Somna med Henrik

Välkommen till en timme där jag är lite hes. Det kanske inte hörs, men det känns som att jag har ett ettans sandpapper över rösten. Jag klarar inte av att lyssna på gamla avsnitt av Söndag med Henrik, för där låter jag så ung att det är helt galet. Hur mår du? Hur mår du på riktigt, Somna? Det där du gjorde idag och kände att du var dålig på? Jag tycker att det är helt perfekt. Att vara dålig på något betyder ju att du inte är färdig, och ingenting börjar färdigt. Ändå belönar vi hela tiden illusionen av att kunna allt och aldrig tveka.

Jag hjälpte min lillasyster Erika att flytta, tillsammans med en av mina bröder och ett ex till henne. Jag lyfte klantigt, min bror sa att jag måste ta tag på ett annat ställe, och jag kände en våg av förnedring. Han är tolv år yngre än jag, men i min inre värld är han fortfarande en liten pojke. Hjärnan började genast dikta upp argument för varför jag hade rätt, fast det inte spelade någon roll. Det tar mig tillbaka till gubbarna som stod runt en byrå och bestämde sig med ett par korta ord, medan jag fjomsade runt och sa konstiga saker. Det kommer från barndomen, när jag försökte hjälpa pappa med saker. Nu förstår jag att han också brottades med tanken om att vara en riktig karl. Jag har alltid känt mig så dragen till riktiga karlar. Jag vill vara med dem och vara en av dem. Men jag är för spattig, mina känslor är överallt.

En sommar skulle jag bjuda hela teamet på middag i trädgården hos en äldre vän, en varm och älskansvärd man som lever i en fåra, medan jag är som vatten som rinner ut över en sandstrand. Jag gick där och småsjöng om att det kändes som höst i luften, medan jag hela tiden kände att jag var i vägen. Efteråt vågade jag berätta för honom hur jag såg upp till honom, och att jag kände mig fånig och omanlig. Han sa att han inte hade en aning, det märks inte att du mår sådär.
Jag tappar tråden för jag faller tillbaka i tiden. Jag undrar vad vi som övertänker har för funktion. Det måste finnas ett skäl till att evolutionen inte har prioriterat bort oss. Kan det vara vi som har tänkt ut de nya grejerna, skött de abstrakta värdena och gett kulturen vingar? Mitt i allt kände jag mig plötsligt som på en scen och höll nästan på att slänga mig över mixerbordet för att stänga av inspelningen.

Jag vill att du lägger ut din tankeverksamhet på entreprenad hos mig en stund, som att du lägger ifrån dig dina känslor på en hylla. Du har en tung resväska, du slänger upp den på hyllan som är gjord för just den sortens väska, och så länge du reser ligger den där och håller sig i schack. Livet är ett varuhus, och du går där med en tom vagn framför dig. Vid bananhyllan kommer en känsla krypande, klättrar upp på din rygg och klamrar sig fast. Den viskar i ditt öra: tänk om. Sedan kommer ett scenario som hugger som en dolk i bröstet. Då kan du vänligt men bestämt ta tag i känslan och lägga ner den i vagnen. Hade jag haft en sådan vagn när jag bar stolar över min väns gårdsplan hade jag kunnat se gården, och njuta av att gå där med honom och äta lunch efteråt.

Jag är glad att min vän vågade låta mig vara som jag var. Det hade inte behövt bli så, om det hade varit en man som jag upplevde som väsensskild från mig. Som min farfar, som jag bara träffade två gånger. Han sa att han inte tyckte om barn. Han skrev dagbok från 1922 till 1987, mest om väder, bilar och kvinnor, men också om ensamheten. Jag undrar om han var som jag, en som inte kunde stanna i tanken och därför aldrig stannade i sitt liv. Vad har jag ärvt av honom, och vad av pappa?

Sov gott nu Somna.

Mer från Somna med Henrik: https://somnamedhenrik.se/
Mer om Henrik: https://www.henrikstahl.se/
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Jag sitter i äventyrsvargen med händerna knäppta i knät och högra benet över det vänstra, i det närmaste ett enda rakt streck i fåtöljen. Det finns inget som sticker ut. Häromdagen såg jag mig själv i tunnelbanefönstret och jag såg så liten ut. Jag har lärt mig att gilla att vara minst, en liten gestalt varur det kommer stora saker. Det späddes på under scenskolan, när jag gjorde en föreställning och någon sa det om mig. Men med åren har självbilden nyanserats och jag har fått inse att jag inte är någon pyssling. Nu har jag vant mig vid att vara en normalstor människa, och då gör det ändå ont när jag plötsligt ser så liten ut igen.

