Somna med Henrik

Hej och välkommen till Somna med Henrik, din lilla lathund. Jag sitter och tittar rakt upp i taket. Jag har alltid tyckt att uppåt är lite otäckt. Det finns ett värde i att tänka på saker man tycker är otäcka. Att våga peta lite på det där man brukar fly från. För mig är det min litenhet. Jag minns hur jag låg på rygg på gräsmattan hemma i Hökvik och tittade upp på den blå himlen, som man bara accepterar. Den är ju inget tak. Det finns inget glas där uppe. Det är bara tomt, och jag tittar egentligen rakt ut i evigheten eller något som är ännu större än så.

Idag ska jag räkna upp allt som finns ovanför mig. En rak linje ovanför mitt huvud. Jag kommer behöva göra detta på en väldigt detaljerad nivå, för att det inte ska vara över på 5 sekunder. Det första är min uppvind, luften närmast mitt huvud. Sen kommer taket. Där slutar det bekanta. På själva taket står den lilla bysten av mig, lilla Henrik. Bysten har stått där varje natt sedan han ställdes dit, i regn och i snöstorm. Sen kommer det luft. Luften är tung.

Ovanför Äventyrsvargen är grenarna från björkarna och eken som står här utanför. Jag antar att luften är full av saker som flyger runt: fåglar, insekter, pollen, sporer från svampar och bakterier. Sen är det massor av radiovågor, meddelanden, samtal och GPS-signaler. Sen är det molnen. Somna, har du tänkt på att när vi känner solens värme, är det värme som solen har kastat på jorden? Så värmen är jordens. Sen finns det massor av mörker ovanför mig. Rakt upp är det bara natt. Natten är ärlig, den blå himlen är en lögn. Vi får inte glömma att natten finns. Det är det sannaste vi har och det går hand i hand med det ljusa. Där uppe finns flygplanen, massor av människor som reser runt och äter måltider i lådor. Längre upp är ozonlagret. Det blir varmare, kallare och varmare igen.
Vissa vinterdagar är det väldigt snygga moln på himlen som ser ut som pärlemor. De är väldigt kalla, har jag läst. Även när solen har gått ner kan man se molnen, eftersom de är så högt upp. Var det inte en som hoppade fallskärm från 40 000 meters höjd? Han föll i flera minuter. När jag spelar in detta ska det vara extra mycket stjärnfall, jag har kikat men inte sett ett enda. Det ska komma ett till om någon vecka.

Någonstans där är norrskenet och sen rymdens början. Omloppsbanan som egentligen bara är fallande objekt. En satellit faller hela tiden mot jorden men missar den. Att vara i omloppsbana är alltså ett fall åt sidan. Man lurar gravitationen. Sen kan man tänka att det är tomt där uppe och det är det förstås. Men det är trångt också, allt skrot som massa satelliter.

Inget är evigt, inte där uppe heller.

Mer från Somna med Henrik: https://somnamedhenrik.se/
Mer om Henrik: https://www.henrikstahl.se/
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Hej Somna, och välkommen hit. Jag måste börja med att byta plats på mina hörlurar, för sladden löper parallellt med min haka på ett mycket opraktiskt sätt. Ibland måste man påminna sig om att man fortfarande finns. Det hände mig nyss i skogen, där jag gick och tänkte på momsinbetalning och glömde att det finns ljung. Ljung är skitfint. Det är ingen medhårsväxt, inget man kan lägga i sin säng och gosa runt med, för det är en ganska stickig växt. Men det finns något friskt med den. Fyra saker jag gillar är vitmossa, ljung, skitfrossa och att känna mig ung. Förlåt mig, Somna.

Idag handlar det om Verdrena Petren. Hon bodde i Karlskoga. Nej, vad tråkigt. Det pågår förresten en diskussion i Facebookgruppen om alla ortsnamn jag nämner i podcasten, och jag vet inte riktigt varför de dyker upp. Till Skinnskatteberg har jag till exempel ingen koppling, det är bara ord som dykt upp i mitt huvud. Nåväl, Verdrena bodde i Göteborg och hade ben som var en aning längre än genomsnittet. Hon föddes när timmen var sen i Flen. Tidigare sa jag Göteborg, men det var Flen. Tänk om man hade fötts som äldre och sluppit alla de där första åren när man inte förstod så mycket. Fatta vilken grej att kunna tala med sitt nyfödda barn.
Kommer du ihåg när man var liten och skulle dela något med sitt syskon? Den ena fick dela och den andra fick välja bit. Man valde utan att veta om man tagit den största, så man försökte tyda syskonet och se om det log när handen hovrade över en bit. Alla manipulationer man ägnade sig åt som barn. Jag minns en gång när jag lurade min lillebror att ta i ett elstängsel. Varför skrattar man när ens småsyskon lider?

