Militärhistoriepodden

Karl X:s vandring över Stora och Lilla Bält vintern 1658 är en av de mest mytomspunna händelserna i svensk historia. Kungens hela armé hängde i vågskålen. Den framgångsrika marschen genom Jylland och kapitulationen av fästningen i Fredriksodde under 1657 riskerade att gå fullständigt om intet om marschen misslyckades. Men om isen höll, ja då låg Köpenhamn och Själland öppet.

Den danska kungen Fredrik III förhandlingsposition i ett sådant läge skulle bli förödande dåligt. Vintern var ju kallare än vanligt, med vädret var nyckfullt. Skulle isen hålla?
I avsnitt 40 av Militärhistoriepodden diskuterar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved Karl X:s danska krig. Hur ska man egentligen se på Karl X:s danska krig? Var han en maktfullkomlig imperialist, eller var han en tidig skandinavist? Och varför är vi så måna om att diskutera framgången 1658 och tåget över bält, när allt höll på att gå om intet bara året efter? Man kan också fråga sig om inte myten om tåget över bält har lett till en överskattning av de svenska och danska kungarnas roller i sammanhanget. Kanske var det egentligen de europeiska stormakterna som hade sista ordet i Fredrik III och Karl X avgörande fejd.

Episoden har varit ett återkommande tema bland historiker, och många har diskuterat Karl X strategi och vägval, de risker han tog, och på vilka grunder han fattade sina beslut. Vansinnigt nog lyckades hela operationen utan några avgörande förluster, och väl framme i Själland kunde kungen signera ett förödande fredstraktat för dansk del, den så kallade freden i Roskilde. Skåne, Blekinge och Halland blev nu svenskt och skulle förbli det för ”evinnerlig tid”. Aldrig hade Sverige varit större och starkare än nu.
Samtidigt går det inte att rygga för det romantiska draget i berättelsen om händelserna 1658. De praktiska omständigheterna i sig, men även skildringarna i efterhand öppnar för frågor om svensk stormaktspolitik i Norden och gentemot de nya landskapen.

Bild: Karl X Gustaf (1622-1660) efter slaget vid Iversnaes av Johann Filip Lemke, public domain, wikipedia.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Den ryska ockupationen av Finland 1713-21 kallas för Stora ofreden. Namnet är passande eftersom civilbefolkningen på olika sätt fick utstå mycket stora umbäranden – särskilt under åren 1713-14.

Stora delar av Österbotten föröddes som en del av en militär strategi att hindra den svenska armén från att kunna hitta förnödenheter och operera mot den ryska ockupationsmakten. I de våldsamheter som de ryska soldaterna utförde ingick våldtäkter, tortyr, kidnappning och mord. Tiotusentals människor lämnade dessutom sina hem på flykt undan ryssarna. Åland tömdes i stort sätt helt på sin befolkning.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden berättar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om en av de mer våldsamma perioderna i Finlands och Sveriges historia.
Stora nordiska kriget pågick och den ryska tsaren Peter den store var efter det svenska nederlaget vid Poltava 1709 fast besluten att slutligen knäcka det svenska väldet i Östersjön. Problemet var att ett anfall för att ta Stockholm och tvinga Sverige på knä måste ske via södra Finland.

I Östersjön härskade den svenska örlogsflottan. Efter ett misslyckat försök 1712 satte ryssarna in sin nybyggda och nyutbildade galärflotta längs den finska kusten. 1713-14 erövrades Finland och avgörande strider utkämpades vid Storkyro i februari 1714 och vid Hangö udde på sommaren samma år. En mångårig ockupation inleddes som fick stora konsekvenser för civilbefolkningen fram till freden 1721 i Nystad som avslutade den långa krigsperioden.

Det svenska riket var i detta skede av Stora nordiska kriget oförmöget att försvara Finland med mer trupper än de som redan fanns inom riksdelen. Det föranleder frågan om det svenska riket övergav Finland. Faktum är att det aldrig kom särskilt stort stöd från de styrande i Stockholm som hade ansvaret under kungen Karl XIIs frånvaro i Turkiet.
Kopplade till plundringen och skövlingen var underhållsproblemen och krigföringens villkor i fattiga och glest befolkade områdena i Finland. Vägsystemet var för dåligt för att kunna erbjuda transportleder och tillgången på mat knapp. Ryssarna tvingades att föra in stora mängder förnödenheter till Finland för att kunna hålla sin mer än 20 000 man starka ockupationsarmé vid liv. Stora delar av den spannmål som fördes till Finland kom sjövägen och transporterades längs kusten till den framryckande ryska armén.

