Byggnadsvårdspodden

Handtryckta tapeter
Har du hittat en gammal tapet bakom en list och önskat att du kunde tapetsera med den igen? Hos Handtryckta Tapeter på Långholmen kan ett bevarat fragment bli utgångspunkten för nya tapeter till ett helt rum.

I detta avsnitt av Byggnadsvårdspodden besöker Lars Anders Johansson tapetmakarna Mats Qwarfordt och Sara Lundström i deras verkstad. De berättar om arbetet från den första undersökningen av kundens tapetbit till färdigtryckta våder. Hur mycket av mönstret behöver finnas kvar? Hur hittar man de ursprungliga kulörerna? Och vad gör man när delar saknas?

Vi får följa hantverket bakom blocktryck, screentryck och handmålade detaljer. Papper, pigment och tryckteknik påverkar både utseendet och känslan i den färdiga tapeten. Ibland kräver uppdraget handgjorda pappersark som limmas ihop till våder, som sedan sys samman till hela väggfält. Andra gånger ska tapeten klistras upp hemma hos en kund som vill återge ett rum dess tidigare uttryck.

Mats och Sara förklarar hur beställningen går till och vilka val kunden behöver göra. Ska tapeten återges med de klara färger den hade som ny eller efterlikna det blekta fragmentet? Ska ett mönster kopieras eller anpassas till rummets storlek? Och vad skiljer ett handtryck från en digitaltryckt tapet?

De talar också om kostnader, material och avvägningar vid renovering. Om att välja en tapet man själv tycker om, samtidigt som man låter äldre tapetlager finnas kvar för framtiden.

Medverkande i avsnittet:

Lars Anders Johansson, författare, journalist och styrelseledamot i Svenska Byggnadsvårdsföreningen
Mats Qwarfordt, tapetmakare
Sara Lundström, tapetmakare

Hur minskar man energiförbrukningen i ett gammalt hus utan att samtidigt bygga bort det som gör huset värt att bevara? I det här avsnittet av Byggnadsvårdspodden samtalar Lars Anders Johansson med Stephan Fickler, verksamhetsledare för Svenska Byggnadsvårdsföreningen, om hur man energieffektiviserar varsamt.

Ett äldre hus fungerar inte som ett nybyggt. Därför går det heller inte alltid att använda samma lösningar. Täta plastskikt, stora fasadisoleringar, nya fönster och moderna ventilationssystem kan förändra både husets arkitektur och dess byggnadsfysik. Stephan Ficklers råd är i stället att börja med att lära känna huset och ta reda på var energiförlusterna faktiskt finns.

Ofta är de mest effektiva åtgärderna också de minst dramatiska. Att isolera ett oisolerat vindsbjälklag, dreva och täta runt fönster, renovera originalfönster, komplettera med lågemissionsglas och se över värmesystemet kan ge stor effekt utan omfattande ingrepp. Även gamla lösningar som fönsterluckor, draperier och lägre temperatur i rum som används sällan kan fortfarande vara relevanta.

Samtalet handlar också om golvdrag, värmepumpar, kakelugnar, självdrag, fukt och ventilation – och om varför felaktig energieffektivisering kan leda till mögel och rötskador. Dessutom diskuteras målkonflikten mellan energihushållning, privatekonomi och kulturhistoriska värden samt frågan om solpaneler på äldre hus.

Gamla hus kan och bör bli mer energieffektiva. Men de behöver inte bli moderna hus för att bli bättre.

Medverkande i avsnittet: 

Lars Anders Johansson, författare och journalist och styrelseledamot i Svenska byggnadsvårdsföreningen

Stephan Fickler, bebyggelseantikvarie och verksamhetsledare Svenska byggnadsvårdsföreningen

Varför byggde hälsingebönderna enorma, praktfullt utsmyckade hus som de själva inte bodde i? Och hur tar vi bäst hand om detta säregna kulturarv i dag?

I det här avsnittet av Byggnadsvårdspodden har Lars Anders Johansson rest till Hälsingland för att träffa Lars Nylander, antikvarie vid Hälsinglands museum och forskare med inriktning på hälsingegårdarnas väggmåleri. Samtalet spelas passande nog in hemma hos Nylander – i en stor hälsingegård med elva uthus och bevarade väggmålningar.

Hälsingegårdarnas historia visar sig vara full av överraskningar. De stora husen var inte i första hand bostäder utan festhus, uppförda för livets stora högtider och framför allt bröllop. Till vardags kunde familjen bo betydligt trängre i ett mindre hus intill. Föreställningen att gårdarna byggdes av osedvanligt förmögna bönder är också en sanning med modifikation. Ändå satsades enorma resurser på byggnader, hantverk och målade interiörer. Varför?

Samtalet handlar om hälsingegårdarnas framväxt, byggnadsskick och sociala funktion, om timmermännen och målarna som skapade dem och om hur moden från städerna och Dalarna omformades efter hälsingarnas smak. Vi följer också gårdarna genom 1800- och 1900-talens ombyggnader och diskuterar vad autenticitet egentligen innebär i hus som förändrats av generation efter generation.

