Militärhistoriepodden

Alexander den store tog i sin fars anda sikte på det akemenidiska imperiet och dess ledare Darius III. Slaget vid Issus är egentligen det andra slaget i den här första kampanjen, som pågick från 334 f.Kr. till 330 till dess att Persepolis gav upp striden och Darius III tog till flykten.

Alexander har med sig en armé som består av peltaster, hopliter och makedonskt kavalleri samt en stor mängd ingenjörer och belägringsmaskiner. Det första slaget vid Granicus 334 innebar att Darius III förlorade mycket av den maktbas han byggt upp med lokala satraper i den västra delen av sitt rike. Dock var Darius III:s flotta inte besegrad, och Alexander hade i princip inte alls några marina styrkor att tillgå i detta skede. Vid Issus hade Darius nu chansen att vända utvecklingen.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden samtalar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om Alexander den stores krigsföring och slaget vid Issus.
I Militärhistoriepodden var i den antika världen behandlade vi de peloponnesiska krigen och de persiska invasionerna. Krigföringen som Peter och Martin diskuterade var den så kallade hoplitkrigföringen, ett slags tungt infanteri med till en början medborgarsoldater. Mot slutet av det peloponnesiska kriget, som i princip var ett inbördeskrig mellan de grekiska stadsstaterna, började dock det här mönstret ändras. De grekiska härarna blev mer blandade, och framför allt introducerades ett lättare och mer rörligt infanteri kallat peltasterna. Även kavalleri började användas under den här tiden.

Slaget vid Issus är egentligen det andra slaget i den här första kampanjen, som pågick från 334 f.Kr. till 330 till dess att Persepolis gav upp striden och Darius III tog till flykten. Det första slaget vid Granicus 334 innebar att Darius III förlorade mycket av den maktbas han byggt upp med lokala satraper i den västra delen av sitt rike. Dock var Darius III:s flotta inte besegrad, och Alexander hade i princip inte alls några marina styrkor att tillgå i detta skede. Vid Issus hade Darius nu chansen att vända utvecklingen.

Den persiska hären lär ha varit betydligt större än Alexanders, men det fält där Darius bestämde sig för att bjuda till batalj var egentligen inte till hans stora armés fördel. Men den defensiva positionen bakom floden gav illusionen om att läget var fördelaktigt för Darius, eftersom Alexanders kavalleri och tunga infanteri skulle stöta på stora problem om de försökte ta sig uppför flodbankerna. Ett klassiskt slag följde, men många frågor kvarstår vad gäller Alexanders taktik och agerande vid Issus, såväl som vid de andra slagen. Gränsen mellan dårskap och genialitet förblir tunn i fallet Alexander.

Bild Alexander-Mosaiken, Faunenhuset, Pompeji. Fotograferad av Berthold Werner, Naples National Archaeological Museum,
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Olof Haraldsson återvände till Norge år 1030 för att återta den kungamakt han hade förlorat två år tidigare. Fälttåget slutade i ett blodigt nederlag med Olofs död. Följderna blev ändå långt större än den militära utgången. Efter Olofs död växte snabbt en helgonkult fram kring honom, och minnet av kungen kom att få stor betydelse för Norges kyrkliga och politiska historia.

I dagens avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt den norske kungen Olof Haraldsson, mer känd som Olof den helige eller S:t Olof, och hans öde vid slaget vid Stiklestad.

Olofs regeringstid 1015–1028 präglades av konflikter med både stormän och bönder. Hans försök att stärka kungamakten skapade ett växande motstånd. Efter att Knut den store tagit kontroll över Norge 1028 tvingades Olof fly österut, först till Sverige och därefter till Gardarike, där han vistades hos furst Jaroslav. När Knuts jarl Håkon Eiriksson omkom 1029 såg Olof en möjlighet att återvända. På vägen genom Sverige fick han stöd av kung Anund Jakob, och hans här bestod bland annat av svear, jämtar, islänningar och norska följeslagare.

