HakeliusPopova

Vi har landat i Kapstaden. Efter något dygn gjorde vårt bagage det också. Tack BA. Hur smart är det med den här digitaliseringen av allt? En god man undrar. Några pansarsoldater har digitaliserat sig själva, istället för att vänta på byråkratin. Inga-Britt Ahlenius och tjänstemannaansvaret väcker massor av reaktioner. Det gör förstås också skotten i Minneapolis. Det börjar inte kännas långt borta med ett nytt amerikanskt inbördeskrig. Det här året kommer att bli en prövning. Vi minns Erik Wellander och riktig svenska, för sådan finns faktiskt. Och klan man äta ägg offentligt? I så fall var. Svenskan har undersökt saken. Barnfängelser kanske är det bästa som kunnat hända barnen. Måste vi höre ett "han är gravid" igen? Och vi hade kul när vi såg om Catch me if you can. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Först lite influensagnäll, eftersom Susanna varit sjuk och vi fått avboka allt. Utom fyrverkerierna, som kom till oss, tack för det! Susanna har läst den fantastiska historien om The Shed in Dulwich, den hippaste restaurangen i London, förutom att den inte fanns. Det var ett experiment i hur folk vill bli lurade, om de läser något som verkar statusstarkt på nätet. Det påminner om Joaquin Phoenix film I'm still here, där han låtsades bli tokig och trodde att folk skulle fatta fejken, men det gjorde de inte. Vi har sett en annan film med samma titel men helt annat tema: den sanna historien om en brasiliansk ingenjör som arresteras och "försvinner" under militärdiktaturen på sjuttiotalet. Kan rekommenderas, mycket bra drama. Susanna har hittat en kompis till Klarna: Starbucks, som gör pengar på att folk köper saker de aldrig får. Men den bästa affärsidén av det slaget måste väl vara gymmen, som folk betalar av samvetsskäl för, utan att sedan utnyttja. Susanna har också sett två skådespelare ta ett riktigt roligt lögndetektortest på vanityfair och undrar varför vi är så ointresserade av sanning. Tillit, konflikträdsla och lite annat är sådant vi kommer fram till. Den jättelika svindelskandalen i Minnesota, främst bland de med somaliskt ursprung är fascinerande. Det kan ha förskingrats miljardbelopp som närmar sig Somalias BNP. Att den misstänkte styckmördaren "Wilma" Andersson skapar oro i rättsväsendet på så sätt att de inte vet om de ska kalla honom "hon" eller "han" är inget gott tecken. Sofie Löwenmark skriver strax bra om det i Fokus. Och nu verkar det snarare vara kommunala skolor, inte friskolor, som ger glädjebetyg, men ingen skriver om saken. Måste Jan Emanuel var med i alla SVT:s program? Och Henrik Jönsson har en källa som säger att SVT valde Palestinasktivisten Gina Dirawi att leda Melodifestivalen för att blidka intern opposition som ville se en bojkott. Sant? Vem vet, men det är i alla fall sannolikt. Och Nicky Haslam, med ett ofelbart sinne för det estetiska och stilfulla, berättar i Times om skillnaden mellan det vulgära och det förfinade. Passa på att uppgradera er, possums! Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Vi har ritat skattkartor, men saknar skatter. Blir inte journalister snurriga av att kalla mördaren Paulus/Lily Abdelshahed "hon", men ändå kalla "henne" för pappa? Hur långt ska detta gå? Det är grundläggande fel att låtsas att vi kan diktera att andra ska uppfattas oss som vi själva vill. Det är att förneka hur social samvaro fungerar. Vince Gilligans serie Pluribus har många inspel som känns samtidsrelevanta. det finns t ex lite av AI här. Kul historia om hur Los Angeles bytte lampor och därmed färg. Peggy Noonan konstaterar att musik inte har melodier längre. VAd säger det om vår tid? Susanna redogör för sin biograf-biografi, det vill säga sina minnen av biobesök från riktigt ung ålder och framåt: husmorsfilmer, Beatles och Bullitt. Det öppnas nya biografer och de är nog som Capitol och Fågel Blå: fina och en aning högtidliga ställen, inte Filmstadsfabriker. Svenskt godis gör amerikansk succé. Chris Rea har kört hem till julen för sista gången. Vi lyfter på hatten för gamla Stockholmsfilmer: kommer hatten tillbaka? Och bra observation av Marcus Lundblad-Joons i Svenska Dagbladet: Kungsgatan mitt i Stockholm har blivit ett vildmarksstråk. