Somna med Henrik

Hej Somna, och välkommen till Somna med Henrik. Jag har precis varit ute och gått i skogen, men fick noja över att jag skulle få en parkeringsbot. Det har hänt tidigare, när det var gatusopning. Så jag avbröt promenaden, för jag var rädd att sopbilen, eller ja, sopbilsföraren, skulle bli arg på mig. När vi var nyinflyttade blev jag nämligen utskälld av en sopbilsförare för att soptunnan var vänd åt fel håll.

Jag såg en rolig sak på Apple Podcaster. Algoritmen tror att jag har riktiga gäster i mina avsnitt. Jag har haft flera hundra fiktiva gäster genom Somna med Henriks historia. Den här veckan gästas jag av Allan Bergvall, Genua Bogott, Palle Palster och Bror Redius.

Välkomna in, alla gäster, till den här otroligt konventionella intervjupodden som bjuder in kända gäster. Allan Bergvall är snut, vilket betyder slow nutrient ugly taxpayer. Han gurglar sig med kokosfett varje kväll för att hålla infektioner och andra människor borta, och ogillar eliten och PK. Genua Bogott är skådespelare och har nyss begått premiär. Palle Palster kör en 90 ton tung lastbil väldigt fort i karusellen Disco Diskus på Gröna Hund, nöjesparken precis intill Gröna Lund.
Harriet vill åka till Versailles, och när hon berättade det fick jag tårar i ögonen, för det är så fint med historieintresse. Jag berättade för henne att det var där de opererade Ludvig XIV för en böld i hans akterkastell. Utan bedövning. Han ska ha sagt "mon dieu". Bror Redius, som är språk- och svordomsexpert, redogör för vad som hade varit mer realistiskt att skrika i den situationen.

Så här sitter jag nu med mina gäster Allan Bergvall, Genua Bogott, Palle Palster och Bror Redius. De har suttit utanför studion och sett alla avsnitt av Dark Matter. Jag ska inte spoila något. Serien bygger på idén om parallella universum, och det är precis sånt jag älskar. Kvantfysiken är väldigt tacksam att måla drama på. Min egen åsikt om serien befinner sig i superposition, jag både älskar och hatar den. Det finns människor jag känner likadant inför. Vi vill så gärna att saker ska vara det ena eller det andra, att en serie är riktigt bra eller riktigt dålig. Men allting är allting.

Gäster: Allan Bergvall, Genua Bogott, Palle Palster och Bror Redius
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Hej Somna. Jag sänkte precis ljuset här i Äventyrsvargen. Jag tycker väldigt mycket om när det mörknar. Ibland på morgnarna när jag var liten och gick upp var vardagsrummet kolsvart. Jag kommer ner tidigt, det är vinter och mörkt ute, och jag går ner för den knarrande trätrappan. I köket har pappa ställt fram frukost. Inne i vardagsrummet sitter han själv i mörkret med en kopp kaffe och vill vara ifred. Jag återkommer till den bilden, för jag är exakt likadan. Det är något med den där privata stunden med kaffekoppen. Den betyder så mycket, och den är så kort.

Jag minns när vi lekte Tripoderna på gräsmattan. Jag hade tjatat mig till att pappa skulle vara med, och mitt i leken tittade jag på honom och såg att han skrattade. Inte elakt. Han tyckte väl att jag var rolig. Men jag avsåg inte att vara rolig, jag var mitt i leken, och leken dog. Jag skämdes över att jag lekte inför honom. Det finns ett annat minne också. Mamma hade nästan alltid tid, i alla fall när jag var mindre. När jag blev äldre och började få ångest var det inte lika lätt för varken henne eller pappa. Jag var kär i en tjej som hette Therese och bodde granngårds. Hon var mitt stora romantiska intresse under mellanstadiet, och det var nog mycket för att hon bodde nära. En dag ringer det, och det är två av mina klasskamrater som berättar att de är hemma hos Therese. Jag förstod att de ringde för att gnugga det i mitt ansikte. Jag minns än idag förtvivlan över att nu var det de och Therese. Jag grät rakt ut i luften, gick in i mitt rum, la mig i sängen och skrek "nu återstår bara kniven". Och jag minns hur min mor skrattade åt mig, för det blir ju så melodramatiskt. Det är svårt som barn att förstå att vuxna har ett annat perspektiv, och som vuxen är det svårt att komma ihåg att man inte själv har det sanna perspektivet. Det finns inga sanna perspektiv.
När jag bytte skola skulle hela klassen komma hem till mig. Jag hade bestämt mig för att bli populär, och ville att pappa skulle hjälpa mig bygga ett nöjesfält. Jag hade ritat skisser på allt som skulle finnas där. Tjejerna skulle leka med trähästar och killarna skulle kunna leka krig. Jag trodde att pappa skulle bygga det, och satte upp teckningen på köksdörren. Mamma och pappa lyssnar ibland, och jag hoppas att de inte tar illa upp.

