Militärhistoriepodden

• Stamford Bridge till Hastings – vikingatidens sista stora slag

  I september år 1066 avreste den normandiske hertigen och vikingaättlingen Vilhelm Bastarden, eller som han senare kom att kallas Vilhelm ”erövraren”, från den normandiska nordkusten i närheten av Calais. Hans fälttåg mot England skulle bli en av de mest mytomspunna historiska händelserna i Europas historia. Vilhelms trupper landsteg ett par kilometer väster om Hastings i sydöstra England, som också kom att bli platsen för det stora slaget.Kungen av England hade nyligen dött och lämnat efter sig en komplicerad arvstvist. Vilhelm Bastarden sökte den engelska kronan, som han tyckte sig blivit lovad. Problemet var bara att på andra sidan kanalen fanns jarlen Harald Godwinsson, även han vikingaättling, och enligt honom själv också lovad den engelska kronan. Och inte nog med det, så var Harald Hårdråde, kung av Norge, också påväg mot England för att besätta tronen.I dagens avsnitt av Militärhistoriepodden pratar Idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i Historia Martin Hårdstedt om de mytomspunna slagen vid Stamford bridge och vid Hastings.Slaget vid Hastings år 1066 eller bara ”ten-sixtysix” som det ofta heter är antagligen ett av Europas mest kända militärhistoriska händelser. Även om själva slaget i sig är dramatiskt nog för att ha föranlett mängder av historiska studier och böcker, så är slagets kontext lika intressant.Slaget sker mitt i ett skede i Europas historia där den kristna kyrkan har konsoliderat sin makt, och där kungadömen kämpar för att centralisera och kontrollera allt större områden. Ur ett nordeuropeiskt perspektiv är slaget på många sätt slutpunkten för vikingarnas herravälde över vattnet och i krigföringen, i och med att kavalleriet och bågskyttarna nu får allt större roll i kriget. Men det handlar också om vilket inflytande kungen ska ha över ett land, och hur de ska förhålla sig till sina jarlar och hertigar, men även till påven i Rom.Harald Godwinssons förlust mot Vilhelm Bastarden måste också ses i kontext mot de tidigare konflikter som han hade att hantera. Redan innan Harald valdes till kung i England hade han genom intriger och regelrätta inbördeskrig kämpat för att kontrollera kronan genom den sittande kung Edward. Haralds främsta motståndare var hans egen bror Tostig som Harald avsatt som jarl av Northumbria. Tostig gick i exil och sökte stöd hos både den danske kungen Sweig och den norske kungen Harald Hårdråde för att störta sin bror från makten i England, samtidigt som Vilhelm Bastard förberedde sin invasion. Tostig fick med sig den norske kungen och bara någon vecka innan Harald Godwinsson skulle möta Vilhelm vid Hastings, hade han att hantera sin bror och norges krigarkonung Hårdråde som samlat sig strax norr om York, vid Stamford Bridge.Ur den striden gick Harald segerviss, men vilka konsekvenser fick kampen mot Hårdråde för Godwinssons fortsatta konflikt med Vilhelm Bastarden? Mycket har spekulerats om Godwinssons tillstånd under dessa avgörande veckor i Englands historia. Gjorde han rätt, hur stor armé hade han med sig, och varför beslutade han att anfalla som han gjorde vid Hastings. Diskussionen om Godwinssons död vid Hastings säger också mycket om situationen i efterhand. Dog han verkligen av en pil i ögat som legenden säger, eller finns något annat bakom denna ofta återkommande berättelse?Bild: Bayeux gobelängen - Scen 57: Kung Harolds död i slaget vid Hastings. Latin: HIC HAROLD REX INTERFECTUS EST (Här dödas kung Harold), Wikipedia, Public Domain.Lyssna också på Vikingarnas invasion av England Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

