Somna med Henrik

Det är en lite plågad Henrik som pratar med dig just nu. Jag har nackspärr, det händer ibland. Vilken sida av nacken det gäller tänker jag hålla hemligt. Av alla tusentals saker jag berättar i den här podden väljer jag att behålla just det. Det började när jag var tonåring. När klockan ringde skulle jag vrida mig om för att stänga av den. Jag fick gå runt i en ful polotröja en hel vecka för att hålla nacken varm, och jag minns att mitt huvud satt snett. Nästa gång var jag vuxen och på turné med min bror och ett band. Aningen toxinerad försökte jag limbogå under ett räcke för att hinna med spårvagnen. Sedan dess har nackspärren kommit tillbaka med tätare och tätare intervaller. Numera räcker det att jag andas in lite för häftigt för att den ska komma.

Idag ska jag intervjua Vän av Ordning. Det är den som skriver arga lappar i tvättstugor och hissar. Igår väcktes jag och min dotter av borrande klockan 09:10 en söndagsmorgon, och i hissen satt en prydligt handskriven lapp om hänsyn. Jag höll med i sak, men jag skulle aldrig skriva och sätta upp en sådan lapp. Jag skulle bara bli argare av att se den hänga där. Efter någon timme var lappen borta. Det är inte värt det för mig att hålla igång konflikter, det ger mig ångest. När jag hyrde lägenhet inne på Södermalm fick jag lokaltidningen varje helg. En gång för många år sedan la jag min tidning i grannens brevlåda, så att han fick två. Efter en stund började ångesten växa, för tänk om grannen förstod att det var jag. Veckan efter låg det två tidningar i min egen brevlåda, och då blev jag ännu räddare. Det är inte praktiskt möjligt att agera på varje sak som irriterar en. Det är väldigt få som ligger på sin dödsbädd och är arga på den som borrade klockan 09:10 en söndagsmorgon.

Jag bjuder in Vän av Ordning. Han är överraskande kort och liknar lite Lilla My. Han står med armarna i sidorna och har samma klänning som hon, och håret är uppsatt i en knut rakt upp på huvudet. Får jag bara säga en sak om Lilla My? Jag tycker så mycket om henne, och hon fick mig att förstå att en huvudperson inte måste vara fullt sympatisk. Vän av Ordning säger att han är ordningens vän, och att det automatiskt gör honom till oordningens ovän. Han har alltid varit rädd för kaos. Egentligen är allt kaos, och det finns ingen ordning i verklig betydelse, bara små bubblor av ordningsillusioner. Det han vill är inget mindre än att ändra på universums lagar, och han har valt att börja i roten, med termodynamiken själv. Allt strävar mot oordning, och Vän av Ordning tycker att det är mer effektivt att angripa det direkt. Till slut kommer han fram till att det är omöjligt att ändra på faktumet att allting strävar mot oordning.

Efter det följer en sorgeperiod, där Vän av Ordning oestetiskt sörjer att världen inte går att styra och att barnets illusion om att allt går att påverka är borta. Nu har sorgen glesnat som en skog som blir en äng. Han hoppas att han hinner växa där, bli bättre på att vänta in saker och ha mer mod med sig när nästa skog kommer. Kaos och ordning. Allting är ordning eller allting är kaos beroende på hur man ser det. En äng är också en skog, bara man är liten nog. Nästa gång du ser en lapp i tvättstugan eller hissen är det en Vän av Ordning som skrivit den, en av dem som vågar stå för det vi alla är: sönderfallande sandslott som kämpar för att hålla balansen mellan ordning och oordning. Sånna ska vi ta hand om.

Godnatt.

Mer från Somna med Henrik: https://somnamedhenrik.se/
Mer om Henrik: https://www.henrikstahl.se/
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Välkommen ner i mörkret med mig. Du behöver inte lyssna, utan du kan bara trycka på play och följa mina tankar i den mån du tycker det är givande.
Idag ska jag bjuda in en grävling som jobbar i gruvan. Han heter Peder Higgsfeldt och tycker att jag är löjlig. Jag har aldrig haft en gäst som attackerat mig så tidigt. Peder är här för att stoppa mig, eftersom jag är som ett framrusande tåg utan bromsspak. Han påminner mig om att allt när som helst kan ta slut. Varför sitter det en grävling som jobbar i gruvan i Äventyrsvagnen och läxar upp mig?