Vid Stiklestad i Trøndelag mötte Olof en tröndersk bondehär, ledd av bland andra Kalv Arnesson, Tore Hund och Hårek av Tjøtta. Motståndet hade både inhemska rötter och kopplingar till Knut den stores maktövertagande i Norge. Flera norska stormän hade tidigare gått över till Knuts sida. Den 29 juli 1030 drabbade arméerna samman i ett av den norska medeltidens mest omtalade slag. Olofs styrkor besegrades och den tidigare kungen stupade.

Militärt var Stiklestad ett nederlag för Olof, men hans död fick långtgående konsekvenser. Redan året därpå kom han enligt traditionen att erkännas som helgon, och under de följande årtiondena växte kulten kring Olof den helige. Nidaros utvecklades till ett viktigt centrum för hans kult och för pilgrimsfärder, medan Stiklestad fick en betydelse som sträckte sig långt bortom den militära utgången av själva slaget.

I avsnittet undersöker vi vad som ledde fram till Stiklestad och vilka politiska motsättningar som låg bakom konflikten. Vilka var Olofs motståndare? Varför hade hans styre väckt så starkt motstånd? Och hur såg den militära situationen ut när han återvände till Norge? Vi diskuterar också hur bilden av Olof förändrades efter hans död och hur berättelsen om Stiklestad kom att få en central plats i Norges historia.

Bild: Altarmålning som skildrar Olav den heliges död i slaget vid Stiklestad 1030. Verket är från Trøndelag och sannolikt målat i Trondheim under 1300-talets första hälft. Okänd konstnär. Public domain via Wikimedia Commons.

Klippare: Emanuel Lehtonen
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

I oktober 1899 utmanade de två boerrepublikerna Transvaal och Oranjefristaten det brittiska imperiet. Med moderna gevär, stor rörlighet och god terrängkännedom tillfogade boerna britterna förödmjukande nederlag. Det som många britter hade föreställt sig skulle bli en snabb seger utvecklades till ett utdraget krig, där civilbefolkningen fick betala ett fruktansvärt pris.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden tar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved med lyssnarna till Sydafrika under imperialismens tidevarv.
Boerna härstammade huvudsakligen från nederländska, tyska och franska kolonister som hade bosatt sig i södra Afrika sedan 1600-talet. Under den stora utvandringen, Great Trek, från mitten av 1830-talet lämnade tusentals boer den brittiskstyrda Kapkolonin. De sökte mark och självständighet i inlandet, där så småningom Transvaal och Oranjefristaten växte fram.

Viljan till självbestämmande, den reformerta kristna tron och föreställningar om vit överhöghet präglade boersamhället. Expansionen innebar samtidigt att afrikanska samhällen berövades mark och självständighet. Konflikter med bland andra zuluer och ndebele blev en del av boernas gemensamma historieskrivning.

Storbritanniens koloniala ambitioner skapade återkommande motsättningar. Sedan britterna annekterat Transvaal 1877 gjorde boerna uppror. Det första boerkriget 1880–1881 slutade med brittiska nederlag och att Transvaal återfick sitt självstyre under brittisk överhöghet.

Upptäckterna av diamanter och senare guld skärpte kampen om södra Afrika. Affärsmannen och politikern Cecil Rhodes drev på den brittiska expansionen. Samtidigt väckte de många invandrarnas begränsade politiska rättigheter i Transvaal konflikter. President Paul Kruger fruktade att utvidgad rösträtt skulle undergräva boernas kontroll över republiken.

I oktober 1899 bröt det andra boerkriget ut. Transvaal och Oranjefristaten gick till offensiv in i Natal och Kapkolonin. Boerstyrkor belägrade Ladysmith, Kimberley och Mafeking. De första brittiska försöken att undsätta städerna slutade i svåra nederlag.

Britterna underskattade sin motståndare. Frontanfall över öppen mark mot väl dolda skyttar blev förödande. Boernas styrkor bestod till stor del av medborgarsoldater som var vana vid ridning och skytte. Moderna mausergevär, skyddade ställningar och rörlighet gjorde dem till farliga motståndare.