Jag har ju bara vuxit upp där jag har vuxit upp. Det har gett mig byggmaterial, något att bygga mig själv med. Just då var det på det sättet det var. Det gjorde det svårt för mig i vissa avseenden, men jag tror också att det räddade livet på mig. Jag är otroligt tacksam över att jag har en barndom.

Och någonting som är angeläget för mig just nu är ju att jag vill äga det här. Jag vill ta hand om det här som händer nu. Jag vill inte låta åren gå och sen så har de gått Godnatt Somna.

Mer från Somna med Henrik: https://somnamedhenrik.se/
Mer om Henrik: https://www.henrikstahl.se/
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Hej ska du ha, ska du ha. Jag gör ett undantag idag och pratar dialekt. Förlåt att jag frångår konceptet. Jag vill också göra gällande en liten brasklapp: vill du göra mig glad så laddar du ner Somna med Henriks app. Men det är inget måste, det är lite det som är det fina i den här kråksången.
Kråksång är ju för övrigt inte fint. Är det inte märkligt att naturen har nöjt sig med det där anskrämliga ljudet? Det är knappt ett ljud. Det är skarven mellan andra ljud. Idag ska jag berätta om hur kråkan har fått sitt läte.

Kråkan är en gammal fågel. Den har fått lov att tuffa till sig rejält, och då menar jag inte väder och vind utan det hårda samhällsklimatet. Det är faktiskt svårare att vara fågel nu än det var förr. Och förr hade fågeln inget ljud alls. Det är något som fascinerar mig med tysta djur och tysta människor. Jag har alltid önskat mig en personlighet som lyssnar, men blir istället den som babblar och svarar på sina egna frågor. Jag tänker på en fika jag tog för många år sedan med en kollega som var så tyst att jag blev som en motor på allt högre varv.

Förr var kråkorna omtyckta och hade inga naturliga fiender alls. Problemet var att de blev sjuka ibland, och på den tiden var det bävrarna som var djurläkare. Bävrarna såg dåligt, och eftersom kråkorna inte gav ifrån sig några ljud hände det ofta olyckor när bävrarna blev rädda och råkade klubba ihjäl dem. Så kråkstyrelsen satte sig i tysta överläggningar, vilket tar sin tid när ingen kan säga något, tills en ung kråkinna vid namn Amalfi fick en halsinfektion och råkade hosta till. De andra började härma henne. Evolutionen, som inte är en miljard små parametrar utan en impulsiv beslutsfattande kraft, sa okej, vi kör på det här, det duger. Några av kråkorna tyckte det var en dålig idé, för det är ju inget ljud. Men evolutionen hade sagt sitt.

Sov gott Somna.

Mer från Somna med Henrik: https://somnamedhenrik.se/
Mer om Henrik: https://www.henrikstahl.se/
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Hej Somna. Hej ska du ha, vad kul att du är här. Kul att jag är här. Allt är så kul. Hur mår du? Jasså. Fan vad dark. Det var något jag sa mycket förr i Somna med Henrik, och det kommer från en kompis som satt på kyrkans barntimme när han var liten. Han skar i papp med en mattkniv, prästen kom fram och sa "så där gör man inte", kompisen tyckte att prästen hade fel och prästen tyckte att det där måste tillrättavisas. Så blev det dragkamp, och det var i den dragkampen som knivspetsen hamnade på prästens flint. Min kompis fick åka hem från barntimmen. När han sen berättade det här sa hans kompis "fan vad dark", och det är därifrån det kommer.