Peder jobbar som benbrytare i en benbrytargruva. Man kan bryta vad som helst i en gruva. Man kan bryta löften, bryta upp förhållanden, bryta med sina föräldrar, bryta bröd och bryta boråsbaserade bassister. I den här gruvan bryter de ben, men inte sina egna. Det är ben från forntida varelser, som sedan säljs vidare till samlare.
En gång spelade jag pjäsen Väderflickans milda makt, med en regissör som jagade äkthet. Efter en föreställning för testpublik ställde sig en man i tjugoårsåldern framför mig. Han tyckte att jag hade kalla ögon och en kall röst och frågade hur jag vågade stå där. Han ville inte gå därifrån och vek aldrig med blicken. Jag försökte rannsaka mig själv och kom på Salve, där någon ringde in finklädd och vi sa “åh vad kul” fast det var en begravning. Jag kom också på den gången vi gick ut i direktsändning utan att veta om det och sprang runt och gjorde grimaser i bild.

Peder sitter på en stol i Äventyrsvagnen som egentligen inte finns. Den står där mitt lilla sideboard står, med dalahästen, datorn och en brödkavel. På brödkaveln står det “För husfriden”. Den är en av de få sakerna jag tog med mig från mormor och morfar, och den hängde i finrummet där vi bara fick vara när det var fest. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med den, men den är ett minne för mig. Mormor dog 2003 och morfar dog 2023. Han gick vidare med en ny kvinna, men ligger ändå i graven med sin första hustru, under en sten där det står att de möts igen. Det får mig att fundera på vad den sanna kärleken är. Det här är inte färdiga tankar, men om det bara finns en enda stor kärlek, Somna, då vill jag inte vara med. Det är en outhärdlig tanke.

Peder tycker faktiskt lite synd om mig nu. Han vet att jag stod och grät vid mormor och morfars gravsten, och han tycker att jag tjatar om att jag gråter hela tiden. Det är som det är. Jag stod i alla fall där framför graven och pratade med dem. Jag blev fem år, berättade om mitt liv och mina känslor, och när jag hörde min egen röst hörde jag hur dalmålet kom tillbaka som när jag var liten. Jag stod kvar länge i regnet, och sedan gick jag snyftande tillbaka till bilen.
Peder avbryter och påminner mig om att han är här för att kritisera mig. Jag påpekar att han inte har gett mig någon konstruktiv kritik. Då hoppar gruvgrävlingen på mig och tar strypgrepp, och jag puttar tillbaka honom. Han berättar mer om livet i gruvan. Jag säger att han är löjlig, och då attackerar han igen. Han hugger, river, biter och sliter. Till slut har Peder tröttnat och vänder sig till dig, Somna, och undrar om det verkligen finns plats för Henrik Ståhl. Sedan avslutar han avsnittet åt mig och bär ut mig ur studion.

Godnatt.

Mer från Somna med Henrik: https://somnamedhenrik.se/
Mer om Henrik: https://www.henrikstahl.se/
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Nu öppnar jag dörren. Jag har pyntat här inne och gjort fint, som när man var liten och det var jul. Jag minns att mamma var väldigt anfäktad veckan före jul. Allt skulle göras med egna medel och bli perfekt. Det är synd att jag inte tycker om julen längre. Den har dött för mig. Jag har ändrat åsikt, och det får man göra.
Det lärde jag mig av min klasskamrat Melika på scenskolan. Hon sa att man får tycka en sak och sedan ändra sig, utan att det är något fel. Det är som att vi tror att den som byter åsikt är svag. Varför ska vi tycka samma sak hela livet?
Förr blev jag ofta inbjuden till debattprogram om mobbning och barnkultur, och jag tackade alltid nej. Jag har aldrig förstått värdet av tv-sända konflikter. Det är som att direktsända ett sår. Det ingår ju inte i konceptet att man ska komma fram till något. Jag skulle vilja se ett debattprogram där någon säger: “Där har du faktiskt en poäng, det har jag aldrig tänkt på.”