Med förstärkningar från Storbritannien och andra delar av imperiet vände britterna kriget. Under 1900 hävdes belägringarna och boerrepublikernas huvudstäder intogs. Men kriget fortsatte. Boerna övergick till gerillakrigföring och angrep brittiska förbindelser och mindre förband.

Britterna svarade med den brända jordens taktik. Gårdar förstördes och livsmedel beslagtogs för att beröva gerillan dess försörjning. Blockhus och taggtråd begränsade boernas rörelsefrihet. Civilbefolkningen fördes till koncentrationsläger, där sjukdomar, undernäring och undermåliga förhållanden orsakade massdöd. Både boerfamiljer och svarta afrikaner drabbades; tiotusentals människor dog i lägren.

Den 31 maj 1902 slöts freden i Vereeniging. Boerrepublikerna förlorade sin självständighet och accepterade brittisk överhöghet. På brittisk sida hade omkring 22 000 soldater dött, ungefär två tredjedelar av dem av sjukdomar. Segern hade blivit betydligt dyrare och mer förödande än imperiets ledare hade räknat med.

Bild: Boergerillakrigare under andra boerkriget (1899–1902), fotograferade 1900. Boerna kämpade mot brittiska styrkor för boerrepublikernas självständighet i södra Afrika. Foto: Okänd fotograf. Public domain via Wikimedia Commons.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Tidigt på morgonen den 1 juni 1676 i höjd med Hulterstads kyrka på Öland genomförde skeppet Kronan en vändning i hårt väder. Under vändningen kantrade fartyget och nästan samtidigt exploderade krutdurken och sprängde bort främre delen av babord sida.

Inom några minuter hade fartyget gått till botten. Endast omkring 50 man ur besättningen på 800 man överlevde. Bland de omkomna fanns överamiralen Lorentz Creutz chef för den svenska örlogsflottan.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden tar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved upp en av den svenska örlogshistorien mest dramatiska händelser. Kronan var ett av Europas största örlogsfartyg med tre fulla batteridäck och mer än 100 kanoner. Hon ledde en flotta som var den största Sverige dittills samlat. I den sjöstrid med en förföljande dansk-holländsk flotta som följde förlorades mer än 10 linjeskepp som sänkta eller av fienden erövrade. Den svenska flottan skulle inte kunna kontrollera svenska vatten under fortsättningen av det krig som pågick.

Sverige befann sig 1676 i krig med Danmark och med Danmark allierade stater. När Kronan förliste var den svenska flotta på väg norrut för att frita Gotland som hamnat under dansk ockupation och om det krävdes ta strid med den förenade dansk-holländska flottan längre norrut i Östersjön. Flottan hade en avgörande uppgift. Den skulle skydda den svenska kusten, undersätta den hårt pressade svenska fältarmén i Pommern och möjliggöra en svensk landstigning på Själland för att tvinga Danmark till fred. I och med flottan nederlag vid Ölands södra udde kunde danskarna landstiga i Skåne vilket ledde fram till slaget vid Lund senare under året. Den unge Karl XI kunde slutligen besegra danskarna i det blodiga slaget, och Sverige kunde trots allt avluta ett tämligen katastrofalt krig med mycket små eftergifter till sina fiender.

Kronans öde föranleder en diskussion om skeppsbyggeri och stridstaktik till sjöss under 1600-talet. Utvecklingen skedde snabbt mot tyngre och bättre fartyg och effektivare taktik. En viktig konsekvens av motgången till havs för Sverige var beslutet att flytta huvudörlogsbasen till Karlskrona från Stockholm. Man insåg i den svenska krigsledningen att flottan måste kunna löpa ut mycket snabbare och slå mot den danska flottan och möjliggöra en undsättning av de tyska provinserna.

Bild: Mitt under slaget vid Ölands södra udde den 1 juni 1676 kantrar regalskeppet Kronan och exploderar, medan Svärdet omringas av fientliga fartyg. Katastrofen blev ett förödande slag mot den svenska flottan. Oljemålning av Claus Møinichen, 1686. Public domain via Wikimedia Commons.