Jag är inte ensam här i äventyrsvargen. Det sitter en elvaårig Hanna Zetterberg här, inte den faktiska utan bilden av henne på omslaget till Tage Danielssons bok När Ronja Rövardotter blev film. Det finns även en dalahäst här inne, med ett öga på vardera sidan av huvudet. Då måste jag tänka till. Var sitter egentligen en hästs ögon? Jag har sett tusentals hästar, men aldrig stannat upp och reflekterat. Jag har aldrig levt med en häst. Tänk en häst med ögonen framme i pannan, det hade varit ett jättekonstigt djur, och man hade nog känt både stress och rädsla inför det.

Jag tar med dig till en sommar när jag var ung. Jag hade sommarlov från scenskolan, var i en djup kris och tyckte att jag var värdelös som skådis. Min bästis Marcus bjöd upp mig till TV Åre, där vi gjorde lokal-tv för turister. Ett av reportagen var en ridtur med islandshästar upp i fjällen, och för att få vara med påstod jag att jag kunde rida. Jag ljög. Därför ska jag berätta en historia där jag någon gång ljuger, och ditt uppdrag, Somna, är att höra var det går över från sanning till saga.
Vi åkte i en jeep till en gård, jag, Anna och Marcus. De frågade om jag sadlat en häst någon gång. Då var jag ärlig och sa nej, men sen ljög jag och sa att jag hade ridit mycket. Jag förstår inte hur jag vågade. Kanske var det lite prestige. Hästarna var redan sadlade när vi kom och tanken var att vi skulle upp i bergen. Det var små islandshästar, och med oss hade vi en guide. Jag hade ett stort tungt kamerastativ på ryggen med ett balsnöre som skar in i bröstet. Jag var rädd att jag skulle behöva vara tydlig och lite taskig mot hästen, men det var inget problem, för den visste precis vad den skulle göra. Det var som i en barndomsfantasi. Jag började känna mig cool på hästen, på samma sätt som när jag var ny i Stockholm och åkte tunnelbana. Vi kom upp på berget där vi skulle pausa och filma en intervju med guiden. Vi gjorde upp eld och drack kaffe ur termosar, och det kändes som i Ronja Rövardotter. Det blev mörkt och vi slog upp tälten. Jag och Marcus delade tält. Det var mysigt, men jag sover aldrig riktigt bra. Hästarna hade stått och betat under natten.

Dagen efter var jag den som kom upp sist. Vi red vidare mot en ännu högre topp, och plötsligt hördes det i skogen hur det knakade. Guiden tecknade åt Marcus att ta fram kameran. Ut ur skogen kom en älgko med tre kalvar, så nära att vi kände doften. Älgen tittade på oss och alla stod helt stilla. Jag hann inte bli rädd. Sen vände hon in i skogen igen, och då såg jag att vår guide grät. Vi grät lite tillsammans medan Marcus filmade. Vi red i flera timmar, utan några stigar, och jag förstår fortfarande inte hur guiden hittade. Till slut kom vi fram till toppen, och där hade guiden en överraskning, en kollega. Det var Evert Ljusberg, president i Jämtland vid den tiden. Han hade gjort upp en eld och berättade sagor och skrönor för oss, och vi filmade allt. Jag intervjuade honom och insåg hur dålig jag är på att intervjua folk, för jag började tänka på andra saker medan han pratade. När mörkret kom åkte Evert hem. Guiden tog fram ett munspel, och sen kom knotten. Tältduken blev en trygghet. Vi sov djupt och gott.

God natt och sov så gott.

Mer från Somna med Henrik: https://somnamedhenrik.se/
Mer om Henrik: https://www.henrikstahl.se/
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Det är en lite plågad Henrik som pratar med dig just nu. Jag har nackspärr, det händer ibland. Vilken sida av nacken det gäller tänker jag hålla hemligt. Av alla tusentals saker jag berättar i den här podden väljer jag att behålla just det. Det började när jag var tonåring. När klockan ringde skulle jag vrida mig om för att stänga av den. Jag fick gå runt i en ful polotröja en hel vecka för att hålla nacken varm, och jag minns att mitt huvud satt snett. Nästa gång var jag vuxen och på turné med min bror och ett band. Aningen toxinerad försökte jag limbogå under ett räcke för att hinna med spårvagnen. Sedan dess har nackspärren kommit tillbaka med tätare och tätare intervaller. Numera räcker det att jag andas in lite för häftigt för att den ska komma.

