HakeliusPopova

Kan jurister skämta? Den domare som hette Blofeld och mötte en advokat som hette Bond gjorde det. Vi har sett produktionsbolaget A24:s storfilm om bordtennis Marty Supreme och är mycket förtjusta. Timothée Chalamet kan trots sitt löjliga namn både övertyga som Dylan och pingisstjärna, storyn är kaotisk, utan att förlora publiken och musikvalen modiga, men funkar. Vi såg filmen på Labia Theatre, den klassiska biografen i Kapstaden som ligger i det som var italienska ambassadens balsal. Uppnämnd efter en sydafrikanska, Ida, som gifte sig med en italiensk ambassadör och prins. Idas pappa var en så kallad Randlord — motsvarigheten till rövarbaron — som köpte sig en titel av Lloyd George. Det blev skandal. Richard E Grant gick ofta på Labia när han var i Kapstaden. Svenska filmbranschen gnäller vidare, helst på kulturministern. Kan de inte ta sig samman och göra något åt att svenska filmer är så ängsliga och filmfolk så trist mainstream istället. Det handlar knappast om pengar. Vi hoppas Stellan får en Oscar. Ruben Östlund borde synas mer. Jenny Stjernströmer Björk på Netflix lovar storsatsning på Sverige. Och dödar strömning verkligen bion? Ökar den inte också det kvalificerade filmintresset? Det var en dålig vecka för oppositionen. MP vägrar regering med kärnkraft, V vägrar regering utan V, C vägrar regering med V och Magdalena Andersson har mindre förtroende än Jimmie Åkesson. Inte underligt att Magda vill göra upp med Moderaterna om allt i förväg. Johan gillar ändå valrörelsen, så här långt. Bengt Jangfeldt skriver i Svenskan om att ryssarna tidigt lärde sig att exportera sina intellektuella, för att bli av med dem. Då blir inte mycket till opposition kvar. Johan har slagits av likheterna mellan Trump och Idi Amin. Nobelcentret väcker berättigad kritik. Vad är det för fel på arkitekterna? I Kapstaden är det en finfin arkitektonisk blandning. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Vi kan inte låta bli att gotta oss åt att slippa snön här nere i Kapstaden. Vill ni kolla hur vi har det, googla "This is Manhattan in Cape Town" och kolla på airbnb eller booking.com. Nick Cave ska ställa ut sin djävulskeramik i Stockholm. Och sedan ger vi oss på den första av två Trumpmanglingar. Han verkar helglad över att få nobels fredspris i andra hand, men Grönlandsfrågan börjar mobilisera republikaner som inte tappat vettet. Virtanen skriver svängigt i Fokus m risken för en del högermänniskor att hetsa in i landsförräderi, bara för att de vill ge en annan bild av Trump. Kul att få se lite av den storrökande Lars Løkke Rasmussen igen. Vi såg partiledardebatten och Susanna hade hoppats att man kunde slippa få höra det dumma med "mäns våld mot kvinnor" åtminstone från den borgerliga sidan, men se det gick inte när regeringen ska positionera sig. Borde vi inte ha klarat av det där när kvinnojourerna inte ville ta emot lesbiska misshandelsoffer för 20-30 år sedan, eftersom de var slagna av kvinnor? Vi sörjer Sven-Harry Karlsson som gick ur tiden - en stor konstsamlare och konstkännare som gjorde något åt att det finns för få museer genom att starta ett eget med bland andra Lage Lindell och Dan Wolgers. Johan förbereder sig för Christopher Nolans filmatisering av Odysséen med Matt Damon i huvudrollen genom att läsa om Ingvar Björkesons översättning från 1995. Lika lysande som då. Och så kommer en nu säsong av The Industry på HBO, värd att se för rollfigurerna. Hur är det egentligen med alla nya/förlängda straff? Har någon koll längre? Och så en andra våg med Trump: Peggy Noonan i Wall Street Journal jämför med Gudfadern och påstår att Trump är en blandning av de tre Corleonebröderna Michael, Sonny och Fredo. Och New York Times har kartlagt hur lång tid det tagit för presidenter att få sina namn på byggnader, sin feja på pengarna och så vidare: oftast åratal efter avslutad mandatperiod, undantaget den mördade Kennedy, men Trump fixar det när han fortfarande är i tjänst. Thomas Steinfeld gör i Svenskan förtjänstfullt upp med kommissarierna på museerna som skymmer konsten med sina politiska föreläsningar och Johan är färdig med manuskriptet till boken om Nidbildens historia. Fråga om Sydafrika till nästa gång! Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Vi har landat i Kapstaden. Efter något dygn gjorde vårt bagage det också. Tack BA. Hur smart är det med den här digitaliseringen av allt? En god man undrar. Några pansarsoldater har digitaliserat sig själva, istället för att vänta på byråkratin. Inga-Britt Ahlenius och tjänstemannaansvaret väcker massor av reaktioner. Det gör förstås också skotten i Minneapolis. Det börjar inte kännas långt borta med ett nytt amerikanskt inbördeskrig. Det här året kommer att bli en prövning. Vi minns Erik Wellander och riktig svenska, för sådan finns faktiskt. Och klan man äta ägg offentligt? I så fall var. Svenskan har undersökt saken. Barnfängelser kanske är det bästa som kunnat hända barnen. Måste vi höre ett "han är gravid" igen? Och vi hade kul när vi såg om Catch me if you can. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Först lite influensagnäll, eftersom Susanna varit sjuk och vi fått avboka allt. Utom fyrverkerierna, som kom till oss, tack för det! Susanna har läst den fantastiska historien om The Shed in Dulwich, den hippaste restaurangen i London, förutom att den inte fanns. Det var ett experiment i hur folk vill bli lurade, om de läser något som verkar statusstarkt på nätet. Det påminner om Joaquin Phoenix film I'm still here, där han låtsades bli tokig och trodde att folk skulle fatta fejken, men det gjorde de inte. Vi har sett en annan film med samma titel men helt annat tema: den sanna historien om en brasiliansk ingenjör som arresteras och "försvinner" under militärdiktaturen på sjuttiotalet. Kan rekommenderas, mycket bra drama. Susanna har hittat en kompis till Klarna: Starbucks, som gör pengar på att folk köper saker de aldrig får. Men den bästa affärsidén av det slaget måste väl vara gymmen, som folk betalar av samvetsskäl för, utan att sedan utnyttja. Susanna har också sett två skådespelare ta ett riktigt roligt lögndetektortest på vanityfair och undrar varför vi är så ointresserade av sanning. Tillit, konflikträdsla och lite annat är sådant vi kommer fram till. Den jättelika svindelskandalen i Minnesota, främst bland de med somaliskt ursprung är fascinerande. Det kan ha förskingrats miljardbelopp som närmar sig Somalias BNP. Att den misstänkte styckmördaren "Wilma" Andersson skapar oro i rättsväsendet på så sätt att de inte vet om de ska kalla honom "hon" eller "han" är inget gott tecken. Sofie Löwenmark skriver strax bra om det i Fokus. Och nu verkar det snarare vara kommunala skolor, inte friskolor, som ger glädjebetyg, men ingen skriver om saken. Måste Jan Emanuel var med i alla SVT:s program? Och Henrik Jönsson har en källa som säger att SVT valde Palestinasktivisten Gina Dirawi att leda Melodifestivalen för att blidka intern opposition som ville se en bojkott. Sant? Vem vet, men det är i alla fall sannolikt. Och Nicky Haslam, med ett ofelbart sinne för det estetiska och stilfulla, berättar i Times om skillnaden mellan det vulgära och det förfinade. Passa på att uppgradera er, possums! Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Vi har ritat skattkartor, men saknar skatter. Blir inte journalister snurriga av att kalla mördaren Paulus/Lily Abdelshahed "hon", men ändå kalla "henne" för pappa? Hur långt ska detta gå? Det är grundläggande fel att låtsas att vi kan diktera att andra ska uppfattas oss som vi själva vill. Det är att förneka hur social samvaro fungerar. Vince Gilligans serie Pluribus har många inspel som känns samtidsrelevanta. det finns t ex lite av AI här. Kul historia om hur Los Angeles bytte lampor och därmed färg. Peggy Noonan konstaterar att musik inte har melodier längre. VAd säger det om vår tid? Susanna redogör för sin biograf-biografi, det vill säga sina minnen av biobesök från riktigt ung ålder och framåt: husmorsfilmer, Beatles och Bullitt. Det öppnas nya biografer och de är nog som Capitol och Fågel Blå: fina och en aning högtidliga ställen, inte Filmstadsfabriker. Svenskt godis gör amerikansk succé. Chris Rea har kört hem till julen för sista gången. Vi lyfter på hatten för gamla Stockholmsfilmer: kommer hatten tillbaka? Och bra observation av Marcus Lundblad-Joons i Svenska Dagbladet: Kungsgatan mitt i Stockholm har blivit ett vildmarksstråk. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.