Den hittills bästa boken om Stora ofreden är skriven av den finske historikern Christer Kuvaja När Finland stod i brand. Rysshärjningarna 1713-1721 (2020). I den hittar man allt man behöver veta om denna dramatiska period. Även Göran Erikssons bok Slaget vid Rilax 1714 är lättillgänglig.

Bild: En kosack i tjänst av Józef Brandt, wikipedia, public domain.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Någon gång mellan klockan fem och halv sex på eftermiddagen den 26 juni 1876 mötte 210 soldater ur US 7th Cavalry sitt öde på höjderna ovanför Little Big Horn River i nordöstra Montana.

Ledda av sin legendariske chef generalen Custer stupade kavalleristerna i en strid mot en överlägsen mängd Cheyenne- och Sioux-krigare. Ytterligare 40 kavallerister stupade denna dag inför övermakten. Halva kavalleriregementet dog.

I avsnitt 35 av Militärhistoriepodden tar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved upp det mytomspunna slaget vid Little Big Horn eller som det också kallas Custer´s last stand eller slaget vid Greasy Grass. Som vanligt är det inte bara själva striden som avhandlas i avsnittet. Utgångspunkten är att lyfta fram en dramatisk och på många sätt tragiska del av den amerikanska historia som handlar om hur urbefolkningen och inte minst Siouxstammarna tvingades bort från sina jaktmarker.

Pressade av den vita befolkningens expansion västerut drevs Siouxstammarna in i ohållbar situation. Områden som garanterats invaderades av vita nybyggare gång på gång. 1868 fredades ett stort område i dagens South Dakota oh Wyoming, men bara inom några år kom nybyggare när det hade upptäckts guld i området kring Black Hills.
Ledda av sin karismatiske ledare Sitting Bull och krigare som Crazy Horse valde allt större grupper av framför allt Sioux och Cheyenne att leva nomadliv i området kring Big Horn Mountains. För att tvinga dessa grupper att återvända till reservaten sände amerikanska regeringen ut trupper. I juni nådde Custers kavalleriregemente fram till ett stort läger vid Little Big Horn river och han beslöt sig övermodigt för att anfalla direkt utan ytterligare understöd. Anfallet slutade i en katastrof. Men varför gick det så illa?
Striden vid Little Big Horn är ändå att betrakta som en väldigt liten del i ett större drama. I avsnittet diskuterar vi Siouxstammarnas krigföring och hur vi ska se på deras krigarkultur. Var den idylliskt eller våldsam? Och hur ska vi uppfatta den vita kolonisationen av Västern? I avsnittet ventilerar vi en del svåra moraliska frågor.

Vill du läsa mer finns åtminstone två böcker att vända sig till. Grundläggande är Peter Panzeris Little Big Horn 1876 (1995) i Ospreys kampanjserie. En annan bok är Robert Marshall Utley The last days of Sioux Nation (1994). Utley har skrivit flera intressanta böcker om frågor som rör den amerikanska expansionen västerut och konfrontationen mellan vita och ursprungsbefolkningen.

Bild: Custers sista strid av Edgar Samuel Paxson (1852–1919) - Whitney Gallery of Western Art
Lyssna också på Samurajens unika historiska krigarkultur.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

I april år 1792 inleddes de så kallade revolutionskrigen i Europa. Det revolutionära Frankrike utmanade monarkierna i en kraftmätning som inleddes mer eller mindre katastrofalt för de franska arméerna. Hösten 1792 hotade en preussisk-österrikisk armé att tränga fram ända till Paris. Revolutionen hade då sannolikt varit över. Men det blev inte så.

Vid Valmy den 20 september stoppades den preussiska armén av den franska revolutionsarmén. Den sedermera välkände tyske poeten Goethe fanns med och summerade det inträffade för en grupp preussiska officerare som samlades omkring honom i mörkret och regnet efter slaget: ”Från och med i dag börjar en ny epok i världens historia och ni kommer att kunna säga att ni var där”.

