Föräldrapeppen

Hur gör man egentligen när barnen blir äldre och börjar gå sina egna vägar? Hur mycket ska man lägga sig i, när behöver man släppa taget – och hur visar man att man fortfarande finns där?
I somras hade vi ett seminarium med våra vänner Åsa och Niklas Ljung på Löttorp, ELCAs sommarkonferens och pratade om just det här. Om hur föräldraskapet förändras genom åren och om både glädjen och oron som kommer med att se sina barn växa upp.
Vi pratade om att våga låta barnen göra sina egna erfarenheter och misstag, och om varför samtal ofta fungerar bättre än en massa förbud. Vi kom också in på sociala medier och allt som påverkar våra barn idag – och hur tron kan få finnas med på ett naturligt sätt mitt i vardagen. Både high and lows i föräldraskapet helt enkelt!

Otroligt men avsnitt 70 av Föräldrapeppen = minijubileum! 
Inspelat LIVE på Gullbrannafestivalen i somras. 
Vi snackar om: Vad pratar vi egentligen om i våra relationer? 
Vad pratar vi egentligen om med varandra – utöver vardagspusslet? Eller om man inte ska prata om barnen eller jobbet - finns det något kvar?
Och drömmer vi fortfarande tillsammans, eller har ekorrhjulet tagit över?

Vi ärver mer än bara ögonfärg.
Även oro, ångest, kritiskhet och sätt att tänka om oss själva.
I veckans avsnitt pratar vi om jämförelse, om att sätta människor i fack – och om hoppet i att vi faktiskt kan förändras. Både som vuxna och som familjer.  Vi tänker ofta på vad våra barn ärver utseendemässigt.
Ett leende. Ett skratt. Ett sätt att prata.
Men ibland ärver de också vår oro. Våra rädslor. Våra hårda ord mot oss själva.
I det här avsnittet pratar vi om att bryta mönster, om att inte sätta våra barn – eller oss själva – i fack.
Och om hoppet i att människor faktiskt kan förändras. Både som vuxna och som familjer.

Hur blev vi föräldrar till en generation som säger "bror", tycker allt är "cringe" och svarar "vet inte" på ungefär varje fråga?
Vi pratar om social press, jämförelse, ironi och jakten på vad som egentligen är på riktigt. Varför känns allt som ett skämt ibland? Varför är det så svårt att veta vad de egentligen känner? Och hur når man fram till ett barn som helst vill svara "det är lugnt"?

Nytt år! Nya frågor.
(Och ja – Föräldrapeppen är tillbaka)

Och vi börjar där det verkligen behövs:
Hur pratar man med barn och tonåringar om krig, oro, klimat, TikTok, framtiden…
utan att skrämma, föreläsa eller låtsas som ingenting.
Hur pratar man med tonåringar som redan vet (typ) allt? Hur är man ärlig utan att skapa mer oro?
Lyssna!