Somna med Henrik

Somna, har du provat att gå ut med 3D-glasögon på dig? Sådana man får på bio. Besvikelsen när man upptäcker att allting redan är 3D. Att det bara är precis som vanligt, fast lite mörkare.

Innan jag skulle spela in tänkte jag köpa en färdigrätt till lunch. Jag hade solglasögon på mig, mina bästa. Jag köpte ett par skitdyra Ray-Ban när jag hade fyrtioårskris, i tron att hela mitt liv skulle förändras. Ibland blir jag förvånad över hur de har hängt med sedan dess. Annars tappar jag ofta bort saker, nycklar, kepsar och förhållanden. När jag gick in på Ica glömde jag att jag hade dem på mig. Jag märkte att jag inte såg någonting, men jag fattade inte varför. En kvinna sprang före mig i kön och jag suckade. När det blev min tur ställde kassörskan min vara precis framför mig, och jag hittade den inte, för jag såg så dåligt med solglasögonen på. Sedan satt jag i bilen och lyssnade på Laleh, Min stund på jorden, och kom på att jag haft dem på mig hela tiden. Då brast det och jag började gråta.

Jag var på kräftskiva i helgen och drack en kopp kaffe på kvällen och tänkte "nu kommer jag inte kunna sova". När jag kom hem la jag mig på kudden och tänkte att då får det vara så. Det var ingen katastrof, och så somnade jag. Vad är det egentligen som gör att vi drömmer? På gymnasiet hade jag en kompis som sa att han kunde styra sina drömmar på beställning. Han tittade på sina händer och insåg att han drömde. Jag blev så avundsjuk, för det ville jag också. Jag försökte och försökte och har aldrig lyckats. Ärligt talat tror jag att han ljög för att vara märkvärdig. Men det ligger något i det där, att man när man somnar går in i något helt skyddslöst. För övrigt vill jag tacka Laleh. Tack för att du finns.

Tänk att musik kan släppa loss så mycket känslor som vi bär på, obearbetade. Det spelar ingen roll om robotarna tar över allt, vi kommer ändå alltid samlas för att spela, sjunga och dansa ihop. Harriet visade mig en TikTok om hur folk levde innan den agrara revolutionen. Många tänker att det var då det gick åt skogen för oss människor, och i klippet skulle de visa hur bra det var innan man hade jobb. En stenåldersmänniska vaknar, sippar kokosdrink och undrar vad hon ska hitta på idag. Vi kom fram till att det var en väldigt tillrättalagd bild. Människan kommer inte från aporna, vi är aporna. Vi och aporna har en gemensam förfader som gick omkring på jorden för ungefär sex miljoner år sedan, och den var ingen schimpans, ingen bonobo och ingen orangutang. Ännu längre tillbaka finns en liten råttliknande varelse med lång nos och svans, som kröp omkring för sjuttio miljoner år sedan, under den tid då oljan vi kör bil på fortfarande var djur och växter och svampar.

Det här är min stund på jorden. Tack Laleh. Tack Somna. Sov gott.

Mer från Somna med Henrik: https://somnamedhenrik.se/
Mer om Henrik: https://www.henrikstahl.se/
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Hej Somna. Jag ska regissera en opera. Jag tycker det är sorgligt och tråkigt när man gör operan mindre än vad den är. Jag såg en fransk uppsättning av Händels Julius Caesar, där alla bara hade på sig slips och skjorta, som om man klätt kungar i Båstad tennisveckan. När jag gick på scenskolan läste vi parallellt med de som studerade opera, och en tjej där hävdade att opera var finare konst än teater, för "vem fan får gåshud av en monolog?" Det grämer mig att jag inte blev musiker. Jag spelade i sex år som barn, och alla sa att jag var duktig. Redan tidigare fick jag höra att jag sjöng bra, men det har jag låtit förtvina. Jag har köpt instrument man kan använda utan att kunna spela instrument, flöjter jag inte kan spela och en kazoo.

Jag gråter alltid när jag hör Eva Dahlgrens låt Ängeln i rummet. Det finns en sån fin rad: "Här är jag med allt det andra, som gör en människa hel." Det är som att hon säger: jag hoppas du ser det goda och vackra i mig. Ängeln i rummet ligger bakom allt det jag håller på med. Ibland vill jag visa saker för dig, som när jag ville visa saker för mamma och pappa när jag var liten. Det är inte som att jag vill visa upp mig till vilket pris som helst, jag vill visa dig, men det ska vara viktigt för mig. Det som gör en människa hel är en massa olika saker. Alla saker kan man inte gilla, man måste bara acceptera dem. Men det är helheten som gör att ängeln i rummet har något att spela på. Jag tycker så mycket om den låten. Tack Eva Dahlgren för att du skrev den.

