Schlagervännerna

Emil, Marcus och Daniel gör det längsta avsnittet i Schlagervännernas historia, men det passar väl bra när ämnet som ska avhandlas är den största Eurovision-finalen i tävlingens historia, åtminstone vad det gäller antalet åskådare, från det så utskällda Eurovision-året 2001 i Köpenhamn. Danskarna vill bräcka Sveriges succé-arrangemang från året innan och släpper in 38000 personer, däribland Marcus själv, under ett nybyggt tak i Parken, men den danska publiken är mest intresserade av att titta på det danska bidraget och att dricka öl. Sveriges bidrag är favorittippat, trots alla turer med läckor och plagiatanklagelser och att det är groll i delegationen om hur de sex platserna på scenen ska fördelas, men det är Estland som vinner en av tidernas största skrällsegrar. Emil har gjort intervjuer med Michelle från Nederländerna, Nino Pršeš från Bosnien och Hercegovina, körsångerskan Jaana Vähämäki från Sverige, Lindsay Dracass från Stobritannien, Nuša Derenda från Slovenien, textförfattaren Maian-Anna Kärmas från Estland, Fabrizio Faniello från Malta, kommentatorn Henrik Olsson från Sverige och har till och med fått tag på körsångerskan som lyckades med att sjunga sönder en mikrofon under repetitionerna. Vi får lära oss om hur vinnarlåtens låtskrivare fick ta emot sina troféer i smyg och om vilken artist som desperat behövde gå på toaletten under sitt framträdande. Finnkampen mellan Marcus och Daniel fortsätter när Emil har hittat på en ny intressant tävling.

Emil, Marcus och Daniel gör det längsta avsnittet i Schlagervännernas historia, men det passar väl bra när ämnet som ska avhandlas är den största Eurovision-finalen i tävlingens historia, åtminstone vad det gäller antalet åskådare, från det så utskällda Eurovision-året 2001 i Köpenhamn. Danskarna vill bräcka Sveriges succé-arrangemang från året innan och släpper in 38000 personer, däribland Marcus själv, under ett nybyggt tak i Parken, men den danska publiken är mest intresserade av att titta på det danska bidraget och att dricka öl. Sveriges bidrag är favorittippat, trots alla turer med läckor och plagiatanklagelser och att det är groll i delegationen om hur de sex platserna på scenen ska fördelas, men det är Estland som vinner en av tidernas största skrällsegrar. Emil har gjort intervjuer med Michelle från Nederländerna, Nino Pršeš från Bosnien och Hercegovina, körsångerskan Jaana Vähämäki från Sverige, Lindsay Dracass från Stobritannien, Nuša Derenda från Slovenien, textförfattaren Maian-Anna Kärmas från Estland, Fabrizio Faniello från Malta, kommentatorn Henrik Olsson från Sverige och har till och med fått tag på körsångerskan som lyckades med att sjunga sönder en mikrofon under repetitionerna. Vi får lära oss om hur vinnarlåtens låtskrivare fick ta emot sina troféer i smyg och om vilken artist som desperat behövde gå på toaletten under sitt framträdande. Finnkampen mellan Marcus och Daniel fortsätter när Emil har hittat på en ny intressant tävling.

Anna-Karin tar oss vidare ut på vår resa i Eurovision-världen, och den här gången är det Georgien som är resmålet, eftersom det var det som stod på lappen som slumpmässigt drogs ur den allsmäktiga Al Bano-hatten i det förra avsnittet. Reskamrat den här gången är poddens Marcus Björkander, som kan vara den enda personen i världen som har konstigare smak än georgierna själva, för något som vi konstaterar när vi listar våra respektive topp 5-listor och det sämsta bidraget från Georgien är att det där med att anpassa sig efter andras smak och att försöka vinna inte verkar vara georgiernas huvudmål med sitt Eurovision-deltagande. Vilka bortglömda skatter hittar vi bland denna brokiga samling bidrag och hur mycket kommer Anna-Karins och Marcus smak att överlappa när det bara finns nitton låtar att välja på?

Vi tar oss hela vägen tillbaka till Eurovision 1977 och en tävling som höll på att inte bli av, utan fick skjutas upp i flera veckor. Emil, Marcus och Daniel pratar om kameramännens krav, landet som nästan gjorde debut, programledaren som inte fick tillräckliga instruktioner, vykorten som istället blev en mellanakt, Sveriges inte speciellt bejublade återkomst till tävlingen efter ett års frånvaro, artisten som inte längre vill sjunga texten som hon själv har skrivit, vänsterradikalerna som finansierades av kapitalisterna, hur transportsituationen varierade kraftigt mellan de olika delegationerna och en massa annat smått och gott. Emil har intervjuat Monica Aspelund från Finland, Beatrix Neundlinger från Österrike, Mike Moran från Storbritannien, Peter Forbes från Sverige, Ilanit och Eldad Shrem från Israel och Paschalis Arvanitidis från Grekland och har dessutom satt ihop en liten Finnkamp för Marcus och Daniel att göra upp i. Vi försöker att reda ut den slutgiltiga poängställningen, som blev helt fel på så många sätt, och vi får till och med höra hur det lät i kontrollrummet under sändningen när producenten höll på att ge både sig själv och alla omkring honom kollektiva hjärtattacker.

Emil, Marcus och Daniel tar med er på vårt längsta avsnitt hittills när vi går till år 2005 och det kaotiska Kyiv, där den orange revolutionen precis hade ägt rum och Svante Stockselius berättar att han in i det sista var osäker på om han skulle behöva flytta hela tävlingen till Stockholm. Tyske legendaren Bernd Meinunger var nära att tävla för hela fyra länder, Andrej Babic berättar om hur han försökte sätta ihop ett bosniskt Friends men fick nöja sig med ett kroatiskt Caracola, Pekka Heino berättar om hur han blev sjuk och räddades av mirakelmedicin men vägrade att sitta och äta tillsammans med historiens värsta diktatorer. Den slutliga vinnaren Helena Paparizou ställde upp med samtliga låtar i den grekiska uttagningen och ansåg att det ingick i hennes uppdrag att vika ut sig, våra vänner Emma och Maria var på plats och liftade med den ukrainska maffian, den tyska artisten Gracia berättar öppet om alla kontroverser bakom hennes bidrag och Emil pratar med Manos Psaltakis, som kan vara den mest förfördelade personen i hela Eurovision-historien.