  --------  

  43:24
• Hitlers sista timmar i bunkern

  Under några ödesdigra dagar i april 1945 avslutades den världsomvälvande konflikt som Adolf Hitler hade dragit igång nära sex år tidigare. Allt som krävdes var en pistolkula, en cyanidkapsel och en dunk bensin – och så var det över. Scenen var Führerbunkern under Rikskansliet i Berlin, en plats som efter dessa händelser har väckt en outsinlig fascination hos eftervärlden.I dagens avsnitt av Militärhistoriepodden samtalar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt om Hitlers sista tid i Führerbunkern – och vad som hände därefter.Det var på eftermiddagen den 30 april. Adolf Hitler och Eva Braun, som bara några timmar tidigare hade gift sig, gick enligt vittnesmål gemensamt in i Hitlers arbetsrum runt 14.30. Cirka en timme senare hördes ett skott. Eva Braun hade tagit en cyanidkapsel och Hitler hade skjutit sig. Liken efter de båda bars ut i trädgården och brändes i en krater med hjälp av bensin. Förbränningsarbetet utfördes av Hitlers egen adjutant med hjälp av bunkerns vaktposter.Snart följde makarna Goebbels och deras barn, som på ett makabert sätt fick följa sina föräldrar in i döden. Führerbunkern utrymdes, och kort därefter kollapsade det lilla försvar som fanns kvar – Berlin föll slutgiltigt.Idag har vi detta händelseförlopp relativt klart för oss tack vare omfattande undersökningsarbete, framför allt utfört av Storbritanniens militära utredare. Det ska dock tilläggas att det knappast var tydligt vad som hade hänt under den första tiden efter Hitlers död. I själva verket var Hitlers död och händelserna i bunkern mycket omtvistade. Det var i praktiken inte ens avgjort att han verkligen var död. Hela Berlin var fyllt av brända och förkolnade lik – hur kunde man vara säker på att resterna i trädgården utanför bunkern verkligen tillhörde makarna Hitler?Oklarheterna kring Hitlers död höll till och med på att leda till en diplomatisk kris, då Sovjets ledarskap började beskylla västmakterna för att ha hjälpt Hitler att fly – och nu höll honom undangömd. Tack vare en brittisk historiker vid namn Hugh Trevor-Roper kunde dock konflikten blåsas av.Bild: Adolf Hitler i sitt sista filmade framträdande den 20 april 1945, när han hedrar medlemmar ur Hitlerjugend och Volkssturm i trädgården vid Rikskansliet i Berlin – bara tio dagar före sin död. Wikipedia. Public Domain.Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

  --------  

  45:19
• Operation Enduring Freedom: Från bombningar till bitter reträtt

  2001 invaderade USA, med hjälp av sina NATO-allierade, Afghanistan med syfte att störta Talibanregimen som styrt landet sedan 1996. Sammantaget var kriget i Afghanistan mycket kort, men ockupationen desto längre. Operation Enduring Freedom var en direkt konsekvens av attackerna mot New Yorks Twin Towers i september 2001. Men konflikten mellan de islamistiska terrororganisationerna i Afghanistan och USA hade pågått under hela 1990-talet. I dagens avsnitt av Militärhistoriepodden pratar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt om invasionen av Afghanistan 2001, även kallad ”Operation Enduring Freedom”. Mindre än en månad efter Osama Bin Ladens attacker mot New York påbörjade USA sin invasion. Den 7:e oktober sattes bombningarna igång. Lika snabbt var invasionen över. Den 13:e november gick USA och deras allierade in i Kabul och fällde den sittande regeringen, och i december kunde man konstatera att Talibanerna hade besegrats. Precis som med den sovjetiska invasionen av Afghanistan 1979 betydde dock inte Kabuls fall att motståndet försvann. Precis som tidigare drog sig Talibanerna tillbaka ner i södra Afghanistan och in i Pakistan, och kriget fortgick fram till 2021 i vågor fram och tillbaka genom gerillakrigföring i de afghanska bergsområdena och över opiumfälten i Helmand. Som stöd hade USA med sig NATO-alliansen, men samarbetet mellan å ena sidan de olika europeiska länderna och Kanada å andra sidan USA förblev ansträngd. Attackerna mot New York innebar att NATO:s artikel 5 aktiverades för första gången i alliansens historia, men graden av uppslutning på USA:s sida varierade stort och med olika stort stöd. De politiska konflikterna mellan medlemsstaterna och USA blev ännu värre efter att USA och Storbritannien beslutade att angripa Irak 2003 för att en gång för alla göra sig av med Saddam Hussein. Även de nordiska länderna engagerade sig, men med olika politiska motiv. Norge och Danmark slöt upp som ”goda allierade” i Afghanistan och Finland och Sverige engagerade sig i fredsbevarande operationer under ISAF-flagg. Danmark var särskilt engagerade och förlorade också mest soldater i förhållande till sin folkmängd. Sammantaget var Operation Freedom i Afghanistan kulmen på ett inbördeskrig som pågått sedan Saur-revolutionen 1978, och som delvis ännu inte kommit till någon lösning. Den amerikanska utrymningen av Afghanistan 2021 innebar en bitter reträtt, med konsekvensen att Talibanerna återkom till makten. På det hela taget blev Operation Enduring Freedom ett misslyckande, och de militära erfarenheterna och lärdomarna sparsmakade. Bild: En Apache-helikopter ger skydd från luften medan fallskärmsjägare från kompani A, 1:a bataljonen, 325:e luftburna infanteriregementet, flyttar in i position kort efter luftanfall in i Lwar Kowndalan, Afghanistan, 1 oktober för att påbörja ett femdagarsuppdrag. Foto av Spc. Mike Pryor, USA, Wikipedia, Public Domain. Lyssna också på Kriget i Afghanistan 1979-89 – början på slutet på Sovjetmakten. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