Ibland när jag sitter i bilen och kör tänker jag att här sitter jag, ättlingen till en apa som gick sin egen väg, i en bil som drivs av gamla celler av växter och djur. De dog, och nu kör jag min mållösa väg. Cellerna borde man egentligen göra vackra kransar av. Det finns någon vacker, sorglig poesi i det hela. Hur kunde det bli såhär? Allt är så konstigt, och jag har svårt att se någon gudomlig mening med det. Jag lever hellre i ett universum utan rim och reson, där jag själv styr mitt öde i den mån jag kan, än i ett med ett facit som ligger färdigt över allting. Att flyga i tanken är inte farligt.

Ibland känns det som att människor jag jobbar nära aldrig riktigt förstår vad det är jag håller på med. Jag återkommer ofta till den där recensionen med "lite mycket svamp", jag vet att jag tjatar om den. Men jag tror att för vissa känns det hotfullt och otäckt att jag pratar om sånt här. Och det enklaste sättet att göra det ofarligt är att säga att jag är helt obegriplig, att jag bara käkar svamp och pratar gallimatias.

I samband med valet har många skrivit till mig och velat berätta om sin oro. Jag har medvetet undvikit att säga vad jag tycker, men om jag skulle svara skulle jag vilja fråga: vad ska världen med din oro till? Det är inte fel att vara orolig, men oron har inget egenvärde i sig. Om det du är rädd för händer, då löser vi det. Om det inte går att lösa, då går det inte att lösa. Jag tycker inte man ska prata politik i sociala medier. Det är åsiktsmotorer som samlar och sprider det argaste och mest kategoriska, inte en ärlig plats för verklig samhällsförändring. Vår amygdala är byggd för det som är nära i tid, den förstår sig inte på en oro som sträcker sig över år och generationer.
Nu sover du nog. God natt.

Mer från Somna med Henrik: https://somnamedhenrik.se/
Mer om Henrik: https://www.henrikstahl.se/
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Hej Somna, och välkommen till Somna med Henrik. Jag har precis varit ute och gått i skogen, men fick noja över att jag skulle få en parkeringsbot. Det har hänt tidigare, när det var gatusopning. Så jag avbröt promenaden, för jag var rädd att sopbilen, eller ja, sopbilsföraren, skulle bli arg på mig. När vi var nyinflyttade blev jag nämligen utskälld av en sopbilsförare för att soptunnan var vänd åt fel håll.

Jag såg en rolig sak på Apple Podcaster. Algoritmen tror att jag har riktiga gäster i mina avsnitt. Jag har haft flera hundra fiktiva gäster genom Somna med Henriks historia. Den här veckan gästas jag av Allan Bergvall, Genua Bogott, Palle Palster och Bror Redius.

Välkomna in, alla gäster, till den här otroligt konventionella intervjupodden som bjuder in kända gäster. Allan Bergvall är snut, vilket betyder slow nutrient ugly taxpayer. Han gurglar sig med kokosfett varje kväll för att hålla infektioner och andra människor borta, och ogillar eliten och PK. Genua Bogott är skådespelare och har nyss begått premiär. Palle Palster kör en 90 ton tung lastbil väldigt fort i karusellen Disco Diskus på Gröna Hund, nöjesparken precis intill Gröna Lund.
Harriet vill åka till Versailles, och när hon berättade det fick jag tårar i ögonen, för det är så fint med historieintresse. Jag berättade för henne att det var där de opererade Ludvig XIV för en böld i hans akterkastell. Utan bedövning. Han ska ha sagt "mon dieu". Bror Redius, som är språk- och svordomsexpert, redogör för vad som hade varit mer realistiskt att skrika i den situationen.

Så här sitter jag nu med mina gäster Allan Bergvall, Genua Bogott, Palle Palster och Bror Redius. De har suttit utanför studion och sett alla avsnitt av Dark Matter. Jag ska inte spoila något. Serien bygger på idén om parallella universum, och det är precis sånt jag älskar. Kvantfysiken är väldigt tacksam att måla drama på. Min egen åsikt om serien befinner sig i superposition, jag både älskar och hatar den. Det finns människor jag känner likadant inför. Vi vill så gärna att saker ska vara det ena eller det andra, att en serie är riktigt bra eller riktigt dålig. Men allting är allting.

Gäster: Allan Bergvall, Genua Bogott, Palle Palster och Bror Redius

Mer från Somna med Henrik: https://somnamedhenrik.se/
Mer om Henrik: https://www.henrikstahl.se/
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Hej Somna. Jag sänkte precis ljuset här i Äventyrsvargen. Jag tycker väldigt mycket om när det mörknar. Ibland på morgnarna när jag var liten och gick upp var vardagsrummet kolsvart. Jag kommer ner tidigt, det är vinter och mörkt ute, och jag går ner för den knarrande trätrappan. I köket har pappa ställt fram frukost. Inne i vardagsrummet sitter han själv i mörkret med en kopp kaffe och vill vara ifred. Jag återkommer till den bilden, för jag är exakt likadan. Det är något med den där privata stunden med kaffekoppen. Den betyder så mycket, och den är så kort.