Så nu tänker jag räkna upp några saker jag har bytt åsikt om. Den första är vad framgång är. När jag var yngre trodde jag att den som var ständigt upptagen var framgångsrik, och jag strävade efter ett fullbokat liv. Idag tycker jag att det är ganska sorgligt. Att vara fri är framgång om något. Jag har också bytt åsikt om religion. Jag är uppvuxen i katolska kyrkan, och det var exotiskt. Jag växte upp med bilden av att det blir som det blir, att det blir vad Gud vill. Jag känner mig fråntagen något när man lägger allt i hans händer. Som barn var jag troende, mest för att jag inte riktigt vågade vara något annat. Kyrkan som plats har jag däremot inte lämnat. Jag känner mig fortfarande väldigt hemma där. Det gäller känslor också. När man gjuter sina åsikter i sten blir de farliga, och det blir känslor också. Förr stannade jag ofta upp med frågan: tänk om det inte är sant det jag känner? Idag tänker jag att en känsla är vad den är. Jag har bytt åsikt om män, andra män. Jag har aldrig känt mig som en del av någon manlig gemenskap, och som ung föraktade jag män som tuppades i grupp. Idag tycker jag att det är viktigt att prata om vad manlighet är. Jag har också ändrat mig om att läsa vad som skrivs om mig på internet, till exempel på Flashback. Det behöver jag inte längre.

Och nyligen har jag bytt åsikt om universum. Det är något jag är mitt inne i, och det är smärtsamt. Jag har alltid trott att det finns en given händelseutveckling, att allt som har hänt är menat. Nu håller jag på att skala av mig den tron. Jag har ingen kontroll, och det finns ingen given händelseutveckling. Det är som att bli avsläppt naken på en parkeringsplats en tidig, regnig morgon. Höstlöven blåser över asfalten, och tunga kråkor kämpar sig upp från cykelställen med några kraftiga vingslag. Bilen som släppte av mig har åkt vidare, och det gör ont att tänka på den. Jag vet inte vart jag ska gå, så jag börjar sätta fötterna mot skogsbrynet, där det kanske finns mossa att krypa ihop på.

Mer från Somna med Henrik: https://somnamedhenrik.se/
Mer om Henrik: https://www.henrikstahl.se/
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Hej och välkommen till Somna med Henrik, mitt lilla bidrag till den strida ström av innehåll som världen är full av. Jag tänkte på det här om dagen, undrar om det finns någon motsvarighet i mänsklighetens historia? Jag lovade mig själv att inte prata om det, men jag fick ett minne från när jag var liten och satt i en fåtölj och inte hade något för mig. Det var tyst. Det är som att slå ner en förankringspunkt i sin egen samtid och bottna känslomässigt. Men det som slog mig var: jäklar vad jag har sprungit sedan jag blev vuxen.
Idag ska jag berätta historien om Anna Korp. Igår var vi några stycken ute i skogen och tittade upp mot himlavalvet, för vi hörde en korp. Korpar är respektingivande. De är kloka. Den där blåskimrande svärtan man hittar hos en vuxen korp är magisk. Därför vill jag berätta om Anna Korp, jag vet inte varför än.

Klockan är tjugo över fem på eftermiddagen och Anna Korp står i hallen med jackan på. Hon har precis kommit hem. Bussen släppte av henne vid Konsum och hon gick uppför backen. Nu står hon på hallmattan med väskan över axeln. I köket brummar kylskåpet. Vanligtvis sätter hon sig på golvet i hallen med ryggen mot skohyllan, jackan på och väskan i knät. Där kan hon sitta i mörkret, med bara ljuset från trapphuset, i ungefär fyrtio minuter, ibland längre. Idag gör hon något annat, hon vet inte varför. Hon tittar på Mikaels skor som hon så länge tänkt slänga. Sedan öppnar hon dörren, går ut och smäller igen den utan att låsa.

Något är på väg att hända nu, något som avgör allt. Hon går förbi Konsum, macken, tandläkaren och konditoriet. Hon säger högt att hon har så tråkigt. Anna är 38 år och flyttar saker från ett Excelark till ett annat. Lastbil nummer 14, med den ständigt besserwissriga Torbjörn Fälldin bakom ratten, åker förbi. Hon låtsas inte se. Telefonen har bara 11 procent. Hon tänker på Mikael. Han hämtade sina saker i mars. Kartongerna stod i hallen i två veckor innan han kom, och det var sista gången de sågs. Hon har inte gråtit. Hon kommer fram till en grönmålad busskur med plåttak, där någon har ristat in Jens plus Elinor och en annan har skrivit NEJ bredvid. Hon sätter sig på bänken och tittar ut. Vägen är tom åt alla håll. Så knastrar det i gräset bakom kuren, och något kommer in. Där står en räv med huvudet på sned och svansen tungt mot marken. Räven kommer in i busskuren. Det borde den inte göra, och det vet Anna. Räven talar med Annas röst, och det är något med den som är väldigt bekant. Räven är Anna. Tur att de är två och att det inte behövs annat än att vänta. Anna hör sin egen andning och räven andas i samma takt. När Anna förstår att räven är hon, börjar hon gråta. Sedan går de tillsammans längs vägen.

