Helena är tillbaka. Det har gått några månader sen hon pratade med Lasse om sin brors självmord. Och efter samtalet fick hon energi att ta tag i saker. - Jag fick en riktigt skjuts och började röja ut där hemma. Det är en jättestor lättnad att bli av med saker, säger Helena. Det är som om en tyngd som försvinner. Det har gett andrum. Samtidigt har Coronakrisen väckt nya känslor av saknad i henne. - Jag hade behövt min bror nu, extra mycket. Han gav nya perspektiv på saker och var trygg och handlingskraftig. Något stadigt att hålla i. Men Helena fortsätter att arbeta med tomrummet efter sin bror och samtidigt försöka lära sig acceptera att sorgen kommer att följa henne, hela livet. - Det går ju inte att lägga någon man älskar till handlingarna, säger Helena.

Elin är 22 år och har inga kompisar. Det började efter en resa till USA efter gymnasiet. När hon kom hem fanns inga vänner kvar. - Det är jobbigt, men samtidigt känner jag att jag klarar mig själv, berättar Elin. Jag är ju väldigt mycket ensamvarg. Nu vill hon försöka förstå varför det ha blivit såhär och hur hon ska göra för att få nya kompisar. Hur gör man egentligen för att skapa nya kontakter och våga prata med nån man inte känner?- Det finns säkert andra som också vill ha ta kontakt men inte vågar. Då kanske man måste vara det som vågar. Det kan ju bara bli bättre, säger Elin.

Det har gått några månader sen Hanna först kontaktade P3 Psykologen för att få hjälp att hitta en ny identitet - som frisk från sina ätstörning. Nu ringer hon igen, från dagvårdsenheten... - Sen vi pratade sist har det hänt en hel del. Men jag har fortfarande kvar samma tankar, säger Hanna när hon nu ringer från kliniken där hon numera tillbringar dagarna. De lagar mat, bakar och äter tillsammans. Sakta börjar hon komma tillfreds med tanken på att bli frisk från ätstörningarna. - Jag jobbar 100 procent med att försöka tänka bort ätstörningen. Säger ätstörningen åt mig att göra en sak så gör jag en annan. Och det kräver väldigt mycket styrka som jag insett att jag faktiskt har, berättar hon. Även om det går allt bättre för Hanna så finns det fortfarande mycket kvar att bearbeta. - Jag har inte tyckt att jag har rätt att känna sorg, förrän nu, när jag ska lämna min ätstörning.

Erik är 21 år och har kraschat. Han kommer inte hemifrån. Han klarar inte att gå till jobbet. Han plågas av ångest och meningslöshet. Nu undrar han om det kan ha något med hans barndom att göra. - Jag har gått igenom mycket i min barndom, säger Erik. Det började när jag var åtta år och min mamma dog. Den dagen hon dog rasade Eriks värld och allt blev kaos. Men det var inget familjen pratade om. För att försöka få kontroll över sina känslor utvecklade han en perfektionism utöver det vanliga. - Allt i mitt liv handlar om att försöka vara perfekt, säger Erik.Nu vill Erik ta tag i sina problem, förstå varför det blev som det blev och förändra det som behöver förändras.

Varje gång Caroline ska prata med en chef får hon panik. Hon analyserar, funderar och har ångest i veckor innan mötet och väl där börjar hon gråta så fort hon ska försöka prata. - Jag får katastrofkänslor bara av att få mailet om mötet. Det är som att jag alltid är beredd på att det ska gå åt skogen, berättar Caroline. Hon jobbar i en bransch med otrygga anställningar och samtal med chefer är därför vardag. Nu vill hon lära sig hantera mötena och hitta ett sätt att stärka sin självkänsla. För just nu känns det som att hela hennes värde ligger i vad hon presterar. - Om jag inte är bra på jobbet är jag ju inte bra på någonting.