Verdrena hade alltså ben som var två till tre kilometer längre än vanliga barnben. Har du förresten tänkt på att Chris O’Neill låter som ett läkemedel? Hur som helst hette Verdrenas pappa Lordi, och vad hennes mamma hette har jag glömt. Verdrena lärde sig gå efter bara några dagar. Sen började skolan, och där blev det svårare. Hon syntes inte på klassfotona. Hennes bästis Panera klättrade upp längs hennes ben med krokstövlar, sådana man har när man klättrar i telefonstolpar, och viskade skvaller om vad som hände nere i klassrummet. Läraren Sven Grenbäg bestämde att fönstret skulle stå öppet så att hennes fötter fick plats, och Verdrena fick sitta på en stol två kilometer bort. De andra eleverna frös men vågade inte säga något, för alla var rädda för honom. Under tiden läste Verdrena bara en enda bok, Människan och känslorna, som är nio rader lång och handlar om att alla levande varelser har känslor. Hon läste den flera hundra gånger. Hon tränade en loppcirkus, och en dag räckte det. Hon reste sig upp, drog ut benen ur skolan och sa att hon var för stor för det här lilla systemet. Sen vandrade hon ut i världen, fullständigt obildad.

Sov Gott Somna.

Mer från Somna med Henrik: https://somnamedhenrik.se/
Mer om Henrik: https://www.henrikstahl.se/
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Hej Somna. Idag har jag gett mig själv ett uppdrag, att fortsätta berättelsen om Boöte. Det har kommit väldigt mycket mejl från er som vill ha en fortsättning, och anledningen till att det dröjt är nog att det med mig brukar vara så, att så fort något läggs framför mig blir det arbete, och då vill jag inte. Dessutom är Boöte en figur som rör vid delar av mig och mitt liv som känns obekväma att tänka på.

För dig som behöver uppfräschas kommer en liten resumé. Boöte är en puma som bor i en stad han inte känner sig hemma i, i en spartansk hyresrätt med en kran som droppar och en vind som viner genom fönstret. Varje morgon säger han till sin spegelbild att han är en vinnare, och sedan tar han buss nummer 14 till Global Tail Solutions, ett logistikföretag med en jordglob och en lejonsvans i loggan. Där flyttar han siffror mellan system och skriver noll i en kolumn som heter sentiment, eftersom den alltid är tom. Han har träffat en räv som heter Lova. De har tillbringat en natt ihop, och sedan dess har han inte hört av sig.

Nu vaknar han på soffan med kläderna på, och telefonen ligger på bordet. Han hör kranen droppa och tänker att han borde skriva till Lova, men han vågar inte. Utanför dörren väntar grannen Louise med en pärm, för han har blivit utsedd till kassör i föreningen utan att ha varit på ett enda möte. Han tar bussen till jobbet, och där vet alla att han har fått en ny roll, trots att han inte har sagt något till någon. Magnar har fått ett mejl från Rotterdam, med en graf där Sveriges sentiment är en död rak linje på noll i 36 månader. Det är ironiskt, Somna, att en puma med ett tomrum i bröstet har ansvar för att mäta hur alla känner sig, via metoder som han inte är bekant med, via obefintlig data. Han ska få hjälp av praktikantgeten, men ingen vet vad hon heter. Det blir Boötes första uppgift att ta reda på.

Han följer med ut och köper mat med sina kollegor, och de tar med sig maten upp. Efter lunchen blir det fika med tårta, och på tårtan står det: Grattis Bo. Rita ger praktikantgeten en bit. När Boöte åker hem ser han geten genom bussfönstret och undrar vem hon är och var hon bor. Hemma skriver han till Lova och berättar att han har tänkt på henne varje dag. Till slut svarar hon att hon kommer att vara på Nattugglan.

På onsdagen går dagarna lite fortare, eftersom han har något att se fram emot på kvällen. Allt lutar mot kvällen och Lova. När han kommer till jobbet sitter praktikantgeten på en stol bredvid hans, och han vet fortfarande inte vad hon heter. Efter lunch har hon fixat ett skript som inte har fungerat på ett och ett halvt år, och plötsligt börjar det köra. Det här håller vi mellan oss, mumlar han.

