Somna med Henrik

Hej Somna. Så kul att så många av er har hittat till appen. Jag byggde den på midsommar och det har varit väldigt kul. Du har kommit hit för att du vill ha resultat. Att jag ska vifta lite med min magiska trollstav och försätta dig i fullständig avslappning. Men det vet jag inte hur man gör. Allt jag gör är att prata, utifrån det jag själv tänker på.

Inget av det som stör oss försvinner för att vi ska sova. Det som fungerar för mig är att hitta en väg igenom det. Att se om det finns ett hål att ta sig ut på andra sidan.
Ibland när jag ska somna slår en tanke ner i mig som en blixt, tänk om det här händer, och hela kroppen blir stel. Det automatiska är att fly, tänk inte på det, tänk på något annat, bli arg istället. Men ibland hinner jag i kapp mig själv och säger stanna här nu. Då kommer vågen och lägger hela sin tyngd på mig, och sen är den förbi. Det som blir kvar är ingen lättnad. Det är en tomhet, nästan en sorg, för mycket av det jag har byggt upp som mig består av rädslan och skyddet mot den.

Folk har sagt åt mig att jag tänker för mycket. Det är ungefär som att säga att ditt hjärta slår för mycket. Eller att du andas för mycket. Jag har börjat skriva dikter igen efter många år av att tycka att det var pinsamt. Det är lite som att titta på stjärnhimlen. De svagaste stjärnorna ser man bara i ögonvrån, och vänder man blicken mot dem försvinner de. Jag har alltid varit avundsjuk på dem som kan spela instrument. Det är en stor sorg hos mig att jag aldrig tog det på allvar, instrumentaliserandet, eller sången. Jag fick ju alltid höra när jag var liten att jag hade så fin röst. Men kanske har dikterna varit mitt instrument hela tiden.

Vi är lika flytande som vattnet, och det är så motsägelsefullt, för vi letar hela tiden efter fast mark. Hur uppnår man ett tillstånd där man vågar säga ja till att man aldrig riktigt bottnar, aldrig riktigt kommer i land? Hur lär man sig acceptera att längtan finns där, men aldrig kommer att infrias mer än i korta stunder?
Du är asball Somna. Sov gott.

Mer från Somna med Henrik: https://somnamedhenrik.se/
Mer om Henrik: https://www.henrikstahl.se/
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Hej Somna. Ligger du där? När jag började på scenskolan förstod jag inte spelreglerna, men det gör jag nu. Det var en värld som inte längre var främmande för mig. Det är en känsla jag haft en gång till på senare tid, när jag dejtade en tjej som kom från en rik familj, med sina alldeles egna familjetraditioner. Det var exotiskt på ett sätt jag inte riktigt hade ord för.

Idag handlar det om obegripliga regler. Jag får besök av Rutger Tyfft, i en kavaj som en gång varit brun, en slips prydd med små sextanter och en skjorta som ser ut som möglig honung med stor skjortkrage. Rutger har satt upp flera regler för vad jag får säga under samtalet. Jag får inte skratta på fel ställe, göra röster, fråga något om år 1995 eller använda ordet golf. På fritiden ägnar han sig åt spel, brädspel, kortspel och psykologiska spel, för Rutger är speldesigner. Han kommer för att berätta om spelet han håller på att skapa, ett spel som heter Levande yogurtkultur och som ligger i en mörkgrön, luddig låda.

Poängen med spelet är att jagas, att springa med döden i hasorna. 800 spelare ställer sig längs väggarna i ett rum, spelet står i sin låda mitt i rummet, och så ropar alla Göran Lambert och rusar rakt in mot mitten. De som svimmar av kollisionen är automatiskt ute. Resten av reglerna får du höra om du lyssnar, för de går inte att återberätta.
Sov gott.

Mer från Somna med Henrik: https://somnamedhenrik.se/
Mer om Henrik: https://www.henrikstahl.se/
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Hej ska du ha och välkommen hit, till våran plats, till vårat gemensamma krypin. Det är en gåva för mig att få vara här med dig. Jag har nog hela mitt liv haft ett behov av ett eget krypin. Mitt första var i kapprummet på förskolan. När jag var ledsen och kände mig utanför ställde jag mig där, mellan kapporna, och kände mig fredad.