I avsnitt 32 av Militärhistoriepodden diskuterar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved ett av världshistoriens kanske mest betydelsefulla slag. Eller var det verkligen så betydelsefullt? Vad menar Goethe med att en ny epok inleddes i historien? Slagets del i ett större sammanhang ger anledning att diskutera vad franska revolutionen fick för utrikespolitiska konsekvenser. Att sprida revolutionen var ett mål för det revolutionära Frankrike – men fanns det fler skäl att starta krig mot hela Europas monarkier?
På höjderna vid Valmy stod en fransk armé som var en blandning av gårdagen och morgondagen. Den rojalistiska franska armén utgjorde stommen kompletterad med frivilliga och utskrivna för att försvara revolutionen. Det franska artilleriet som räddade dagen för fransmännen var det gamla kungliga artilleriet, medan infanteriet som stod kvar och inte flydde trots den hotande preussiska uppmarschen var till hälften ett resultat av revolutionens massutskrivningar. Generalen Kellermans stridsrop ”Vive la nation” innebar en tydlig markering av att nya tider hade kommit.

De nya förhållandena för krigföringen som kom i och med franska revolutionen skulle på sikt förändra både uppträdandet på slagfältet och fälttågens logistik och strategi. Republiken skulle de kommande åren efter Valmy resa sig och faktiskt flytta krigföringen till det tyska området och norra Italien. Den revolutionära krigföringen skulle skörda stora framgångar. Med revolutionen kom även nya möjligheter för ambitiösa och äregiriga unga män – en av dessa var Napoleon Bonaparte.

Det finns mycket skrivet om revolutionskrigen, men en bok på engelska som är väldigt bra är T C W Blannings The French Revolutionary Wars 1787-1802. För den riktigt intresserade kan Paddy Griffiths The Art of War of Revolutionary France 1789-1802 ge nya kunskaper. Vill man ha en lite lättare variant med nordiskt perspektiv kan kanske Martin Hårdstedts Omvälvningarnas tid vara något – åtminstone de första delarna av boken.

Bild: Slaget vid Valmy, September 20, 1792 av Horace Vernet - The National Gallery

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Den 26 april 1937 inleddes bombningen av den baskiska staden Guernica. Under några timmar föll en sammanlagd bomblast på omkring 22 ton över staden. Anfallet var beordrat från nationalistsidans högsta ledning och genomfördes med stöd av tyska Condorlegionen och italienskt flyg.

För nationalisterna var bombningen en del av offensiven i Baskien, men den framstår också som ett slags brutal testbädd: här användes bland annat Junkers Ju 52 (tillsammans med andra flygplanstyper) i en planerad rädföljd som gav erfarenheter av bombkrigföring som senare skulle få eko i andra världskriget.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden försöker Martin Hårdstedt och Peter Bennesved förstå varför Guernica bombades – och vad anfallet skulle uppnå. Resultatet blev katastrofalt. Dödssiffran är fortfarande omstridd: uppskattningarna varierar kraftigt, från omkring 150 till över 1 600 döda, och siffrorna har använts i både propaganda och senare omvärderingar.

Att osäkerheten kunnat leva kvar hänger också ihop med vad som följde. Bombningen fick omedelbar internationell uppmärksamhet, men i Francos Spanien kom händelsen att förnekas, förvanskas och tystas ned. Nationalisterna tog kontroll över staden bara några dagar senare, den 29 april 1937.

Bombningen av Guernica kan ses ur flera perspektiv. Först och främst handlar det om det spanska inbördeskriget och slutstriden om Baskien våren 1937. Anfallet hade knappast varit möjligt utan det flygunderstöd som nationalisterna fick av Tyskland och Italien. Samtidigt stod västmakterna passiva, medan Sovjetunionen stödde republiksidan.

En annan dimension är den baskiska nationella identiteten. Guernica var en historisk samlingsplats och ett kulturellt hjärta – en symbol för baskiska friheter. Att slå mot staden var därför också att försöka slå mot själva idén om en baskisk nation. Det visste Franco mycket väl.

Bild: Ruinerna i Gernika (Guernica) efter bombningen den 26 april 1937 under spanska inbördeskriget, dokumenterade av tyska Bundesarchiv. Bilden ger kontext till den internationella debatten om luftkrigets civila offer och till Picassos senare antikrigsverk. Foto: Bundesarchiv, Bild 183-H25224 / okänd upphovsperson, CC BY-SA 3.0, via Wikimedia Commons.

Klippare: Emanuel Lehtonen
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.