apelsin, ett ord som bokstavligen betyder ”Kina-äpple”? Varför har frukten lime gett namn åt britter i allmänhet och deras sjömän i synnerhet – ”limeys” – med rötter i flottans citrusransoner mot skörbjugg? Och hur kommer det sig att dagens kiwifrukter en gång kallades ”kinesiska krusbär”?

Kring frukterna finns också en fascinerande historia av portugisiska kulinariska fynd i Sydöstasien, spansk kulturspridning i Amerika via conquistadorerna och besynnerliga växthus i botaniska trädgårdar och på europeiska lantgods.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om de exotiska frukternas väg in i vår kultur – och om historierna som gömmer sig i varje fruktskål.

Bild: AB Banan-Kompaniets marknadsföring av Fyffes bananer från jubileumsutställningen i Skänninge 1929, arrangerad i samband med stadens 400-årsjubileum av Gustav Vasas stadsprivilegier. Foto: Karl Johan Stenhardt, CC BY-NC, via Östergötlands museum.

Klippare: Emanuel Lehtonen
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

En av de största omvandlingarna under vikingatiden var kristnandet: efter sekler av fallerade missionsförsök började kungar, hövdingar och rika änkor ta Vite Krist till sina hjärtan och påbjuda andlig omvändelse i bygderna. På 900- och 1000-talen övergick skandinaverna till kristendomen och kom därmed att integreras kulturellt i Västeuropa.

I de missionärsskildringar som skrevs på 700- och 800-talen dominerar redogörelser för misslyckanden. Willibrord lyckades inte kristna Jylland, Ansgar förmådde inte kristna Mälardalen, trots upprepade missionsresor. För utomstående betraktare utgjorde de skandinaviska länderna starka bålverk för hedendomen. Men sedan hände något. Under 900-talet sipprade kristendomen permanent in i Danmark och Västergötland, för att därefter sprida sig till allt fler områden. I spetsen för utvecklingen gick kungar som Harald Blåtand, Olav Haraldsson och Olof Skötkonung, vilka gärna beskyddade missionärer och lät resa kyrkor, av allt att döma både för att de omvändes i sinnet och för att de insåg de praktiska fördelarna med den nya tron. Metoderna varierade. Ibland tycks en storman ha tvingat alla bönder i bygden att låta sig döpas. Ibland anammades kristendomen kollektivt under en tingsförhandling. Stundom kompromissade man och tillåtit vissa förkristna sedvanor att leva vidare, såsom var fallet när Islands allting antog den nya läran omkring år 1000.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om kristnandet under vikingatiden.

Bild: Ansgar, predikar vid konung Harald Klaks hov. Färglitografi på papper, limmad på kartong. Signerad nedre vänster: L. M. Moe, 92. Text: Danmarks historie i billeder XIV. Ansgar predikar i Haralds Gaard. Alfred Jacobsens litogr. Etablissement, København K. Samlingen bestod av 50 illustrationer, museum nr. 17.001-17.049, med nr. VI och L (50) saknas. Utgiven 1898, dokumenterad i V.E. Clausen: Folkelig grafik i Skandinavien, 1973, sid 144. Wikimedia Common, Public Domain

Klippare: Aron Schuurman

Producent: Urban Lindstedt
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Ragnar Lodbrok är en av den medeltida nordiska sagalitteraturens största kändisar. De isländska krönikörerna älskade att berätta om Ragnars och hans söners hjältedåd, och i det sena 1100-talets Danmark hade Saxo Grammaticus mycket att förtälja om denna veritabla superviking. Fascinationen har hållit i sig ända fram till dagens tv-serier. Men vem var Ragnar? Har han existerat? Och vad skall han egentligen ha uträttat?

Till det märkligaste med Ragnar Lodbrok hör att historierna om honom endast i liten utsträckning fokuserar på klassiska hjältedåd. Framför allt tyckte de medeltida nordborna om att berätta om Ragnars många kvinnohistorier – med Ladgerd, Tora, Aslög med flera. Ragnar var krigarhövdingen som styrdes av sina känslor, som ideligen förälskade sig och var beredd att gå över både människolik och monster för att få sina kvinnor (vilka, väl att märka, inte alltid var intresserade av att ha honom).