Han kommer till Nattugglan redan 20:35, beställer en kaffe och sätter sig vid samma bord som sist. Sen kommer Lova, beställer en kaffe hon också och sätter sig. Hon berättar att hon har varit arg på honom i tre dagar. Han berättar att han har fått en praktikantget, och att han inte vet vad hon heter. Han berättar om sin plats. Lova berättar att han ska till företaget som han jobbar på, men han säger att han inte jobbar där.
Det kommer ett kapitel fem om Boöte, jag vet inte när.

Sov Gott Somna.

Mer från Somna med Henrik: https://somnamedhenrik.se/
Mer om Henrik: https://www.henrikstahl.se/
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Välkommen till en timme där jag är lite hes. Det kanske inte hörs, men det känns som att jag har ett ettans sandpapper över rösten. Jag klarar inte av att lyssna på gamla avsnitt av Somna med Henrik, för där låter jag så ung att det är helt galet. Hur mår du? Hur mår du på riktigt, Somna? Det där du gjorde idag och kände att du var dålig på? Jag tycker att det är helt perfekt. Att vara dålig på något betyder ju att du inte är färdig, och ingenting börjar färdigt. Ändå belönar vi hela tiden illusionen av att kunna allt och aldrig tveka.

Jag hjälpte min lillasyster Erika att flytta, tillsammans med en av mina bröder och ett ex till henne. Jag lyfte klantigt, min bror sa att jag måste ta tag på ett annat ställe, och jag kände en våg av förnedring. Han är tolv år yngre än jag, men i min inre värld är han fortfarande en liten pojke. Hjärnan började genast dikta upp argument för varför jag hade rätt, fast det inte spelade någon roll. Det tar mig tillbaka till gubbarna som stod runt en byrå och bestämde sig med ett par korta ord, medan jag fjomsade runt och sa konstiga saker. Det kommer från barndomen, när jag försökte hjälpa pappa med saker. Nu förstår jag att han också brottades med tanken om att vara en riktig karl. Jag har alltid känt mig så dragen till riktiga karlar. Jag vill vara med dem och vara en av dem. Men jag är för spattig, mina känslor är överallt.

En sommar skulle jag bjuda hela teamet på middag i trädgården hos en äldre vän, en varm och älskansvärd man som lever i en fåra, medan jag är som vatten som rinner ut över en sandstrand. Jag gick där och småsjöng om att det kändes som höst i luften, medan jag hela tiden kände att jag var i vägen. Efteråt vågade jag berätta för honom hur jag såg upp till honom, och att jag kände mig fånig och omanlig. Han sa att han inte hade en aning, det märks inte att du mår sådär.
Jag tappar tråden för jag faller tillbaka i tiden. Jag undrar vad vi som övertänker har för funktion. Det måste finnas ett skäl till att evolutionen inte har prioriterat bort oss. Kan det vara vi som har tänkt ut de nya grejerna, skött de abstrakta värdena och gett kulturen vingar? Mitt i allt kände jag mig plötsligt som på en scen och höll nästan på att slänga mig över mixerbordet för att stänga av inspelningen.

Jag vill att du lägger ut din tankeverksamhet på entreprenad hos mig en stund, som att du lägger ifrån dig dina känslor på en hylla. Du har en tung resväska, du slänger upp den på hyllan som är gjord för just den sortens väska, och så länge du reser ligger den där och håller sig i schack. Livet är ett varuhus, och du går där med en tom vagn framför dig. Vid bananhyllan kommer en känsla krypande, klättrar upp på din rygg och klamrar sig fast. Den viskar i ditt öra: tänk om. Sedan kommer ett scenario som hugger som en dolk i bröstet. Då kan du vänligt men bestämt ta tag i känslan och lägga ner den i vagnen. Hade jag haft en sådan vagn när jag bar stolar över min väns gårdsplan hade jag kunnat se gården, och njuta av att gå där med honom och äta lunch efteråt.

Jag är glad att min vän vågade låta mig vara som jag var. Det hade inte behövt bli så, om det hade varit en man som jag upplevde som väsensskild från mig. Som min farfar, som jag bara träffade två gånger. Han sa att han inte tyckte om barn. Han skrev dagbok från 1922 till 1987, mest om väder, bilar och kvinnor, men också om ensamheten. Jag undrar om han var som jag, en som inte kunde stanna i tanken och därför aldrig stannade i sitt liv. Vad har jag ärvt av honom, och vad av pappa?

Sov gott nu Somna.