Klippare: Emanuel Lehtonen
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Från början av 700-talet till 1492 fanns muslimskt styrda områden på den Iberiska halvön. Under de första århundradena omfattade al-Andalus större delen av dagens Spanien och Portugal, men området krympte successivt när de kristna rikena i norr expanderade söderut. Det muslimska arvet är fortfarande tydligt i framför allt södra Spanien, inte minst i arkitektur, ortnamn och stadslandskap. Den långvariga kristna expansion som traditionellt brukar kallas reconquistan avslutades när det nasridiska emiratet Granada kapitulerade i januari 1492.

Krigföringen på den Iberiska halvön präglades i hög grad av befästa städer, borgar och gränsfästen som ofta var svåra att inta för medeltidens arméer. Fältslag förekom, men många militära operationer handlade i stället om belägringar, räder och kontroll över vägar och försörjningslinjer. Arméernas storlek är svår att beräkna. En modern uppskattning, baserad på bland annat försörjningsdata, anger omkring 10 000–12 000 man på den kristna sidan under det slutliga fälttåget mot Granada 1490–1491.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden tar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved med lyssnarna till Spanien och en av de mest omvälvande perioderna i den Iberiska halvöns historia.

På den nasridiska sidan spelade snabba räder, bakhåll och rörligt kavalleri en viktig roll, särskilt i gränskrigföringen. Samtidigt byggde försvaret i stor utsträckning på ett nätverk av befästa städer och borgar. Det är därför missvisande att beskriva konflikten som en enkel motsättning mellan ”arabisk” rörlig krigföring och kristna arméer som stred i slutna formationer. Krigföringen var betydligt mer varierad på båda sidor.

Det sista kriget om Granada pågick från 1482 till 1492. Krigföringen var i stor utsträckning säsongsbetonad, med fälttåg under den varmare delen av året. För att kunna föra trupper, artilleri och förnödenheter genom det bergiga landskapet byggde och förbättrade de kastilianska styrkorna vägar söderut. Betydande styrkor användes för att skydda underhållstransporter, samtidigt som fiendens grödor, kvarnar och förråd förstördes för att försvaga motståndet.

Belägringarna av de många befästa städerna slutade ofta med kapitulation efter bombardemang, blockad och förhandlingar snarare än med regelrätta stormningar. Ronda, i dag ett välkänt turistmål, belägrades 1485. Artilleribeskjutning och förlusten av tillgången till stadens viktiga vattenförsörjning bidrog till att försvararna kapitulerade efter några veckor.

En avgörande förändring under kriget var artilleriets växande betydelse. Krutvapen hade använts på den Iberiska halvön långt före Granadakriget. Forskning visar att nasridiska styrkor använde tidiga krutbaserade artillerivapen redan under 1300-talets första hälft. På den kristna sidan utvecklades samtidigt ett allt effektivare belägringsartilleri under 1300- och 1400-talen. Under kriget om Granada byggde Ferdinand och Isabella upp ett omfattande artilleritåg som gjorde det möjligt att snabbare bryta ned många tidigare svårintagliga befästningar.

Själva överlämnandet ägde rum den 2 januari 1492, då Muhammad XII, mer känd som Boabdil, överlämnade staden till Ferdinand och Isabella. Händelsen har senare blivit berömd genom skildringen av Boabdil som överräcker Granadas nycklar till de katolska monarkerna. Därmed upphörde det sista muslimskt styrda riket på den Iberiska halvön. Granada införlivades med Kastilien.

Den process som traditionellt har kallats La Reconquista var därmed avslutad. Begreppet används fortfarande flitigt, men modern historieskrivning brukar samtidigt betona att utvecklingen mellan 700- och 1400-talen inte var ett enda sammanhängande krig. Perioden bestod av skiftande konflikter, allianser och maktförhållanden mellan en rad kristna och muslimska riken.

Bild: Boabdil överlämnar den kapitulerade staden Granada 1492 till de katolska monarkerna, Isabel I från Kastilien och Fernando II av Aragon. Av: Francisco Pradilla y Ortiz (1848–1921), Public Domain, Wikipedia.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.