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Stålspåren i golvet på Centralen är till för att hjälpa synsvaga, har vi lärt oss. Novus verkar visa att SD är inne i en andra andning. Expressen redovisar importerad kriminalitet i form av våldtäkter inom hemtjänsten. Ruggigt. Susanna dömer ut Estoniautredningen som statlig gruppterapi. Vi minns med glädje att vi har en härlig bok, Life at the top, om de finaste penthousevåningarna på Manhattan. Har man inte råd att bo där kan man åtminstone läsa om lyorna och titta på dem. Vanity Fairs stora artikel om Trumps stabschef Susie Wiles är fantastisk att läsa. Men varför talar hon så frispråkigt? Peggy Noonan tror att Wiles gjort misstaget att vilja bli förstådd. Vi undrar om hon inte vill ta ut lite distans, därför att det börjar gå lite knackigt för Trump. Liberalerna vill ha litteraturämne i plugget. Susanna applåderar. Johan är förvånad över att det inte redan finns. Veckans i särklass mest smaklösa: samma dag som judar mördas i Sydney publicerar Sydsvenskan ett stort, helt okritiskt idolreportage över Palestinaaktivister i Malmö. Bland dessa en person engagerad i organisationer närstående till Muslimska brödraskapet. Alltså just sådana personer som gör att judar flyr Malmö. Hur kan en sådan ohederlig partsinlaga leta sig in på nyhetsplats? Någon har helt förlorat greppet på tidningen. Man kanske ska tänka mer på mineraljakten och Bergsstaten. Årets jultips är att pryda bilen med en krans. Johan gläder sig åt att ha fått en sändning Steve Roper och Mike Nomad. Och julfilmen ni inte vill missa är Holiday Inn, med Bing Crosby, Fred Astaire och Irving Berlins musik. Hotellkedjan tog sitt namn av filmen. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Veckans ord är biofobi. Om man ogillar naturen, som vi gör, är det tydligen en psykisk åkomma. Folkhälsan kräver behandling. Jonas Bonnier ska bli kolumnist i Expressen, där Bonniersläktingen Cecilia Hagen nästan är den ende icke-anställda kolumnisten nu. Måste man vara en Bonnier för att få kolumnplats nu (säger sparkade Johan surt)? Claes de Faires nya roman "Att gå på teater" är rolig och skickligt retsam. Den ogina (Johan använder mot sin vana ett riktigt fult ord) recensionen i SvD avslöjar recensenten, Ylva Lagercrantz Spindler, som en humorlös försvarare av ett tunnhudat kulturetablissemang. Varför är metallstavar nitade i golvet på Centralen. Den som vet, berätta. SvD:s fotograf Magnus Hjalmarson Neideman för Tomas Oneborgs vana vidare att lätta upp trista bilder med en hund. Tingsrätten säger att det är OK att klimataktivister vandaliserar konst - dags att skippa politiska nämndemän. Krister Thelin, göt din plikt. Vi var på den betydligt mer exklusiva Fokus julmiddag, inte Nobelfesten, men vad var det för "värdebaserat budskap" som fanns på Nooshi Dadgostars klänning, som gjorde att hon till sist valde en annan klänning? Amnesty International har till sist kommit på att Hamas begår övergrepp. Grattis. Varför flabbar folk så mycket i andra poddar? Borde vi också göra det? Åsa Wigforss, akademiledamot, flabbar å andra sidan inte alls. Hon påminner Johan om vad som en gång sades om Karl Popper, apropå hans klassiker "The open society and its enemies": "The open society by one of its enemies". PM Nilsson går i clinch med henne i DN. Och DN går till generalangrepp på Fokus i dag: Fokus är något slags nazistiska sionister, tydligen. De är så fasligt arga över att världen inte ser ut som de önskar att den gjorde. Det blir rätt trist debatt av det. Thomas Friedman, däremot, intressant när han lyfter fram antropologi och psykologi, snarare än politik och ekonomi, som verktyg för att förstå världen. Katarina Barrling gjorde något liknande i sin fortfarande djupt intressanta doktorsavhandling. Trump vill knäcka Europa och Skatteverket förmanar oss att köpa rätt gran. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.