De söner han fick skildras däremot som brutalast möjliga våldsverkare, utan ett uns av charm. I berättelserna om deras härjningar i England och på den europeiska kontinenten möter vi just den typ av blodbesudlade och giriga vikingar som dåtidens européer skall ha fruktat så mycket och bett till Gud om beskydd mot. Kort sagt, sagan om Ragnar och Ragnarssönerna är ett stycke medeltida fantasy som få nutidsmänniskor känner till, trots att Ragnar själv tillhör allmänbildningen bland vikingaentusiaster.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om Ragnar Lodbrok och hans söner.

Bildtext: En lindorm utan ben och vingar, tecknad av John Bauer 1911: en ung man med svärd i kamp mot sagoväsendet. Bilden speglar den svenska sagotraditionen och nationalromantikens bildvärld, publicerad i Guldslottet, Barnens julbok nr 13 (1911) till sagan “Jungfrun i rosiga molnens borg”. Illustration: John Bauer. Public domain, via Flickr.

Klippare: Emanuel Lehtonen
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Vid sidan av ohistoriska hornhjälmar och sjöväga expeditioner till hägrande plundringsmål brukar folk förknippa vikingatidens nordbor med sagor om asagudar och krigshjältar. Många av dessa historier har tillhört den narrativa standardrepertoaren i Norden ända in i våra dagar, något som vittnar om styrkan och lyskraften i epokens berättarkultur. Oden och Tor gick hem i stugorna långt efter det att folk slutade blota till dem.

Hur var sagorna konstruerade, och vilka teman älskade folk att höra om? Varför får den busige Loke så stor plats och fungerar som intrigskapare i så många sagor? Hur kommer det sig att nordborna ännu på 1500-talet älskade att höra om den urstarke, långlivade och kulturkritiske ärkebarbaren Starkad, som fick breda ut sig över sida efter sida hos författare som Saxo Grammaticus och Olaus Magnus? Och hur skiljer sig Saxos hämnande danaprins Amled, originalet, från kopian, den tragiske shakespearehjälten Hamlet? Till saken hör att vissa av vikingatidens berättelser innehåller element som, med våra ögon sett, är djupt osmakliga – som i fallet med mästersmeden Völund, som våldtar kvinnor, dödar barn och förvandlar deras skelett till smycken, och som trots det är avsedd att beundras som en hjälte.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om de guda- och hjältesagor som växte fram under järnåldern, spred sig vida kring under vikingatiden och inte har mist sin popularitet.

Bild: Loke och Idun. Illustration av John Bauer (1911) för Viktor Rydbergs Fädernas gudasaga. Wikipedia, Public Domain.

Klippare: Aron Schuurman

Producent: Urban Lindstedt
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

”Där låg ett skimmer över Gustavs dagar, / fantastiskt, utländskt, flärdfullt om du vill”, skaldade Esaias Tegnér, och otaliga svenskar har allt sedan dess drömt sig tillbaka till 1770- och 1780-talen, när Gustav III härskade över Sverige. Kungen var en mästare på att skapa propaganda för sig själv och sin regim, och än idag har folk i gemen en påfallande ljus och positiv bild av honom.

Men den historiska verkligheten var betydligt mer komplex. Gustav III var den banbrytande svenske kulturfursten som också var en krigarkung, opera- och teaterentusiasten som genomförde ett fullständigt onödigt angrepp på Ryssland, entreprenören som berikade sig på transatlantisk slavhandel, politikern gjorde statskupp och upprättade en kunglig diktatur som var så avskydd inom adelsleden att han till slut blev mördad.

Ju mer vi studerar Gustav III, desto svårare blir det att förhålla sig neutral till honom. Han var en upplyst despot som ville förändra Sverige till det bättre, men eftersom han satte i system att förställa sig och uppvisa falska attityder var det omöjligt att räkna ut vad han egentligen tyckte och tänkte. Redan under Gustavs egen livstid var han följaktligen en mycket kontroversiell gestalt, föremål för allt från devot beundran till illasinnat skvaller.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om Gustav III – en av Sveriges mest berömda kungar, men också en av de mest problematiska.

Bildtext: Gustav III avbildad 1772 i den så kallade kuppmakaruniformen efter statskuppen som stärkte kungamakten. Porträttet visar Serafimerorden, Nordstjärneorden och Vasaorden, samt den vita armbindeln som blev en detalj i officersuniformen efter kuppen. Verkstad av Alexander Roslin. Public domain, via Nationalmuseum/Flickr.

Klippare: Emanuel Lehtonen
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.