Jag minns när vi lekte Tripoderna på gräsmattan. Jag hade tjatat mig till att pappa skulle vara med, och mitt i leken tittade jag på honom och såg att han skrattade. Inte elakt. Han tyckte väl att jag var rolig. Men jag avsåg inte att vara rolig, jag var mitt i leken, och leken dog. Jag skämdes över att jag lekte inför honom. Det finns ett annat minne också. Mamma hade nästan alltid tid, i alla fall när jag var mindre. När jag blev äldre och började få ångest var det inte lika lätt för varken henne eller pappa. Jag var kär i en tjej som hette Therese och bodde granngårds. Hon var mitt stora romantiska intresse under mellanstadiet, och det var nog mycket för att hon bodde nära. En dag ringer det, och det är två av mina klasskamrater som berättar att de är hemma hos Therese. Jag förstod att de ringde för att gnugga det i mitt ansikte. Jag minns än idag förtvivlan över att nu var det de och Therese. Jag grät rakt ut i luften, gick in i mitt rum, la mig i sängen och skrek "nu återstår bara kniven". Och jag minns hur min mor skrattade åt mig, för det blir ju så melodramatiskt. Det är svårt som barn att förstå att vuxna har ett annat perspektiv, och som vuxen är det svårt att komma ihåg att man inte själv har det sanna perspektivet. Det finns inga sanna perspektiv.
När jag bytte skola skulle hela klassen komma hem till mig. Jag hade bestämt mig för att bli populär, och ville att pappa skulle hjälpa mig bygga ett nöjesfält. Jag hade ritat skisser på allt som skulle finnas där. Tjejerna skulle leka med trähästar och killarna skulle kunna leka krig. Jag trodde att pappa skulle bygga det, och satte upp teckningen på köksdörren. Mamma och pappa lyssnar ibland, och jag hoppas att de inte tar illa upp.

Jag har ju bara vuxit upp där jag har vuxit upp. Det har gett mig byggmaterial, något att bygga mig själv med. Just då var det på det sättet det var. Det gjorde det svårt för mig i vissa avseenden, men jag tror också att det räddade livet på mig. Jag är otroligt tacksam över att jag har en barndom.

Och någonting som är angeläget för mig just nu är ju att jag vill äga det här. Jag vill ta hand om det här som händer nu. Jag vill inte låta åren gå och sen så har de gått Godnatt Somna.

Mer från Somna med Henrik: https://somnamedhenrik.se/
Mer om Henrik: https://www.henrikstahl.se/
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Hej ska du ha, ska du ha. Jag gör ett undantag idag och pratar dialekt. Förlåt att jag frångår konceptet. Jag vill också göra gällande en liten brasklapp: vill du göra mig glad så laddar du ner Somna med Henriks app. Men det är inget måste, det är lite det som är det fina i den här kråksången.
Kråksång är ju för övrigt inte fint. Är det inte märkligt att naturen har nöjt sig med det där anskrämliga ljudet? Det är knappt ett ljud. Det är skarven mellan andra ljud. Idag ska jag berätta om hur kråkan har fått sitt läte.

Kråkan är en gammal fågel. Den har fått lov att tuffa till sig rejält, och då menar jag inte väder och vind utan det hårda samhällsklimatet. Det är faktiskt svårare att vara fågel nu än det var förr. Och förr hade fågeln inget ljud alls. Det är något som fascinerar mig med tysta djur och tysta människor. Jag har alltid önskat mig en personlighet som lyssnar, men blir istället den som babblar och svarar på sina egna frågor. Jag tänker på en fika jag tog för många år sedan med en kollega som var så tyst att jag blev som en motor på allt högre varv.

Förr var kråkorna omtyckta och hade inga naturliga fiender alls. Problemet var att de blev sjuka ibland, och på den tiden var det bävrarna som var djurläkare. Bävrarna såg dåligt, och eftersom kråkorna inte gav ifrån sig några ljud hände det ofta olyckor när bävrarna blev rädda och råkade klubba ihjäl dem. Så kråkstyrelsen satte sig i tysta överläggningar, vilket tar sin tid när ingen kan säga något, tills en ung kråkinna vid namn Amalfi fick en halsinfektion och råkade hosta till. De andra började härma henne. Evolutionen, som inte är en miljard små parametrar utan en impulsiv beslutsfattande kraft, sa okej, vi kör på det här, det duger. Några av kråkorna tyckte det var en dålig idé, för det är ju inget ljud. Men evolutionen hade sagt sitt.

Sov gott Somna.

Mer från Somna med Henrik: https://somnamedhenrik.se/
Mer om Henrik: https://www.henrikstahl.se/
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.