Somna med Henrik

Hej och välkommen till Somna med Henrik, mitt lilla bidrag till den strida ström av innehåll som världen är full av. Jag tänkte på det här om dagen, undrar om det finns någon motsvarighet i mänsklighetens historia? Jag lovade mig själv att inte prata om det, men jag fick ett minne från när jag var liten och satt i en fåtölj och inte hade något för mig. Det var tyst. Det är som att slå ner en förankringspunkt i sin egen samtid och bottna känslomässigt. Men det som slog mig var: jäklar vad jag har sprungit sedan jag blev vuxen.
Idag ska jag berätta historien om Anna Korp. Igår var vi några stycken ute i skogen och tittade upp mot himlavalvet, för vi hörde en korp. Korpar är respektingivande. De är kloka. Den där blåskimrande svärtan man hittar hos en vuxen korp är magisk. Därför vill jag berätta om Anna Korp, jag vet inte varför än.

Klockan är tjugo över fem på eftermiddagen och Anna Korp står i hallen med jackan på. Hon har precis kommit hem. Bussen släppte av henne vid Konsum och hon gick uppför backen. Nu står hon på hallmattan med väskan över axeln. I köket brummar kylskåpet. Vanligtvis sätter hon sig på golvet i hallen med ryggen mot skohyllan, jackan på och väskan i knät. Där kan hon sitta i mörkret, med bara ljuset från trapphuset, i ungefär fyrtio minuter, ibland längre. Idag gör hon något annat, hon vet inte varför. Hon tittar på Mikaels skor som hon så länge tänkt slänga. Sedan öppnar hon dörren, går ut och smäller igen den utan att låsa.

Något är på väg att hända nu, något som avgör allt. Hon går förbi Konsum, macken, tandläkaren och konditoriet. Hon säger högt att hon har så tråkigt. Anna är 38 år och flyttar saker från ett Excelark till ett annat. Lastbil nummer 14, med den ständigt besserwissriga Torbjörn Fälldin bakom ratten, åker förbi. Hon låtsas inte se. Telefonen har bara 11 procent. Hon tänker på Mikael. Han hämtade sina saker i mars. Kartongerna stod i hallen i två veckor innan han kom, och det var sista gången de sågs. Hon har inte gråtit. Hon kommer fram till en grönmålad busskur med plåttak, där någon har ristat in Jens plus Elinor och en annan har skrivit NEJ bredvid. Hon sätter sig på bänken och tittar ut. Vägen är tom åt alla håll. Så knastrar det i gräset bakom kuren, och något kommer in. Där står en räv med huvudet på sned och svansen tungt mot marken. Räven kommer in i busskuren. Det borde den inte göra, och det vet Anna. Räven talar med Annas röst, och det är något med den som är väldigt bekant. Räven är Anna. Tur att de är två och att det inte behövs annat än att vänta. Anna hör sin egen andning och räven andas i samma takt. När Anna förstår att räven är hon, börjar hon gråta. Sedan går de tillsammans längs vägen.

Jag får aldrig riktigt sagan att flyga och jag har somnat två gånger medan jag pratade. Jag hoppas att du sover nu, kära Somna. Nästa vecka är det dags igen. Godnatt.

Mer från Somna med Henrik: https://somnamedhenrik.se/
Mer om Henrik: https://www.henrikstahl.se/
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Hej Somna. Välkommen hit till denna utopi, detta låtsasuniversum. Förr om åren spelade jag ett tv-spel som hette Resident Evil. Det var så otäckt att jag ibland la ifrån mig kontrollen. Men ibland kom man in i ett rum med en skrivmaskin där det spelades lite ledsen musik, och då visste man att här var man säker. Här kunde man spara spelet.
I det här avsnittet har jag ett uppdrag. Min dotter Harriet har gett mig en titel. Människor som jobbat nära podden i många år säger att jag måste fånga generation Z. Det finns några av er som lyssnar, men ni är inte så många. Jag får höra att jag ska nå er genom TikTok, och det försöker jag. Eller att jag ska ta in gäster som Anis Don Demina. Det hade säkert gett massor av nya lyssnare, men de hade bara lyssnat på ett avsnitt. Jag tror inte att tusen nya lyssnare på ett avsnitt skulle lösa något långsiktigt för mig. Därför har Harriet gett mig en titel till avsnittet: Golden Dubai Chocolate Labubu. Jag ska säga Golden Dubai Chocolate Labubu flera gånger för att nå målgruppen.