Ikväll berättar jag om en kille i förskoleklass som heter Sebastian. Redan från första dagen på förskolan kände han att han inte var som alla andra. Han var inte van vid att leka med andra barn, och tyckte att de pratade högt och hårt med varandra. Han var rädd för fysisk kontakt och stod hellre och tittade på. Ofta blev han lämnad utanför, och då byggde han sig sitt eget universum i stället. Där inne är han trygg. Det måste finnas ett slott i varje universum, tycker Sebastian, så han bygger ett. Hans farfar är bagare, och en dag ska Sebastian bli det också, så i slottet finns förstås ett bageri där han står och bakar scones. Han tycker också om bibliotek och att läsa serier, så det finns ett bibliotek där med. Men någonstans i slottet står ett fönster öppet som han inte har hittat än. Det släpper in allt det som kommer att bli hans en dag. Sebastian vet inte ens om att rummet finns.

Plötsligt känner han någon dra i armen. Han vaknar upp ur sin drömvärld. Där står Märta. Vad gör du, frågar hon. Sebastian svarar inget, och Märta ser frågande ut innan hon går sin väg. Han försvinner tillbaka in i sitt universum, tills hon drar honom i armen igen. Varför är du inte med och leker, frågar hon. Jag vet inte hur man gör, säger Sebastian.

Mer från Somna med Henrik: https://somnamedhenrik.se/
Mer om Henrik: https://www.henrikstahl.se/
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Hej Somna. Vad glad jag blir att du finns. Jag hoppas att du har det bra. Jag gjorde en konstig grej idag. Jag skulle åka och dubba en film, men innan dess öppnade jag min väska och gick igenom vad som fanns där. Jag tänkte att det borde säga något om mitt liv, men jag kunde inte dra några röda trådar mellan föremålen.
Du vet den där leken med den öde ön? Man får ta med sig tre saker. Egentligen är den ganska tråkig, för om man tar den på allvar blir svaren givna. Så ikväll byter vi ut tre mot fjorton. Vi börjar med en kniv, en yxa, en gryta, en presenning, en fiskelina och något att göra upp eld med. Redan där börjar det bli svårt, för vi har valt det viktigaste och det finns fortfarande många platser kvar att fylla. Man väljer de här sakerna med förutsättningen att man tror sig bli hämtad om tre veckor. Men tänk om man blir kvar en evighet istället.

Jag vill ha med mig ost, för jag älskar ost. Problemet är bara att en ost inte uppstår ur tomma intet. Min morbror Yngve odlade sin egen mögelost i brödskrinet, år efter år, och han var min första idol i livet. Så vi ringer Gunborg Trelle på myndigheten som handlägger ansökningar om öde öar, och jag frågar henne hur det funkar med levande växter, om de räknas som en sak även när de förökar sig. Hon frågar tillbaka vad jag egentligen tänker göra där i evigheten. Och sanningen är att ingenting är evigt. Allt tar slut förr eller senare, det är bara det att allt som sker behöver en skillnad att hända emot.

Till slut landar jag i att ta med min fiol, för det är något jag är dålig på, och man behöver något man kan bli lite bättre på om man ska hålla på i evigheter. Och sist en person. Någon som bara finns där.

Hoppas att du sover nu, Somna. Det är bäst så.

Mer från Somna med Henrik: https://somnamedhenrik.se/
Mer om Henrik: https://www.henrikstahl.se/
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Hej Somna. Välkommen tillbaka till en timme med mig, som vanligt. En gång blev jag uppringd av någon med många följare på sociala medier som ville gästa podden. Jag sa nej. Genom åren har jag fått massvis med tips om hur jag skulle göra podden bättre och mer framgångsrik, och några har föreslagit att jag borde ta in gäster, gärna någon som Anis Don Demina. Jag kan inte tänka mig något värre. Hela podden går ju ut på att jag ska prata själv. Ibland hinner rädslan ikapp mig ändå, den där isande känslan att det här kanske är sista säsongen. Då tänker jag att jag hellre vill göra ett ordentligt avslut än sitta kvar och bli sur och bitter. Men det är inget jag planerar, det ligger långt bort i en framtid jag inte behöver bry mig om än.

Idag ska jag intervjua Klara Bengtsson, som jobbar på en hittegodsavdelning. Hon är lite damig och jobbar på Fnyken AB, ett företag som tillverkar stolar åt påvar. En påve får nämligen aldrig sitta på samma stol två gånger, en gammal regel som en gång handlade om förgiftade stolar och stoltestare som fick prova åt honom.

På hittegodsavdelningen hittar Klara det mesta som folk glömt bort, som en hel låda med borttappade tändstickor, en låda med batterier och en annan med taxar. En låda har lådor i sig, det ligger låda på låda på låda.

Jag säger hejdå till Klara, men inte till dig Somna. Jag finns kvar. Nu ska jag gå hem och leta efter allt jag tappat bort.

Mer från Somna med Henrik: https://somnamedhenrik.se/
Mer om Henrik: https://www.henrikstahl.se/

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.