Jean Baptiste Bernadotte valdes till Sveriges nya tronföljare av en enhällig riksdag den 21 augusti 1810. Han var en 47-årig fransman från tämligen enkla förhållanden som gjort militär kometkarriär under den franska revolutionen. Som officer hade han tjänat under Napoleon Bonaparte och 1804 utnämndes han till fältmarskalk.Att Bernadotte dessutom hyste republikanska, öppet antirojalistiska böjelser var heller ingen hemlighet. 1797 hade han exempelvis skrivit följande i ett brev: ”Republikan både av princip och övertygelse vill jag till min dödsstund bekämpa alla rojalister.”I dagens avsnitt av En oväntad historia fördjupar sig historikerna Andreas Marklund och Olle Larsson i det överraskande valet av Jean Baptiste Bernadotte – prinsen av Ponte-Corvo – till svensk tronföljare vid den urtima riksdag som sommaren 1810 hade samlats i Örebro för att rädda Sveriges framtid.Det var en mörk och bister tid för riket, härjad av politiska intriger, sociala spänningar och en dystert defaitistisk undergångsstämning. Kort före tronföljarvalet hade Stockholm skakats av det så kallade ”Fersenska mordet”, då riksmarskalk Axel von Fersen hade lynchats av en upprörd folkmassa som anklagade honom för att ligga bakom den tidigare tronföljaren Karl Augusts lika plötsliga som oförklarliga död. Sverige var dessutom militärt förödmjukat efter det katastrofala Finska kriget 1808–1809, då Finland – Sveriges östra rikshalva – hade gått förlorat till ryssarna.I detta läge var det många svenska militärer som tittade längtansfullt mot Napoleon och hans närmaste män, med drömmar om revanschkrig mot den ryska ärkefienden. Med en fransk general eller till och med fältmarskalk på tronen skulle en återerövring av Finland kanske inte vara omöjlig, trots allt.Men att Bernadottes hamnade på listan över valbara kandidater var ändå ingen självklarhet. Här spelade en ung svensk löjtnant vid namn Carl Otto Mörner en viktig roll. Sommaren 1810 skickades han av regeringen som kurir till Paris för att söka utröna Napoleons hållning gällande den svenska tronföljdsfrågan. Mörner hade emellertid en egen agenda och inom loppet av några dagar hade han erbjudit den svenska kronan till den karismatiske fältmarskalk Jean Baptiste Bernadotte.Bild: Marskalk Bernadotte i fransk marskalksuniform med kraschan för Hederslegionen på bröstet. Kopia efter målning av François Joseph Kinson, 1804. Wikipedia, Public Domain.Lyssna också på Napoleonkrigen II 1809-1815: Den slutliga konfrontationen.LitteraturtipsMartin Hårdstedt. Omvälvningarnas tid: Norden och Europa under revolutions- och Napoleonkrigen. Norstedts, 2010.Anna Larsdotter: ”Karl XIV Johan: Frälsaren från Pau.” Populär Historia, 2017.Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Den 16 mars 1792 sköts Gustav III i samband med en maskeradbal på Operan i Stockholm. Bakom dådet låg en grupp konspiratörer och den som höll i pistolen var adelsmannen och militären Jacob Johan Anckarström. Under flera år hade missnöjet med kungen ökat. Ett olagligt krig mot Ryssland och det faktum att Gustav III gjort sig i princip enväldig 1789 fick till slut bägaren att rinna över. De sammansvurna ville vrida klockan tillbaka och återinföra frihetstidens statsskick med en mycket svag kungamakt. För att detta skulle kunna förverkligas var det nödvändigt att kungen röjdes ur vägen. Gustav III dog inte omedelbart utan avled i sårfeber knappt två veckor efter attentatet. Polismästaren Nils Henric Liljensparre lyckades snabbt spåra ut dem som låg bakom mordet och den 27 april fördes mördaren till avrättningsplatsen för att halshuggas. De övriga konspiratörerna fick behålla livet men gick olika öden till mötes.I dagens avsnitt av En oväntad historia samtalar historikerna Olle Larsson och Andreas Marklund om mordet på Gustav III. Vilka motiv låg bakom mordet? Vilka var konspiratörerna och varför fick samtliga utom Anckarström behålla livet?På Livrustkammaren i Stockholm förvaras idag några kvarlevor från mordkvällen. Där finns mördarens vapen och ammunition i form av kulor, blybitar och tapetnubb, en kniv samt ett tygstycke fläckat med Gustav III blod. En makaber samling föremål som bidrar till att göra historien närvarande och verklig.Bild: Anckarströms mask och mordvapnen, Livrustkammaren, Wikipedia, Public Domain, LSH 47763 (lm_t07962)Lyssna också på Gustav III:s statsvälvning 1772 satte stopp för frihetstiden.Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Den moderna terrorismen såg dagens ljus under andra hälften av 1800-talet. Den var ett barn av det framväxande industrisamhället: av växande klassklyftor, våldsbejakande ideologier, sensationslystna medier – och svenskproducerad dynamit.Mordet på den ryske tsaren Alexander II 1881 blev startskottet för den våg av politiskt motiverat våld som av många nutida historiker räknas som första guldåldern för den moderna terrorismen. Ingen gick säker för terroristernas blodtörst. De spektakulära våldsdåden – med hemmagjorda bomber, knivar och revolvrar – riktade sig både mot vanligt folk och samhällspyramidens toppskikt. Utgångspunkten var idén om ”dådets propaganda”. Bloddrypande illgärningar som skapade rubriker i pressen var enda sättet att väcka massorna och åstadkomma verklig samhällsförändring.I dagens avsnitt av En oväntad historia fördjupar sig historikerna Andreas Marklund och Olle Larsson i den moderna terrorismens historiska tillblivelse. De börjar med mordet på Alexander II och följer terroristernas blodiga fotspår genom det sena 1800-talets europeiska historia: en nedblodad väg som slingrar genom det så kallade ”kungamordens decennium” fram till 1900-talets början och de ödesmättade skotten i Sarajevo.Bild: Mordet på Alexander II av Gustav Broling, Wikipedia, Public Domain.LitteraturtipsMats Fridlund. ”Det nya gränsöverskridande våldet. Terroristen och den tidiga globaliseringen.” I Birgitta Svensson och Anna Wallette (red.) Individer i rörelse. Kulturhistoria i 1880-talets Sverige. Makadam, 2012.Barbara Tuchman. The Proud Tower. A Portrait of the World Before the War, 1890 –1914. H Hamilton, 1966.Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Frågan om svenska kärnvapen väcktes omedelbart efter andra världskriget. För försvaret var det angeläget att skaffa sig kunskap om hur man skulle kunna skydda sig mot denna typ av vapen men också undersöka möjligheten för Sverige att utveckla egna atombomber. Tanken var att de civila och militära myndigheterna skulle samverka. Svenska uranfyndigheter skulle användas för att framställa kärnbränsle som sedan skulle kunna förvandlas till vapenplutonium. I dagens avsnitt av En oväntad historia samtalar historikerna Olle Larsson och Andreas Marklund om det svenska kärnvapenprogrammet. Vilka argument fanns det för ett anskaffande av svenska atombomber? Hur skulle de svenska kärnvapnen användas och vilka faktorer bidrog till att det svenska kärnvapenprogrammet aldrig förverkligades?Inom försvaret var enigheten total om att svenska kärnvapen var en nödvändighet medan den politiska ledningen var mer splittrad i frågan. Man gav emellertid FOA tillåtelse att forska om atomvapen och många experter menar att Sverige mycket väl kunde ha haft egna atombomber i början av 1960-talet, givet att de nödvändiga politiska besluten fattats. Så blev emellertid inte fallet.Det svenska kärnvapenprogrammet inleddes 1945 och avslutades officiellt 1972. Därefter fortsatte den så kallade skyddsforskningen men alla planer på att utveckla egna kärnvapen övergavs.Bild: Robot 322 – en Saabkonstruerad försöksrobot som var tänkt att bära kärnvapen. Flygvapenmuseet. Lyssna också på Atombomben som en fortsättning på det konventionella bombkrigetKlippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Michail Gorbatjovs och Ronald Reagans toppmöten i slutet av 1980-talet bidrog i högsta grad till att det kalla kriget tog slut. Det som hände under dessa dramatiska år var lika oväntat som omvälvande. När de båda supermakternas ledare promenerade sida vid sida, glatt samspråkande, på Röda Torget i Moskva i slutet av maj 1988 var det tydligt att en ny epok i världshistorien stod för dörren. Årtionden av kallt krig med allt vad det innebar i form av konflikt och konfrontation hade ersatts av förhandlingar och samförstånd. Det var som om hela världen äntligen kunde dra en suck av lättnad.I dagens avsnitt av En oväntad historia samtalar historikerna Olle Larsson och Andreas Marklund om Michail Gorbatjov, Ronald Reagan och de toppmöten som ledde till det kalla krigets slut. Vilka var huvudpersonerna? Varför började de förhandla och hur kom det sig att nedrustningssamtalen lyckades just då?Under promenaden på Röda Torget frågade en journalist den amerikanske presidenten om han fortfarande ansåg att Sovjetunionen var ett ”ondskans imperium”. Det var en anspelning på ett tal som presidenten hållit 1983. Reagan svarade med ett leende på läpparna: ”Nej, det var i en annan tid."Bild: President Ronald Reagan och den sovjetiske generalsekreteraren Gorbatjov träffas i Hofdi House under toppmötet i Reykjavik Island, 1986-11-10, Reagan White House Photographs, 1/20/1981 - 1/20/1989 Samling: White House Photographic Collection, 1/20/1981 - 1/20/1989 - https://catalog.archives.gov/id/75855083, Wikipedia, Public Domain.Lyssna också på Heta linjen – hela världens livlina under kalla kriget.Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.