Är den inte intressant, den där tanken om att eliten håller tyst om saker? Jag ser det på Facebook. Det kan handla om vad som helst, om vaccin eller 5G eller Trump. Varenda gång känner jag att något inte går ihop, och det är inte för att jag vet bättre. Det är för att jag inte tror att vi klarar av att tiga. Vi behöver prata och skvallra. Folk erkänner ju mord de har begått bara för att de blir fulla på krogen en kväll. Ta det där med att jorden skulle vara platt. Vad vinner man på att ljuga om det? Vad är det man uppnår?

Om vi tänker oss månlandningen, att den aldrig ägde rum. Det var flera hundratusen människor inblandade. Ingenjörer, sömmerskor som sydde rymddräkterna, städare, projektledare, kodare, mekaniker. Ingen av dem har sagt ett pip på sextio år. Eller om jorden nu skulle vara platt. Då ljuger varenda pilot, varenda sjökapten, varenda astronom, alla som någon gång har byggt GPS, ett människobyggt system som fejkar ett klot så bra att det går att navigera efter. Vågar jag prata om vaccin också? Först vill jag bara säga att en kropp är ens egen kropp och att du bestämmer vad som ska in i den. Men de två teorierna tar ut varandra. Antingen gör vaccinen oss sjuka så att läkemedelsbolagen kan sälja mer, vilket skapar en evighetskostnad åt exakt de stater som enligt teorin förgiftar oss. Eller så sitter det chip i dem. Och ufona, är det inte konstigt att alla fotografier och videofilmer vi har av dem är suddiga?

Jag känner att jag är lite på krigsstigen. Förlåt om det triggar. Om det här avsnittet inte är för dig finns det många andra att lyssna på.

Ingen vet, alla har glömt.

Mer från Somna med Henrik: https://somnamedhenrik.se/
Mer om Henrik: https://www.henrikstahl.se/
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Hej Somna, nu har vi väl det trevligt här. Jag har dukat upp en picknickduk. När Harriet var liten köpte jag en picknickfilt och tänkte att vi skulle sitta i olika parker, att det skulle vara fridfullt och stillsamt och att jag skulle kunna läsa. Harriet ville inte stanna på filten. Hon ville krypa utanför den. Jag hann inte läsa. Tidigt trodde jag att det där med att vara pappa skulle vara stillsamt och harmoniskt. Den verkliga harmonin uppstod först när jag insåg att det aldrig blir som jag har tänkt mig. Jag bestämde mig för att jag hädanefter inte skulle bestämma någonting. Det skulle få bli som det blev. Det är som det är.

Det tog tid innan jag förstod att ljuvligheten i det här inte alls är som en sovmorgon, eller som att dricka något när man är törstig, utan en mycket kärvare och svårare version som man långsamt växer in i. Det jag kom fram till är att jag är skyldig henne allt, men att hon inte är skyldig mig ett endaste litet dugg.
Under pappaledigheten kollade jag på How I Met Your Mother medan Harriet sov på bröstet. Varje gång hon vaknade till stängde jag av och började prata och fråga om hon var okej, fast hon bara ville vända sig lite och somna om. Jag önskar att jag hade unnat mig en högre grad av skitsamma-attityd. Jag hade en känsla av att det var fel av mig att titta på en skärm när jag hade mitt barn där. Jag var så rädd för att vara en dålig pappa. Men att umgås är ju inte att stirra varandra i ögonen hela tiden. Harriet var en bebis. Hon behövde inget annat än mat och värme och närhet.

Nu är hon 15 och kan vara helt i sin egen värld. Hon går förbi mig när jag sitter i soffan och tittar på tv, hon är i sitt eget flow, och jag får skuldkänslor över att jag sitter där och njuter. Är inte det att vara vuxen, att springa runt och oroa sig för att ens barn ska råka illa ut, eller för att man ska vara en dålig förälder? Det kanske inte spelar någon roll vad vi gör. Hon har blivit ännu en vuxen tänkande människa bland de andra i min värld, med drömmar och mål där jag inte alls är inblandad.
Jag tänker tillbaka på min egen pappa och hur han var som pappa. Jag tänker på min farfar, som valde att lämna sitt barn. Det finns sidor i mig som liknar dem båda. På ett eller annat sätt är jag skyldig dem båda ett tack.

Godnatt Somna.

Mer från Somna med Henrik: https://somnamedhenrik.se/
Mer om Henrik: https://www.henrikstahl.se/
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.