Doctor Who-podden

Det är dags att utforska Tardisens inre – tyvärr med läskiga tidszombier i hälarna så Clara hinner inte riktigt stanna upp och njuta av det gigantiska biblioteket t.ex, men hon hinner faktiskt slå upp en bok och på en random sida hitta Doktorns riktiga namn. Tänka sig! Vi har ganska olika åsikter om det här avsnittet, vilket leder till en dynamisk diskussion om vad det egentligen handlar om.
Det här är sista avsnittet innan semestern, efter sommaren är vi tillbaka igen med fortsättningen på säsong 7.

Vi backar bara tio år bakåt från Cold war och landar i början av 70-talet där ett spöke hemsöker ett gammalt hus. Men vem är egentligen monstret? Och vem är det som bör varnas för vem? Det blir en diskussion om tid, död och kärlek, lite mörker och lite skratt som vanligt.

Tardisen landar i en ubåt under Kalla kriget till soundtracket av Ultravox och Duran Duran (vilket leder denna podds programledare in på en lång utvikning om new wave och 80-talsmusik). Det är en klassisk "inlåst med ett odjur som dödar folk en efter en"-berättelse men ubåtsmiljön och karaktärerna landar tyvärr inte helt rätt för oss. Odjuret i fråga är en mäktig (och enligt doktorn extremt hedersvärd) iskrigare från Mars helt utan djup eller personlighet. Det är överlag ett avsnitt med skum stämning och många konstiga manusbeslut. Vi efterfrågar mer uttalad homoerotik, mer 80-talsmusik och mindre konstigt beteende från doktorn.

Det är dags för Claras första rymdresa och de hamnar i hetluften där en ung flicka ska offras till en "morfar". Men doktorn kliver in i hennes ställe och är nära att förlora livet, ända tills Claras löv gör entré – det viktigaste lövets i mänsklighetens historia som är så kraftfullt att det släcker en ond sol. Det är lite rörigt.

För tredje gången ska vi lära känna en ny Clara, men den här gången är hon inte alls lika smart. Doktorn blir uppringd i det kloster han flytt till för att begrunda den omöjliga flickan och kommer till nutids-Clara precis i tid för att rädda henne från att bli uppladdad till ett ondsint tech-företag. Det är ett fartfyllt äventyr men vi saknar RTD:s kritiska öga. Moffat är tillbaka i romcom-träsket och det blir lite cringe ibland. Men väldigt kul att se Celia Imrie som skurkaktiga Miss Kizlet!