Mer från Somna med Henrik: https://somnamedhenrik.se/
Mer om Henrik: https://www.henrikstahl.se/
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Jag sitter i äventyrsvargen med händerna knäppta i knät och högra benet över det vänstra, i det närmaste ett enda rakt streck i fåtöljen. Det finns inget som sticker ut. Häromdagen såg jag mig själv i tunnelbanefönstret och jag såg så liten ut. Jag har lärt mig att gilla att vara minst, en liten gestalt varur det kommer stora saker. Det späddes på under scenskolan, när jag gjorde en föreställning och någon sa det om mig. Men med åren har självbilden nyanserats och jag har fått inse att jag inte är någon pyssling. Nu har jag vant mig vid att vara en normalstor människa, och då gör det ändå ont när jag plötsligt ser så liten ut igen.

Jag är inte ensam här i äventyrsvargen. Det sitter en elvaårig Hanna Zetterberg här, inte den faktiska utan bilden av henne på omslaget till Tage Danielssons bok När Ronja Rövardotter blev film. Det finns även en dalahäst här inne, med ett öga på vardera sidan av huvudet. Då måste jag tänka till. Var sitter egentligen en hästs ögon? Jag har sett tusentals hästar, men aldrig stannat upp och reflekterat. Jag har aldrig levt med en häst. Tänk en häst med ögonen framme i pannan, det hade varit ett jättekonstigt djur, och man hade nog känt både stress och rädsla inför det.

Jag tar med dig till en sommar när jag var ung. Jag hade sommarlov från scenskolan, var i en djup kris och tyckte att jag var värdelös som skådis. Min bästis Marcus bjöd upp mig till TV Åre, där vi gjorde lokal-tv för turister. Ett av reportagen var en ridtur med islandshästar upp i fjällen, och för att få vara med påstod jag att jag kunde rida. Jag ljög. Därför ska jag berätta en historia där jag någon gång ljuger, och ditt uppdrag, Somna, är att höra var det går över från sanning till saga.
Vi åkte i en jeep till en gård, jag, Anna och Marcus. De frågade om jag sadlat en häst någon gång. Då var jag ärlig och sa nej, men sen ljög jag och sa att jag hade ridit mycket. Jag förstår inte hur jag vågade. Kanske var det lite prestige. Hästarna var redan sadlade när vi kom och tanken var att vi skulle upp i bergen. Det var små islandshästar, och med oss hade vi en guide. Jag hade ett stort tungt kamerastativ på ryggen med ett balsnöre som skar in i bröstet. Jag var rädd att jag skulle behöva vara tydlig och lite taskig mot hästen, men det var inget problem, för den visste precis vad den skulle göra. Det var som i en barndomsfantasi. Jag började känna mig cool på hästen, på samma sätt som när jag var ny i Stockholm och åkte tunnelbana. Vi kom upp på berget där vi skulle pausa och filma en intervju med guiden. Vi gjorde upp eld och drack kaffe ur termosar, och det kändes som i Ronja Rövardotter. Det blev mörkt och vi slog upp tälten. Jag och Marcus delade tält. Det var mysigt, men jag sover aldrig riktigt bra. Hästarna hade stått och betat under natten.

Dagen efter var jag den som kom upp sist. Vi red vidare mot en ännu högre topp, och plötsligt hördes det i skogen hur det knakade. Guiden tecknade åt Marcus att ta fram kameran. Ut ur skogen kom en älgko med tre kalvar, så nära att vi kände doften. Älgen tittade på oss och alla stod helt stilla. Jag hann inte bli rädd. Sen vände hon in i skogen igen, och då såg jag att vår guide grät. Vi grät lite tillsammans medan Marcus filmade. Vi red i flera timmar, utan några stigar, och jag förstår fortfarande inte hur guiden hittade. Till slut kom vi fram till toppen, och där hade guiden en överraskning, en kollega. Det var Evert Ljusberg, president i Jämtland vid den tiden. Han hade gjort upp en eld och berättade sagor och skrönor för oss, och vi filmade allt. Jag intervjuade honom och insåg hur dålig jag är på att intervjua folk, för jag började tänka på andra saker medan han pratade. När mörkret kom åkte Evert hem. Guiden tog fram ett munspel, och sen kom knotten. Tältduken blev en trygghet. Vi sov djupt och gott.

God natt och sov så gott.

Mer från Somna med Henrik: https://somnamedhenrik.se/
Mer om Henrik: https://www.henrikstahl.se/
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.