Slutligen blir det byggnadsvård på allvar: Vad bör den som köper en hälsingegård bevara? Vad kan förändras? Varför är tak och grund viktigare än att börja renovera interiören? Och varför kan det ibland vara klokast att helt enkelt låta ett gammalt rum vara i fred?

Medverkande i avsnittet:

Lars Anders Johansson, författare och journalist

Lars Nylander, antikvarie, Hälsinglands Museum

Sofia Zetterstrand om livet som dekorationsmålare

Dekorationsmåleri är ett av de hantverk som ofta finns mitt framför ögonen på oss, utan att vi riktigt ser det. Ådrade dörrar, marmorerade kolonner, målade tak, förgyllda detaljer och ytor som imiterar trä, sten eller reliefverkan hör till en lång hantverkstradition där måleriet inte bara förskönar, utan också formar upplevelsen av ett rum.

Dekorationsmålaren och förgyllaren Sofia Zetterstrand är verksam i Jönköping, där hon arbetar i en lokal som växlar mellan verkstad och ateljé: ibland fylld av långa paneler, torkställningar och praktiskt måleriarbete, ibland av bladguld, fina penslar och mer koncentrerat ateljéarbete. Vägen in i yrket gick genom lärlingstid hos en erfaren kulturmålare, utbildning i dekorationsmåleri och förgyllning i Tibro och vidare studier hos mästare i Frankrike.

I Byggnadsvårdspodden berättar hon om ett yrke som förenar konstnärlig blick, materialkunskap och byggnadsvårdande omsorg. Dekorationsmåleri kan handla om att skapa nya ytor, men minst lika ofta om att förstå, laga och komplettera äldre måleri. När nya dörrar sätts in i en kyrka där de gamla redan är ådringsmålade gäller det inte att sätta sin egen prägel, utan att träda tillbaka och försöka måla som någon annan. Penseldrag, pigment, verktyg, bindemedel och färgskikt blir ledtrådar i ett hantverkligt detektivarbete.

Sofia Zetterstrand talar också om äldre färgtyper och tekniker: om att måla med öl och torrpigment, om drickamålning, linolja, äggtempera och varför hon helst undviker plastfärg. Här blir materialvalen inte en nostalgisk detalj, utan en del av själva byggnadsvården. En målad yta är aldrig bara kulör. Den har djup, lyster, struktur och historisk läsbarhet.

Förgyllningen löper som ett närliggande spår genom arbetet. Bladguld, slagmetall, spegelramar, kyrkliga miljöer och dekorativa detaljer kräver precision, tålamod och respekt för underlaget. Det är ett hantverk där varje lager spelar roll och där slarv sällan går att dölja.

Det blir ett samtal om hur dekorationsmåleriet överlever i dag, om utbildningar, lärlingskap, förebilder och internationella hantverksmiljöer. Men också om vardagen som egenföretagande hantverkare: att hitta kunder, samarbeta med andra yrkesgrupper, vårda kroppen och fortsätta öva.

Medverkande i avsnittet:

Lars Anders Johansson, författare och journalist samt styrelseledamot i Svenska Byggnadsvårdsföreningen

Sofia Zetterstrand, dekorationsmålare och förgyllare, samt styrelseledamot i Svenska Byggnadsvårdsföreningen

Det hotade domkyrkoberget i Strängnäs

Strängnäs domkyrka är inte bara en kyrkobyggnad. Det är en av Sveriges mest laddade och bäst bevarade kulturmiljöer: en medeltida katedral på sin höjd, omgiven av murar, grönområden, äldre biskopsgårdar och spår av stadens långa historia som kyrkligt, pedagogiskt och politiskt centrum. Just därför väcker planerna på nybyggnation vid Domkyrkoberget så starka reaktioner.

I detta avsnitt av Byggnadsvårdspodden möter vi arkitekten och byggnadsvårdsdebattören Torun Hammar i ett samtal om vad som egentligen står på spel i Strängnäs. Diskussionen handlar om långt mer än ett enskilt byggprojekt. Vad händer när krav på tillgänglighet, service och verksamhetsutveckling kolliderar med hänsynen till en unik historisk miljö? Hur mycket kan man förändra utan att förbruka själva det värde som gör platsen betydelsefull?

Torun Hammar beskriver Domkyrkoberget som en sällsynt helhetsmiljö, där byggnader, landskap, siktlinjer, ljusförhållanden och historiska lager samverkar. Hon ifrågasätter om de föreslagna ingreppen verkligen är nödvändiga, om alternativen har utretts tillräckligt noggrant och om kulturmiljölagens skydd tas på allvar. Samtalet rör sig mellan arkitektur, stadsbyggnad, kyrkans uppdrag och den större frågan om hur vi i vår egen tid förhåller oss till det arv vi fått att förvalta.

Det här är ett avsnitt om Strängnäs, men också om något större: om gränsen mellan utveckling och förstörelse, och om varför kulturarvet måste försvaras innan grävskoporna står på plats.

Medverkande i avsnittet:

Lars Anders Johansson, författare och journalist, styrelseledamot i Svenska Byggnadsvårdsföreningen

Torun Hammar, Arkitekt