Idag ska jag intervjua Vän av Ordning. Det är den som skriver arga lappar i tvättstugor och hissar. Igår väcktes jag och min dotter av borrande klockan 09:10 en söndagsmorgon, och i hissen satt en prydligt handskriven lapp om hänsyn. Jag höll med i sak, men jag skulle aldrig skriva och sätta upp en sådan lapp. Jag skulle bara bli argare av att se den hänga där. Efter någon timme var lappen borta. Det är inte värt det för mig att hålla igång konflikter, det ger mig ångest. När jag hyrde lägenhet inne på Södermalm fick jag lokaltidningen varje helg. En gång för många år sedan la jag min tidning i grannens brevlåda, så att han fick två. Efter en stund började ångesten växa, för tänk om grannen förstod att det var jag. Veckan efter låg det två tidningar i min egen brevlåda, och då blev jag ännu räddare. Det är inte praktiskt möjligt att agera på varje sak som irriterar en. Det är väldigt få som ligger på sin dödsbädd och är arga på den som borrade klockan 09:10 en söndagsmorgon.

Jag bjuder in Vän av Ordning. Han är överraskande kort och liknar lite Lilla My. Han står med armarna i sidorna och har samma klänning som hon, och håret är uppsatt i en knut rakt upp på huvudet. Får jag bara säga en sak om Lilla My? Jag tycker så mycket om henne, och hon fick mig att förstå att en huvudperson inte måste vara fullt sympatisk. Vän av Ordning säger att han är ordningens vän, och att det automatiskt gör honom till oordningens ovän. Han har alltid varit rädd för kaos. Egentligen är allt kaos, och det finns ingen ordning i verklig betydelse, bara små bubblor av ordningsillusioner. Det han vill är inget mindre än att ändra på universums lagar, och han har valt att börja i roten, med termodynamiken själv. Allt strävar mot oordning, och Vän av Ordning tycker att det är mer effektivt att angripa det direkt. Till slut kommer han fram till att det är omöjligt att ändra på faktumet att allting strävar mot oordning.

Efter det följer en sorgeperiod, där Vän av Ordning oestetiskt sörjer att världen inte går att styra och att barnets illusion om att allt går att påverka är borta. Nu har sorgen glesnat som en skog som blir en äng. Han hoppas att han hinner växa där, bli bättre på att vänta in saker och ha mer mod med sig när nästa skog kommer. Kaos och ordning. Allting är ordning eller allting är kaos beroende på hur man ser det. En äng är också en skog, bara man är liten nog. Nästa gång du ser en lapp i tvättstugan eller hissen är det en Vän av Ordning som skrivit den, en av dem som vågar stå för det vi alla är: sönderfallande sandslott som kämpar för att hålla balansen mellan ordning och oordning. Sånna ska vi ta hand om.

Godnatt.

Mer från Somna med Henrik: https://somnamedhenrik.se/
Mer om Henrik: https://www.henrikstahl.se/
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Välkommen ner i mörkret med mig. Du behöver inte lyssna, utan du kan bara trycka på play och följa mina tankar i den mån du tycker det är givande.
Idag ska jag bjuda in en grävling som jobbar i gruvan. Han heter Peder Higgsfeldt och tycker att jag är löjlig. Jag har aldrig haft en gäst som attackerat mig så tidigt. Peder är här för att stoppa mig, eftersom jag är som ett framrusande tåg utan bromsspak. Han påminner mig om att allt när som helst kan ta slut. Varför sitter det en grävling som jobbar i gruvan i Äventyrsvagnen och läxar upp mig?

Peder jobbar som benbrytare i en benbrytargruva. Man kan bryta vad som helst i en gruva. Man kan bryta löften, bryta upp förhållanden, bryta med sina föräldrar, bryta bröd och bryta boråsbaserade bassister. I den här gruvan bryter de ben, men inte sina egna. Det är ben från forntida varelser, som sedan säljs vidare till samlare.
En gång spelade jag pjäsen Väderflickans milda makt, med en regissör som jagade äkthet. Efter en föreställning för testpublik ställde sig en man i tjugoårsåldern framför mig. Han tyckte att jag hade kalla ögon och en kall röst och frågade hur jag vågade stå där. Han ville inte gå därifrån och vek aldrig med blicken. Jag försökte rannsaka mig själv och kom på Salve, där någon ringde in finklädd och vi sa “åh vad kul” fast det var en begravning. Jag kom också på den gången vi gick ut i direktsändning utan att veta om det och sprang runt och gjorde grimaser i bild.

Peder sitter på en stol i Äventyrsvagnen som egentligen inte finns. Den står där mitt lilla sideboard står, med dalahästen, datorn och en brödkavel. På brödkaveln står det “För husfriden”. Den är en av de få sakerna jag tog med mig från mormor och morfar, och den hängde i finrummet där vi bara fick vara när det var fest. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med den, men den är ett minne för mig. Mormor dog 2003 och morfar dog 2023. Han gick vidare med en ny kvinna, men ligger ändå i graven med sin första hustru, under en sten där det står att de möts igen. Det får mig att fundera på vad den sanna kärleken är. Det här är inte färdiga tankar, men om det bara finns en enda stor kärlek, Somna, då vill jag inte vara med. Det är en outhärdlig tanke.