Harriet har också gett mig en lista med massor av ord, och jag ska försöka förklara dem ett i taget. Strawberry Matcha, Korean Skincare, Zara Larsson, polka dot. Dubai-choklad har tahini i sig, tror jag, och är grön inuti. Labubu är ett litet monster, och det finns sådana som är gjorda av 24 karats guld. Man köper en och vet inte vilken man har köpt. Tidigare fanns något liknande som hette L.O.L. Surprise. Det får mig att minnas hur det var när jag själv var liten och önskade mig saker, och fick höra: “Tror du att jag är gjord av pengar?” Jag har alltid köpt allt Harriet har pekat på, jag har aldrig kunnat säga nej till henne. Nu har hon blivit någon som själv säger nej till mig när jag erbjuder henne saker eller möjligheter. Jag minns också när vi köpte en L.O.L. Surprise. Hon blev så glad, och när vi kom hem och öppnade den var det en figur hon redan hade. Då blev hon ledsen.

Sen har vi koreansk hudvård. Det är faktiskt något jag är lite intresserad av, helst ansiktsmasker. Det kanske har med någon ålderskris att göra. Det är snigelslem, risvatten och serum. Jag tror att jag tycker om det för att det var något Harriet och jag kunde göra tillsammans när hon var yngre. Sen kommer Strawberry Matcha och Birthday Cake Flavour med 20 gram protein och inget tillsatt socker. Det skrämmer mig, den där proteinhetsen och att allt ska vara utan socker. Det är som att maten har fått ta för stor plats, och precis som med sömnen ska vi maxa allt hela tiden. Då förfaller ju njutningen med att leva. Så kommer Zara Larssons Midnight Sun. Jag förstår inte varför den har blivit populär nu, albumet är ju ett år gammalt. Men jag måste säga att det är en låt som fastnar, alla kan den.
Sen har vi crumble cookies. Det är också mat, men det är nya smaker hela tiden och folk recenserar dem. Jag vet inte så mycket mer om det. Polka dot har blivit stort igen, trots att det är något urgammalt. Det var ju mormors klänningar, och nu är det framtiden. Turkos och korall är modefärgerna nu, precis som på 80-talet, och hörlurar med sladd är också inne igen.

Till slut har vi maxing. Whimsy, swag, hobby, aura, life och fiber. Alla möjliga sorters maxing. Det är maxing som stör mig mest, jag förstår inte vad det positiva med det är. Och sleep maxing, Somna? Jag tror inte att man ska betygsätta sömn. Det viktiga är att man gör den.

Sov gott, Somna.

Mer från Somna med Henrik: https://somnamedhenrik.se/
Mer om Henrik: https://www.henrikstahl.se/
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Jag måste släcka ljuset här inne, och det kan jag göra med en app på min telefon. Lager på lager på lager läggs i mitt huvud. Hela min tv-karriär började med Salve. Jag gick scenskolan när jag fick rollen. När jag hade gjort bort mig i direktsändning och skämdes sa Anna Rydgren, som spelade Katarina: släpp och gå vidare. Jag var ganska gammal när jag första gången kom på att ingen vet vad jag tänker.

Ibland känner jag mig tom innan jag börjar, men om jag ger det tid öppnas det en lucka i rumtiden framför mig, och där ligger något färdigpaketerat och klart. Det är skillnad på att hitta på något på ytan och när det känns sant på riktigt. När Harriet var bebis föddes en känsla av generationer och släktled. Jag tycker att släktträd är spännande. Det är som en byggnadsställning, en struktur där människoöden vilar, och tanken att ett släktdrag kan vandra genom århundradena. Jag vet att det inte riktigt är så, men det känns som att min förfader Hubertus Puderpungs släktlinje går rakt ner till mig. När jag pratade med ChatGPT om min släkt, och om att jag är släkt med Vasaätten i rakt nedstigande led, tänkte jag på att många av männen där mådde dokumenterat dåligt. Undrar om det kan förklara varför så många i min egen släkt har lidit av psykisk ohälsa. Då sa ChatGPT ganska bryskt att praktiskt taget alla svenskar delar något med dem. Häromdagen satt jag på Odenplan utanför Gustav Vasas kyrka och tänkte på generationer, och på att den här platsen inte är evig. Jag försökte tänka mig århundraden tillbaka med hjälp av en språkmodell.

