Blod och Bläck

Två författare och en booktoker åker till Bokmässan. Simone gör sin allra första mässa, Stina signerar böcker som en gudinna och Fia står på scen och pratar dark fantasy utan BH. För att sedan inse att detta dokumenterats från ungefär samtliga tänkbara vinklar.
I veckans avsnitt summerar vi Bokmässans höjdpunkter, bottennapp, läsarmöten, signeringar, scensamtal och den märkliga blandningen av eufori och total social utmattning som följer med att leva författarliv i fyra dagar. Vi pratar också om att prestera utåt när man egentligen befinner sig i en svacka, och varför en fullt rimlig återhämtningsstrategi tydligen är att tillbringa stora delar av mässan naken på ett hotellrum.
Sedan ger vi oss på ett påstående vi hört alldeles för många gånger: fantasy är cringe på svenska.
Fast… är det verkligen det?
Varför accepterar vi utan att blinka drakar, magi, odödliga älvor, själsfränder och sjuhundraåriga män med traumatiska barndomar så länge de pratar engelska, men börjar skruva på oss så fort samma berättelser skrivs på vårt eget språk? Är svensk fantasy faktiskt problemet, eller har åratal av engelskspråkig populärkultur helt enkelt tränat oss att tycka att engelska låter coolare?
Med ett möjligt undantag för Shadow Daddy. För Skuggpappa är fan svårt att försvara.
Och därifrån är steget naturligtvis oroväckande kort till sex.
Varför upplever så många “Good girl” som sexigt medan “Duktig flicka” framkallar omedelbar själslig evakuering? Är svenska verkligen ett mindre sensuellt språk? Är vi bara ovana vid att läsa sex och begär på vårt modersmål? Eller avslöjar vår kollektiva panik inför svenska sexscener någonting helt annat?
Någonstans längs vägen lämnar diskussionen litteraturvetenskapen fullständigt och vi börjar i stället undra:
Hur tråkigt sex har gemene svensk egentligen?
Det blir Bokmässan, bröstvårtor, svensk fantasy, språkliga fördomar, Skuggpappor, smut och en mindre nationell granskning av Sveriges sexliv.
Vi ber eventuellt om ursäkt i förväg.

Det börjar förvånansvärt städat, nästan professionellt, faktiskt. Vi pratar om hur märkligt ospännande det egentligen är att skriva sex, om balans som i allt annat skrivande och ställer den eviga frågan: måste smut förtjäna sin plats i en bok? Sen går allt åt helvete.Vi plockar fram några av de värsta beskrivningarna av könsorgan som litteraturen har välsignat oss med och framför en kollektiv vädjan till världens författare: snälla, sluta skriva saker som får oss att tänka på rostbiff och fläskytterfilé. Vi läser sexscener, delar ut skoningslösa poäng på ick-skalan och konstaterar att smut kan vara riktigt bra. Det kan också vara så dåligt att man vill lämna sin egen kropp.Fia får eksem av dialog som ingen människa någonsin skulle yttra med bibehållen värdighet. Stina upptäcker att hennes största sexuella skräck tydligen är människor som skriker rakt ut i sängen. Någonstans på vägen upphör all form av struktur och vi skrattar så vi gråter.
I en historisk vändning blir Fia inte arg en enda gång. Det här är SMUT-avsnittet. Vi ber om ursäkt i förväg.

Veckans avsnitt skulle handla om bokutgivning, och det gör det. Typ.

Vi pratar om skillnaden mellan traditionell utgivning och egenutgivning, vad som faktiskt händer med ett manus efter att du skrivit ditt första utkast, varför lektör, redaktör och korrekturläsare inte är samma person och varför omslag, metadata och distribution spelar större roll än man kanske önskar. Sedan går det ungefär som det brukar göra när två författare försöker följa en plan.

Det blir högt och lågt. Väldigt högt och lågt. Vi blottar personliga svagheter, pratar avundsjuka, book release blues och den ganska ensamma verkligheten bakom ett boksläpp. Vi diskuterar respekt för hantverket, varför publicering inte är en kvalitetsstämpel och varför sociala medier kanske mår bättre av att vara community än konstant marknadsföring. Någonstans däremellan föreslås det att Fia borde starta en OnlyFans om grammatik.

Som sagt. Högt och lågt.

Vi lyckas faktiskt inte hålla oss till ämnet i en enda fråga, men med tanke på att våra manus regelbundet tittar på våra välplanerade outlines och säger absolut inte, känns det åtminstone konsekvent.

Det här skulle bli vårt positiva avsnitt. Det gick… sådär.
Vi firar kvinnorna i fantasy som får vara starka, förbannade, komplicerade, feminina, fullständigt livsfarliga, och fortfarande tycka att en snygg klänning är en snygg klänning. Vi pratar om fantasy som feministisk genre, om berättelser som sparkar undan föreställningen om den ”ideala kvinnan” och om varför kvinnlighet och styrka aldrig borde ha hamnat på varsin sida av en skala. Sedan förstör vi den goda stämningen genom att rikta en kollektiv spya mot I’M NOT LIKE OTHER GIRLS, för nej, din hjältinna blir inte automatiskt mer intressant för att hon hatar klänningar, inte kan laga mat och tycker att alla andra kvinnor är ytliga idioter. Ibland vill en boss babe störta ett imperium, ibland vill hon göra det i en fantastisk klänning. Vi stöttar båda.
I en oväntad vändning är det faktiskt Stina som blir förbannad den här veckan, på en till synes fullständigt harmlös typ av hjältinna. Vi tänker inte avslöja vilken, men Fia får för en gångs skull luta sig tillbaka och se någon annan utveckla ett orimligt personligt agg mot en litterär företeelse.Dessutom reder vi ut den läsarfrågan om preventivmedel hör hemma i fantasy, kör Smash or Pass på några välkända kvinnliga karaktärer och avslutar med en brutal sanning som är betydligt mindre kontroversiell än namnet på segmentet utlovar.Hot Girl Summer är här. Vi försökte vara positiva, och det är faktiskt tanken som räknas.

Hur bygger man egentligen självförtroende som författare? Hur hanterar man dåliga recensioner? Vilken del av skrivprocessen älskar vi mest, och vilken vill vi helst kasta i närmaste sjö?
Vi vet redan att vi är varandras totala motsatser i mångt och mycket, och här... tja, det blir tydligare än vanligt. Stina ifrågasätter allt hon skriver, medan Fia har den kanske mest autistiskt logiska inställningen till självbild som någonsin uttalats i en podd: full koll på både styrkor och svagheter, noll självtvivel och en fast övertygelse om att alla böcker inte är till för alla. Det leder bland annat till årets kanske bästa liknelse om kameler och skottkärror, medan Stina kommer fram till att hon nog faktiskt behöver en psykolog.
Dessutom pratar vi om favoritdelarna i skrivandet, varför recensioner gör olika ont för olika människor, samt hur man fortsätter skriva även när någon på internet tycker att ens bok borde användas som dörrstopp.

PS. Om ni undrar varför jinglarna saknas den här veckan är svaret enkelt: semester, sommarstuga och en laptop som inte är utrustad med de ordinarie ljudfilerna.