Peder tycker faktiskt lite synd om mig nu. Han vet att jag stod och grät vid mormor och morfars gravsten, och han tycker att jag tjatar om att jag gråter hela tiden. Det är som det är. Jag stod i alla fall där framför graven och pratade med dem. Jag blev fem år, berättade om mitt liv och mina känslor, och när jag hörde min egen röst hörde jag hur dalmålet kom tillbaka som när jag var liten. Jag stod kvar länge i regnet, och sedan gick jag snyftande tillbaka till bilen.
Peder avbryter och påminner mig om att han är här för att kritisera mig. Jag påpekar att han inte har gett mig någon konstruktiv kritik. Då hoppar gruvgrävlingen på mig och tar strypgrepp, och jag puttar tillbaka honom. Han berättar mer om livet i gruvan. Jag säger att han är löjlig, och då attackerar han igen. Han hugger, river, biter och sliter. Till slut har Peder tröttnat och vänder sig till dig, Somna, och undrar om det verkligen finns plats för Henrik Ståhl. Sedan avslutar han avsnittet åt mig och bär ut mig ur studion.

Godnatt.

Mer från Somna med Henrik: https://somnamedhenrik.se/
Mer om Henrik: https://www.henrikstahl.se/
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Nu öppnar jag dörren. Jag har pyntat här inne och gjort fint, som när man var liten och det var jul. Jag minns att mamma var väldigt anfäktad veckan före jul. Allt skulle göras med egna medel och bli perfekt. Det är synd att jag inte tycker om julen längre. Den har dött för mig. Jag har ändrat åsikt, och det får man göra.
Det lärde jag mig av min klasskamrat Melika på scenskolan. Hon sa att man får tycka en sak och sedan ändra sig, utan att det är något fel. Det är som att vi tror att den som byter åsikt är svag. Varför ska vi tycka samma sak hela livet?
Förr blev jag ofta inbjuden till debattprogram om mobbning och barnkultur, och jag tackade alltid nej. Jag har aldrig förstått värdet av tv-sända konflikter. Det är som att direktsända ett sår. Det ingår ju inte i konceptet att man ska komma fram till något. Jag skulle vilja se ett debattprogram där någon säger: “Där har du faktiskt en poäng, det har jag aldrig tänkt på.”

Så nu tänker jag räkna upp några saker jag har bytt åsikt om. Den första är vad framgång är. När jag var yngre trodde jag att den som var ständigt upptagen var framgångsrik, och jag strävade efter ett fullbokat liv. Idag tycker jag att det är ganska sorgligt. Att vara fri är framgång om något. Jag har också bytt åsikt om religion. Jag är uppvuxen i katolska kyrkan, och det var exotiskt. Jag växte upp med bilden av att det blir som det blir, att det blir vad Gud vill. Jag känner mig fråntagen något när man lägger allt i hans händer. Som barn var jag troende, mest för att jag inte riktigt vågade vara något annat. Kyrkan som plats har jag däremot inte lämnat. Jag känner mig fortfarande väldigt hemma där. Det gäller känslor också. När man gjuter sina åsikter i sten blir de farliga, och det blir känslor också. Förr stannade jag ofta upp med frågan: tänk om det inte är sant det jag känner? Idag tänker jag att en känsla är vad den är. Jag har bytt åsikt om män, andra män. Jag har aldrig känt mig som en del av någon manlig gemenskap, och som ung föraktade jag män som tuppades i grupp. Idag tycker jag att det är viktigt att prata om vad manlighet är. Jag har också ändrat mig om att läsa vad som skrivs om mig på internet, till exempel på Flashback. Det behöver jag inte längre.

Och nyligen har jag bytt åsikt om universum. Det är något jag är mitt inne i, och det är smärtsamt. Jag har alltid trott att det finns en given händelseutveckling, att allt som har hänt är menat. Nu håller jag på att skala av mig den tron. Jag har ingen kontroll, och det finns ingen given händelseutveckling. Det är som att bli avsläppt naken på en parkeringsplats en tidig, regnig morgon. Höstlöven blåser över asfalten, och tunga kråkor kämpar sig upp från cykelställen med några kraftiga vingslag. Bilen som släppte av mig har åkt vidare, och det gör ont att tänka på den. Jag vet inte vart jag ska gå, så jag börjar sätta fötterna mot skogsbrynet, där det kanske finns mossa att krypa ihop på.

Mer från Somna med Henrik: https://somnamedhenrik.se/
Mer om Henrik: https://www.henrikstahl.se/
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.