  --------  

  50:43
• Seelowhöjderna april 1945 – Nazitysklands sista desperata försvar

  Mellan den 16 och 19 april 1945 utkämpades några av de hårdaste och mest avgörande striderna under andra världskriget. På Seelowhöjderna, väster om floden Oder, gjorde den 9:e tyska armén ett sista desperat försök att fördröja den sovjetiska offensiven mot Berlin. Striden var från början dömd att misslyckas, men trots det visade de tyska förbanden sin militära förmåga in i det sista. Samtidigt uppvisade den sovjetiska ledningen och Röda armén både en hänsynslös likgiltighet inför egna förluster och en intern maktkamp där prestigen att först nå Berlin blev viktigare än soldaternas liv.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved ett av andra världskrigets mest dramatiska skeden – slaget vid Seelowhöjderna. Detta var Nazitysklands sista försök att hejda Röda arméns framryckning och vinna tid i hopp om att britterna och amerikanerna skulle hinna först till Berlin. Men det var också ett uttryck för den desperation och brutalitet som präglade krigets slutskede.Många tyska soldater valde att slåss till sista blodsdroppen snarare än att hamna i sovjetisk fångenskap, där svält och misär väntade. Under tre dagars strider förlorade tyskarna omkring 10 000 man, medan de sovjetiska förlusterna uppgick till minst 30 000 – kanske ännu fler. Röda armén hade ett enormt numerärt övertag, med en miljon soldater mot 100 000 tyska försvarare. Trots detta blev anfallet mot de starkt befästa tyska positionerna extremt blodigt.En av de främsta orsakerna till de höga sovjetiska förlusterna var den interna rivaliteten mellan befälhavarna Georgij Zjukov och Ivan Konev. Båda tävlade om äran att vara först in i Berlin, vilket ledde till att tiotusentals sovjetiska soldater skickades i våg efter våg av brutala frontalanfall – först över floden, sedan uppför de tyska försvarsställningarna på Seelowhöjderna.Hur såg egentligen förutsättningarna ut för det tyska försvaret? Hur kunde den sovjetiska armén lida så stora förluster trots sitt överväldigande numerära övertag? Och vilka konsekvenser fick slaget för de sista veckorna av kriget? Lyssna på avsnittet av Militärhistoriepodden för en djupdykning i en av de sista och mest hänsynslösa striderna.Bildtext: Sovjetiskt artilleri framför Berlin. Slaget vid Seelowhöjderna i april 1945 var Nazitysklands sista större försvarslinje innan Berlin föll. Bundesarchiv, Bild 183-E0406-0022-012 / CC-BY-SA 3.0 Lyssna också på Slaget om Berlin.Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