Hubertus Puderpungs urfader var Alfhardt Puderpung, som tog namnet av uppenbara orsaker. Vi behöver inte gå in närmare på det. När jag och en kompis var i London 1992 sa han att han kunde London som sin egen ficka, men det visade sig att han bara hittade på. Hubertus Puderpung är gårdfarihandlare på 1700-talet. Han går från gård till gård med kannor, tenn, skedar och koppardon. Han bär sina tennstop med lock i ett pannband, ett vid varje öra, så han skramlar för varje steg. Det skrämmer bort giftiga sälar, armodsormar och förlupna munkar.

Hubertus kommer till en gård som idag skulle kallas fäbod. Förr i tiden, när man släppte ut djuren på grönbete en bra bit från byn, var vallflickan eller vallpojken borta i flera månader från sin familj och hade koll på djuren. Vilken utsatt och ensam känsla det måste ha varit, helt själv med tretton fjällkor. På kvällarna blir det mörkt, och då blir det mörkt på riktigt. Jag tänker också på Ingemar Ingemarsson, som bygger en såg vid forsen, flera mil ut i skogen, och bor i en koja hela sommaren medan det då och då kommer någon med ny mat.

En gång kommer Hubertus till en gård där ingen öppnar när han knackar. Han är så kissnödig att han testar att öppna dörren, men han är också så blyg att han inte kan kissa i skogen. Dörren är reglad inifrån, och ur mörkret hörs en grälsjuk, ihålig röst som skriker att han ska försvinna. Hubertus svarar att han kan erbjuda ett riktigt kraftfullt famntag. Dörren öppnas, Hubertus rusar in och kropparna famnar varandra. Han stannar i flera år, men får aldrig se vem han bor med. Han hör bara rösten, som säger att den är blyg, och Hubertus blir kär. Han glömmer bort att han behöver kissa i flera år. När han en dag kommer på det öppnar han ytterdörren för att gå på dass. Ljuset faller in som en kniv, och då ser han att det är Alfhardt Puderpung, hans urgamla förfader, med ett radioansikte efter att ha levt i beckmörker. Den som vill bli 300 eller 400 år måste leva i kyla och mörker, precis som grönlandsvalarna. “Titta inte på mig”, väser Alfhardt, och sedan blir han till damm och skingras för vinden. Hubertus sörjer i exakt 25 sekunder.

Hubertus får aldrig några barn, och släkten dör ut. Huset de bodde i ligger där Gustav Vasas kyrka står i dag, vid Odenplan.
Sov gott, Somna.

Mer från Somna med Henrik: https://somnamedhenrik.se/
Mer om Henrik: https://www.henrikstahl.se/
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Det är alldeles upplyst här inne hos mig i Äventyrsvargen, lampan är på max och en dammsugare står framför mina fötter. En gång om året släpper eken utanför loss sina invånare, små genomskinliga ekflugor som flyger rakt hit för att det är varmt och skyddat, och för att de tycker att här är ju ingen. Jag brukar låta dem vara, men jag glömmer att de också vill ta över hela världen. Om vi gav flugorna en chans skulle de ta över den. Idag försökte jag få ut dem och öppnade dörren, men de ville inte flyga ut. Jag blev tvungen att dammsuga upp dem, eftersom jag inte kan spela in podden med flugor på micken och ett svagt pipande i bakgrunden. Det känns fel i magen. Jag tänkte ta dammsugarpåsen och öppna den i skogen, så att alla varelser däri får en chans att flyga ut. Det ska jag göra när jag är klar här.

Jag har nästan aldrig intervjuat stora djur i Somna med Henrik. Det här avsnittet är tillägnat det största djuret som finns, Murt och Mort. Det finns faktiskt här i Sverige. Det är 275 meter i mankhöjd, har ett mulomfång på 11 meter och bogar som mäter flera kilometer. Det har skägg på huvudet, alltså hår, ett huvudskägg. Anledningen till att det heter två ord är att djuret är uppspänt mellan två benstommar, var och en med sina egna muskler och sin egen hjärna. Det finns fler djur som består av flera djur.
När jag var yngre och rädd för att dö sökte jag tröst i en framtid där man laddar upp sitt medvetande i en dator. Men är det verkligen jag då? Idag känner jag mig hemma i mina biologiska fakta, i att jag är en kropp som ska göra den här resan. Jag har svårt för folk som säger att de inte skulle vilja leva för evigt, för att det skulle bli tråkigt eller för att man skulle ligga sjuk i 200 år. Jag tycker att det är dåliga argument. Då har jag lärt mig att fråga: hur länge vill du leva då? Du behöver inte vänta dig en massa saker av livet.