Jag får aldrig riktigt sagan att flyga och jag har somnat två gånger medan jag pratade. Jag hoppas att du sover nu, kära Somna. Nästa vecka är det dags igen. Godnatt.

Mer från Somna med Henrik: https://somnamedhenrik.se/
Mer om Henrik: https://www.henrikstahl.se/
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Hej Somna. Välkommen hit till denna utopi, detta låtsasuniversum. Förr om åren spelade jag ett tv-spel som hette Resident Evil. Det var så otäckt att jag ibland la ifrån mig kontrollen. Men ibland kom man in i ett rum med en skrivmaskin där det spelades lite ledsen musik, och då visste man att här var man säker. Här kunde man spara spelet.
I det här avsnittet har jag ett uppdrag. Min dotter Harriet har gett mig en titel. Människor som jobbat nära podden i många år säger att jag måste fånga generation Z. Det finns några av er som lyssnar, men ni är inte så många. Jag får höra att jag ska nå er genom TikTok, och det försöker jag. Eller att jag ska ta in gäster som Anis Don Demina. Det hade säkert gett massor av nya lyssnare, men de hade bara lyssnat på ett avsnitt. Jag tror inte att tusen nya lyssnare på ett avsnitt skulle lösa något långsiktigt för mig. Därför har Harriet gett mig en titel till avsnittet: Golden Dubai Chocolate Labubu. Jag ska säga Golden Dubai Chocolate Labubu flera gånger för att nå målgruppen.

Harriet har också gett mig en lista med massor av ord, och jag ska försöka förklara dem ett i taget. Strawberry Matcha, Korean Skincare, Zara Larsson, polka dot. Dubai-choklad har tahini i sig, tror jag, och är grön inuti. Labubu är ett litet monster, och det finns sådana som är gjorda av 24 karats guld. Man köper en och vet inte vilken man har köpt. Tidigare fanns något liknande som hette L.O.L. Surprise. Det får mig att minnas hur det var när jag själv var liten och önskade mig saker, och fick höra: “Tror du att jag är gjord av pengar?” Jag har alltid köpt allt Harriet har pekat på, jag har aldrig kunnat säga nej till henne. Nu har hon blivit någon som själv säger nej till mig när jag erbjuder henne saker eller möjligheter. Jag minns också när vi köpte en L.O.L. Surprise. Hon blev så glad, och när vi kom hem och öppnade den var det en figur hon redan hade. Då blev hon ledsen.

Sen har vi koreansk hudvård. Det är faktiskt något jag är lite intresserad av, helst ansiktsmasker. Det kanske har med någon ålderskris att göra. Det är snigelslem, risvatten och serum. Jag tror att jag tycker om det för att det var något Harriet och jag kunde göra tillsammans när hon var yngre. Sen kommer Strawberry Matcha och Birthday Cake Flavour med 20 gram protein och inget tillsatt socker. Det skrämmer mig, den där proteinhetsen och att allt ska vara utan socker. Det är som att maten har fått ta för stor plats, och precis som med sömnen ska vi maxa allt hela tiden. Då förfaller ju njutningen med att leva. Så kommer Zara Larssons Midnight Sun. Jag förstår inte varför den har blivit populär nu, albumet är ju ett år gammalt. Men jag måste säga att det är en låt som fastnar, alla kan den.
Sen har vi crumble cookies. Det är också mat, men det är nya smaker hela tiden och folk recenserar dem. Jag vet inte så mycket mer om det. Polka dot har blivit stort igen, trots att det är något urgammalt. Det var ju mormors klänningar, och nu är det framtiden. Turkos och korall är modefärgerna nu, precis som på 80-talet, och hörlurar med sladd är också inne igen.

Till slut har vi maxing. Whimsy, swag, hobby, aura, life och fiber. Alla möjliga sorters maxing. Det är maxing som stör mig mest, jag förstår inte vad det positiva med det är. Och sleep maxing, Somna? Jag tror inte att man ska betygsätta sömn. Det viktiga är att man gör den.

Sov gott, Somna.

Mer från Somna med Henrik: https://somnamedhenrik.se/
Mer om Henrik: https://www.henrikstahl.se/
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.