  --------  

  33:14
• Sovjetimperiets sista strid: Invasionen av Afghanistan 1979-1989

  Sovjetunionens invasion av Afghanistan den 24 december 1979 inledde ett tio år långt blodigt krig och en ny konfrontation mellan väst och öst under kalla kriget. Det tidigare samförståndet efter Kubakrisen 1962 var nu borta, och USA rustade för att knäcka Sovjet.Kriget i Afghanistan bidrog på många sätt till att undergräva den sovjetiska regimen och den slutliga kollapsen av Sovjetunionen. Men innan dess hade 14 500 sovjetiska soldater stupat, och någonstans mellan 75 000 och 90 000 mujaheddin-gerillasoldater hade dödats. Därtill kom en formidabel humanitär katastrof, där mer än fem miljoner människor tvingades på flykt utanför landet och ytterligare två miljoner inom landets gränser. Beräkningar uppskattar att minst en miljon civila miste livet i konflikten.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden tar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved sig an ett krig som är mer aktuellt än någonsin med tanke på Ukrainakriget. Högst aktuella är de beordrade utskrivningarna av reservister i Ryssland till kriget i Ukraina. Förlusterna och utskrivningarna under kriget i Afghanistan på 1980-talet ledde till några av de första riktigt öppna protesterna mot den sovjetiska regimen. Vid utskrivningar och, inte minst, begravningar av stupade samlades anhöriga och andra för att protestera på ett sätt som tidigare varit otänkbart.Kriget inleddes efter att en kommunistisk kupp i Kabul fört Hafizullah Amin till makten. Sovjetledarna ville ersätta honom med en mer lojal regim och samtidigt krossa den gerilla som bekämpade centralmakten i Kabul. Det handlade om att få kontroll över ett strategiskt viktigt gränsområde och förhindra en regim man inte litade på. När invasionen inleddes var en av de första åtgärderna den omedelbara likvideringen av Amin och skapandet av en ny marionettregering.Trots att mer än 100 000 sovjetiska soldater deltog i kriget och trots Sovjets överlägsna militärteknik lyckades de aldrig ta fullständig kontroll över landet. I de avlägsna bergstrakterna – som utgjorde omkring 80 procent av Afghanistans yta – kunde olika mujaheddin-grupper successivt bygga upp sin styrka och så småningom samordna sin kamp mot inkräktarna. I skyddade baser, särskilt i Pakistan, genomfördes utbildning, medan frivilliga strömmade till och vapen levererades från bland annat USA, som såg sin chans att underminera Sovjetunionens krigföring.De sovjetiska styrkorna var starkt beroende av vägnätet, vilket gjorde dem sårbara för plötsliga eldöverfall. Soldaterna var tränade för blixtkrigföring på de mellaneuropeiska slätterna, där stridsvagnar, artilleri och flyg kunde samverka effektivt. Men i Afghanistans bergiga terräng var deras utrustning illa anpassad, och de hade svårt att hantera gerillans smidiga taktik. De dåliga vägarna försvårade snabba förflyttningar, och motståndarna kunde slå till snabbt och sedan försvinna. Stridsmoralen bland de sovjetiska soldaterna sjönk, och alkohol och droger blev allt vanligare i leden.Under mitten av 1980-talet började den sovjetiska armén trots allt få viss kontroll över striderna, mycket tack vare nya attackhelikoptrar. Som svar på detta fick mujaheddin från 1986 tillgång till amerikanska STINGER-robotar, som enkelt kunde bäras av enskilda soldater och visade sig mycket effektiva mot de sovjetiska HIND-helikoptrarna. Kriget ebbade ut i takt med Sovjets successiva nedmontering, och det slutliga sovjetiska uttåget skedde i februari 1989. Kort därefter kastades Afghanistan in i ett inbördeskrig.Lyssna också på Sovjetunionens sammanbrott.Bild: Sovjetiska styrkor efter att ha erövrat några Mujahideen 1985. Wikipedia, Public Domain. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

  --------  

  47:14

Fler podcasts i Historia

Trendiga poddar i Historia

Om Militärhistoriepodden

Militärhistoriepodden: Poddsändningar i Familj