Men avsnittet skulle ju handla om Murt och Mort. På dinosauriernas tid fanns flera liknande djur, som Kurt och Kurt, av samma typ. De flesta tvåkroppsdjuren dog när de slet sig själva itu. Jag har sett en film där en pappa blir så fruktansvärt arg att han försöker slita sitt eget ansikte i stycken genom att bända upp käken med händerna. Det enda tvåkroppsdjuret som finns kvar idag är Murt och Mort. Det var forskaren Karen McGruger som upptäckte dem. Hon förstod aldrig vad skuggan var för något och skämdes för att fråga, så hon höll koll på var den fanns, ungefär som man gör med en geting i rummet. Och när man alltid tittar efter det som följer en ser man plötsligt sådant som ingen annan ser, till exempel ett djur på 275 meter.

Murt och Mort är väldigt avundsjuka på människors sängvanor. Det finns väldigt få sovplatser som passar ett så stort djur. Visste du att de också äter upp växtvärk? Det är inte ofta någon tackar dem för det, eftersom så få vet att de finns. Man vaknar och de står där utanför fönstret och idisslar knark eller bark. Ett av dem står utanför Äventyrsvargen just nu.
Det finns mycket man ska akta sig för i livet: arga vargar, lejon, Pandora, vänskap, flyende nymfer i farkoster och klander från Alexander. Nu gick Murt och Mort, det ska vidare förstås.

Sov gott Somna.

Mer från Somna med Henrik: https://somnamedhenrik.se/
Mer om Henrik: https://www.henrikstahl.se/
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Hej Somna. Visste du att Somna med Henrik inte har en enda lyssning på Mars eller på månen? Det var en gång jag ville köpa en stjärna och döpa den efter en person, men så insåg jag att man egentligen inte kan köpa en stjärna. Istället blev jag fascinerad av att skicka saker ut i rymden. Jag printade ut en bild på Elon Musks Tesla och satte upp den på väggen, från den tid då han fortfarande bara var vulgär och inte galen. Man kan faktiskt skicka meddelanden ut i rymden med laserljus. Det är fåfängt att tänka att det skulle förändra något, eller att någon ens skulle läsa det. Men jag tycker det är vackert ändå. Vem vet, en dag kanske någon läser det.
Minns du faster Asta, min karaktär i Bolibompa som låste in sin brorson i gästrummet för att själv få vara med i tv? När jag var ny på SVT i början av 2000-talet var jag helt starstruck av själva miljön, de enorma studiokorridorerna där Wille och Valle och Victor är inspelade och som fortfarande ser likadana ut. Där träffade jag de gamla rävarna som hade underhållit mig som liten.

Det finns en låt som heter You don't know me, och den är en berättelse om kejsaren av Hummingbird. Han är så vacker att han inte står ut. Varje morgon tittar han sig i spegeln och tänker usch vad fin jag är, och han drömmer om att bli ful. Finns det något fulare än en ponny som försöker lätta på trycket? Kejsaren beställer en sång som kan ta ifrån honom skönheten, om så bara för en sekund. Men eftersom det är livsfarligt att förolämpa en kejsare blir alla sånger bara varianter på hyllningar och rätt snälla förolämpningar. Tusen man som skrivit men inte vågat gå hela vägen får sätta livet till. Så kommer en kvinna som heter Debakel, som är fattig och behöver pengarna, och som tidigare bara skrivit en låt. Det är hon som skriver You don't know me.

I inspelningen av Nationalteaterns Kåldolmar och Kalsipper, om Folke och Agamemnon, får man höra om motstånd, kommunister och hur medborgarkroppen bär överklassen. De jobbar i en guldgruva tillsammans med en blek häst, som hörs i bakgrunden på skivan. Den inspelningen betydde mycket för mig. Jag tänker på att Wille och Valle och Victor också handlar om att industrin bygger på människors hårda slit. Det pratas inte så mycket om längre. De viktigaste jobben idag är de som betalar minst. Varför är det så?

Jag tänker också på hur ensamt det måste ha varit att vara kejsare förr. Kejsaren sitter isolerad och hålls avskild från andra, eftersom han är helig. Som att sitta i en gyllene bur där en berättelse håller dig fången. Kejsaren kände inte låtskrivaren som skrev You don't know me, och blev först arg. Sen fastnade låten i hans huvud, och Debakel fick pengarna. Det hela slutade med att de bytte liv.

Nu håller jag själv på att somna. Godnatt.

Mer från Somna med Henrik: https://somnamedhenrik.se/
Mer om Henrik: https://www.henrikstahl.se/
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.